Skip to content

Om Krakatau. Ashcroft. Munch. Malmsteen. Ångest. Och om ett konstigt säljargument samt dubbelmoral hos en norsk miljardär osv.

maj 4, 2012

Jaha, så blev den alltså såld, färgkriteversionen av Skriet från 1895, och därtill betitlad som världens dyraste tavla såld på auktion. Förmodligen är köparen ryss, kines eller kunglig från mellersta östern. Hursom kan man nog tänka sig två saker därom: dels att de 0,8 miljarderna kommer från förtryck av den egna befolkningen/”inhyrd” befolkning från Indien/Bangladesh (m.a.p Dubai/Förenade Arabemiraterna osv.), och dels att risken för att offentligheten nu inte skall kunna beskåda tavlan är stor. Det är i sånt fall att dubbelt beklaga.

Edvard Munch, Skriet (The Scream) (1895)

Edvard Munch, Skriet (The Scream) (1895)

Petter Olsen, den tidigare norske ägaren, säger sig vilja starta ett eget Munch-museum för pengarna. Jag finner detta en smula knasigt, då han redan sedan tidigare är miljardär och därmed tillräckligt kapitalstark för att bekosta ett eget museum. Han säljer alltså det absolut största dragplåstret av dem alla i det tilltänkta museet…för att få ännu mera ”råd” till att bygga det… men också som en följd av detta få ännu mindre besökare till att besöka det. Manlig rationell beslutsfattning av traditionella mått alltså. Eller uttryckt på PR-mässig ekonomiska: USP:en (the Unique Selling Point) gick förlorad!

Utöver detta så finns hos Petter Olsen ett mycket ambivalent och dubbelmoraliskt ”miljötänk” i förmodligen förmodat och förborgat goodwill-syfte. Han sa efter auktionen nämligen följande:

Motivet för ”Skriet” gör att flera bör fatta konsekvenserna av ständigt ökade utsläpp av drivhusgaser. Detta leder oundvikligen till att vi utlöser okontrollerbara reaktioner från naturen.

Orsaken till att Petter Olsen redan innan försäljningen är miljardär heter Fred. Olsen & Co, alltså det familjeföretag som tjänar pengar på offshore oljeborrning, rederiverksamhet, flygtrafik och annat som förpestar naturen. Hans ovannämnda uttalande är således ganska svårt att förstå, även om det naturligtvis är trevligt att han har ett miljöintresse…men förstör innebörden av detta genom att agera helt i motsatt riktning. Som att sätta plåster på såren äger han trots allt en ekologisk farm i sin hembygd (som också var den plats där Munch bodde på slutet) där Shakespeare-pjäser spelas på sommaren, och det är i anslutning till denna som museet är tänkt att byggas.

Olsens uttalande angående miljöförstörningen i Skriet knyter an till den dagboksanteckning som Munch gjorde den 22:a januari 1892, och som även stod på rametiketten på den tavla som nu såldes. Munch pratar om själva tillkomsten av motivet, som för övrigt utspelar sig på det promenadstråk därunder – precis alldeles nedanför sluttningen på tavlan – hans syster sitter instängd på ett mentalsjukhus. Munch skriver:

Jeg gik bortover veien med to venner
solen gik ned
Jeg følte som et pust av vemod
Himmelen ble plutselig blodig rød
Jeg stanset, lænede meg til gjerdet mat til døden
så ut over de flammende skyerne som blod og sværd over den blåsvarte fjord og by
Mine venner gik videre
jeg sto der skjælvende av angst
og følte et stort uendelig skrik gjennom naturen.

Nio år tidigare denna dagboksanteckning, år 1883, skrev den indonesiska vulkanön Krakatau (underbart namn!) in sig i världshistorien som världens största explosion i och med sitt våldsamma utbrott; 26 gånger starkare än det tyngsta vätebombstestet. Varken före eller efter i mänsklighetens historia har något liknande hänt. Detta knyter ju med lite ironi också tillbaka och an på Olsens uttlande: ”…kontrollerbara reaktioner från naturen.”

Krakatau-följden blev hursom: mellan 36 000 och 120 000 människor dog, 66 % av ön försvann, tsunamivågorna nådde höjder på 40 meter, klippblock for 5 mil upp i luften, shockvågen gick runt jorden sju gånger, ljudet från explosionen kunde höras ända till Mauritius (500 mil bort) och på 1/13 av jordens yta. Utöver detta så sjönk jordens medeltemperatur dessutom med ca 1,2 grader det nästkommande året och efter fem år funkade jordens meterologi som ”vanligt” igen. Allt detta på grund av den enorma mängd partiklar och stoft som kastades upp i atmosfären i och med utbrottet. Vetenskapen lärde sig förresten mycket av katastrofen, bland annat upptäckte man jetströmmarna och atmosfära sotpartiklaras inverkan på jordens temperatur (en viktig del av klimatforskningen).

Ett vackert litografi av Krakataus utbrott år 1883

Ett vackert litografi av Krakataus utbrott år 1883

Som en konsekvens av alla partiklar i atmosfären – som spreds och utjämnades runt hela jordklotet – kunde också fantastiska himlafenomen bevittnas, däribland biskopsringar kring sol och måne både dag- och nattetid. Den brittiske konstnären William Ashcroft målade som en galning för att försöka få ner himlen på duk. Jag vet inte om man ska gråta eller inte för att färgfotografiet inte ännu var uppfunnet.
Två av hans tavlor kan ses här nedan. Notera den nästan Mark Rothko-inspirerade andligheten och lugnet, blandat med den pronto-expressionism som kan skönjas hos Strindberg och Turner. Man kan även referera till romantiken och dess vurm för det sublima, som gärna skulle innehålla fara och nära förestående död; en illröd himmel sedd från Dovers vita klippor skulle verkligen ha varit något speciellt – en redan inträffad katastrof, sedd på ett på ett behagligt avstånd, men med lodräta klippor alldeles intill. Sublimt!

William Ashcroft, 1883

William Ashcroft, 1883

William Ashcroft, 1883

William Ashcroft, 1883

En annan som blev inspirerad av Krakatau, fast 105 år efter dess stora lavaspya, var vår svenske gitarrguru Yngwie Malmsteen. På sitt fjärde album Odyssey – enligt mig hans absolut bästa – så stängs plattan med en neoklassistisk, heavy metal-tung gitarrmasturberande instrumentallåt kallad just Krakatau följt av den smäckra akustiska amuletten Memories. Detta var mitt första möte med vulkanen. På plattan spelar förresten även en annan svensk, internationellt mycket berömd musiker… indirekt i alla fall. Nämligen jazzpianisten Jan Johansson som genom sina två pojkar Jens (keyboard) respektive Anders Johansson (trummor) lägger Yngwies komp. Då vår svenske gitarrhjälte inte vill att sin musik ska finnas på youtube så finns endast två covers tillgängliga av låten, dock två mycket bra sådana; en med trummor och en med gitarr. Om ni klickar här så kan ni höra originalet på Spoitfy. Lyssna gärna!


Ta nu en titt på Munchs tavla längst upp. Ser inte himlen lite ut som den hos Ashcroft? Och ta sedan samtidigt Munchs anteckning i åtanke: ”Himmelen ble plutselig blodig rød […] de flammende skyerne som blod og sværd over den blåsvarte fjord”. Är det inte precis så det ser ut på tavlan?

För några år sedan påstod sig astronomer att den expressionistiske Munch faktiskt inte varit så pass expressionistisk i just Skriet som konstvetare har försökt gjort gällande. Det vill säga: Munch avbildade faktiskt inte helt och hållet sin inre väderlek och sitt inre firmament, utan helt/delvis målade hur himlen faktiskt såg ut den 22:a januari år 1892. I och med Norges norra läge och långa avstånd från Krakatau så påstår alltså forskare att himlafenomenet, trots 9 år efter själva utbrottet, är det som Munch indirekt avbildat.

Frågan är vad som kanske skulle framkalla mest ångest; att ha Munchs sinnelag den där promenaden år 1892, eller att stå och bevittna Krakataus utbrott live år 1883, vetandes om att slutet var nära…eller att inse att man aldrig kommer att kunna framföra Krakatau på gitarr, då ens fingrar är alldeles för långsamma.

Between the Devil and the deep blue sea

april 9, 2012

Under påskhelgen har jag bevittnat en utsökt dokumentär och en utsökt film som båda – med lite fantasi – kan knyta an till det gamla Odysséen-paret Skylla och Charybdis, eller som idiomet heter på engelska: Between the Devil and the deep blue sea. Alltså: att välja mellan pest och kolera.

Riktigt fullt så illa står valen inte i mina två exempel. I dokumentären Mozart och mums-mums är det inte ens ett val.
Här får vi möta den 87-åriga pianovirtuosen Ann-Mari Fröier, som varje år när skatteåterbäringen kommer, hyr Grünewaldsalen i Konserthuset för att själv spela Mozart. Vi följer henne under förberedningarna. Hon frekventerar för övrigt Konserthuset, vilken min käre vän som arbetar där informerat mig om. Hon är där något av en stabil del av inredningen, och ett lika självklart faktum som att Konserthusets ytterväggar är målade med duvblått.

Fröiers liv har dessvärre av ödet blivit dömt till att fungera som pendelrörelse mellan mani och depression; hon lider således av den bipolära sjukdomen och här kommer kopplingen till ”between the Devil and the deep blue sea” in. Dock är ju manin härligt livsförtätande, liksom lusten, och ett tillstånd som Fröier minns med glädje, även om man kan tro att den vissa gånger har ställt till med bekymmer. Depressionerna är i alla fall vedervärdiga och icke-önskvärda.
Hon påvisar trots sitt livsöde en nästintill stoiskt fulländad acceptans av sin levnadslott. I en hjärteskärande scen berättar hon om när hennes man lämnade henne, han som var en av de få som visste vem hon egentligen var, och som därför inte stod ut att leva med henne. En sådan mattundandragning kan stjälpa den starkaste och till och med den mest likgiltige, men Ann-Mari – med en konstant cigg i hand och med sentensen om att det förgånga kan man inte göra något åt – har levt sitt liv trots hårda bakslag. Hon är heller inte sen med att kritisera sin egen roll som frånvarande och icke-omhändertagande mor. Som kompromisslös, icke-konformistisk och vändande sin kappa enbart efter egen vind har hon nog varit rolig att ha omkring sig, men också stundtals påfrestande, kan tänkas. Den dirigent som hon anställt för att sköta orkesteringen av hennes Mozart-konsert, anas i scenerna där han medverkar ha det ganska svårt att få över Fröier på den praktiska sidan av uppsättningen.

Jag har någon gång hört att äldre kvinnor absolut inte skall ha utsläppt hår. Detta skiter Fröier helt i, och kammar sitt mjölkvita hår med borsten, och slänger på sitt ett par oknutna militärkängor av grov kaliber, och sätter sig i en lavklädd stol i den frivolt utlevande trädgårdens kaotiska växtlighet med en cigg. Excentrisk, och med en livsglädje samt en sällan skådad kärlek till musiken, sådan är Fröier, och det är en underbar timme som vi får bekanta oss med henne. Hon verkar väl medveten om att hela tiden också kanske spela bilden av sig själv, något som drar ned lite på autenticiteten, men vilket i dessa dagar väl heter att ”stärka sitt varumärke”, och rekommenderas av diverse PR-konsulter, livscoachar och annat pack. Se dokumentären på SVTPlay genom att klicka här eller på bilden av henne här nedanför.

I den fantastiska filmen The Deep Blue Sea (en filmatisering av pjäsen med samma namn från 1952, av Terence Rattigan) är valet mellan Skylla och Charybdis desto mer tydligt, då det här faktiskt handlar om fria livsval (livsval som Fröier inte på samma sätt kan göra fritt). Här möter vi omkring år 1950 hemmafrun Hester Collyer (Rachel Weisz) som är gift med Sir William Collyer (Simon Russell Beale), en äldre, snäll och välbärgad jurist i London. Relationen makarna emellan är nästan som den mellan far och dotter, alltså kärleksfullt omhändertagande (i alla fall från makens sida), men helt fri från passion och lustans lakejer. När Hester träffar jämngamla Freddie Page (Tom Hiddleston ), en alkoholiserad före detta RAF-pilot, sätts kemins lagar igång då stickan stryks mot plånet och får två kroppar att ta eld. Något liknande har Hester aldrig upplevt tidigare. Naturligtvis får hennes make reda på det och seperationen – men inte skillsmässan – är ett faktum.
Kärlekens två delar, omhändertagande och lust, karaktäriseras av de två makarna genom att de båda – i en central scen – citerar från Shakesperes dikt Venus and Adonis (1593). ”Love comforteth like sunshine after rain” säger Hester, som egentligen inte får ut något av omhändertagande i relationen med Freddie. ”But lust’s effect is tempest after sun”, kontrar hennes bistre make, som vet att det är just lusten som är det centrala i sin makas utomäktenskapliga relation. Och här har vi alltså då det svåra ”Skylla-och-Charybdis”-valet, här i kärlekens namn. Ännu svårare att välja blir det då Hester mår dåligt i båda valen. Filmen börjar med ett misslyckad självmord, ty i relationen med Freddie är det hon som älskar honom mer än han älskar henne. Dessutom är han opålitlig och oansvarig. Men vilken älskare, tydligen!

Filmens foto är gripande vackert, och det ackompanjeras stundom av Samuel Barbers gåshudsframkallande violinkonsert. Och sen har vi Rachel Weisz som spelar makalöst bra. Dessutom besitter hon en skönhet så att jag blir alldeles rörd. Jag avslutar med en bildkavalkad på henne, följt av andra delen i violinkonserten, samt en trailer till filmen.



Nån sorts litterärt skvallrig punktlista

mars 31, 2012

En rad punkter – som möjligen kan ingjuta lite av glädje och tillförlit i en vår som övergått till vinter – presenterar jag här.

  • Förlaget Alastor Press är tillbaka efter några år av närande ledafylld sömn, i dekadent fin-de-siècle-katakomber av franskt mode. En upphottad version av Huysmans Mot strömmen är att vänta, samt samme Huysmans roman En Route som nyligen gått i press och som kommer att se ut så här: (observera svanen = ledan!)

    J.K. Huysman, "En Route"

    J.K. Huysman, "En Route"

  • Jan Stople håller på att nyöversätta Montaignes essäer. Av någon anledning var han inte nöjd med sin tidiga mästerliga dito. Nyöversättningarna kommer ut på Atlantis förlag i höst (jag antar i tre band, liksom förra gången). Lansering skall skall ha lite av divertissemang över sig, har jag fått höra. Låt oss hoppas på stort höstligt genomslag för essäens upphovsman, och denna den första moderna människan som vågade visa sig själv lika motstridigt stark-svag, ful-vacker, allvarsam-humoristisk och falsk-sann som vi alla är.
  • Ernst Jüngers två verk Das abenteuerliche Herz (1929) och Der Waldgang (1951) föreligger nu i svenska översättningar, gjorda av två tidigare Jünger-översättare. Dock är böckerna utan förlag, men låt oss hoppas på att Atlantis vågar ge ut. I Das abenteuerliche Herz möter vi tänkandet hos den tidiga (och mycket radikal-konservativt-revolutionärt osympatiske) Jünger. I det senare verket Der Waldgangpresenteras mer sympatiska tankar, nämnligen livshållningen hos Jüngers bittra och världsfrånvända människoideal anarken. En av översättarna har dessutom textat en tysk Jünger-dokumentär på youtube i tre delar, som finns att se här nedan.
  • Verk av Thomas Bernhard och Roberto Bolaño är att vänta från Tranan/Bonniers förlag i år.
  • Nästa år är det Rumänien som är temat för Bok & Biblioteksmässan. Mer svenska översättningar av landets kanske mest uppburne poet Marin Sorescu (som jag skrivit lite om på bloggen, till exempel här) är att vänta, enligt Rumänske kulturinstitutets chef (och tillika Sorescu-översättare) Dan Shafran. Översättningar av Rumäniens mest svartsynte filosof Cioran görs av ingen mindre än mystiske Nikanor Teratologen. Dessutom kommer idé- och lärdomshistorikern Tobias Dahlkvist, som tidigare skrivit om Nietzsche, Leopardi och Ekelund, att släppa en bok om Ciorans nihilistiska filosofi (eventuellt så tidigt som i höst).
  • Annorlunda och säregen är varje människa, i någon aspekt av sitt liv och person. Titta därför gärna på ett trevligt och intressant samtal om ”att vara eljest” – det vill säga lite annorlunda – mellan PO Enquist och Lars Gustafsson. Härliga radiogurun Ingvar Storm är medlare, moderator och samtalsvärd. Se det genom att klicka här.
  • En annan som var eljest var Strindberg. Och 2012 är ju ett verkligt Strindbergsår. För att se en rad föredrag som belyser olika delar av den mångpysslande författarens, kritikerns, journalistens, konstnärens, fotografens och alkemistens liv, klicka här.

Obildade läkare – en samhällsfara. Eller: Behovet av ett ”ett inre rum för skapande undran” hos alla yrkesutbildningar

mars 15, 2012

I julas så skrevs det en mycket uppmärksammad understreckare i SvD av Bengt Kristensson Uggla. Den handlade om ekonomers brist på bildning i betydelsen av att kunna anlägga andra perspektiv på ekonomi, resurer, natur, teknik och risk än de rent ”ekonometriska” prissättningen och värdesynen. Jag skrev om den här.

Dagens understreckare handlar om i princip samma sak, fast med läkarutbildningen i fokus. Den-på-understreckarmark-ständigt-verkande Merete Mazzarella är det som skrivit, och hon är lika läsvärd som alltid. Om ekonomernas huvudsyfte är att kunna se till samhällets hushållning, så är det läkarnas/sjuksystrarnas syfte att se till så att samhällets hushållande och värdeökningsproducerande mänskliga enheter hålls effektiva (för att låna ett ekonomiskt perpektiv på det hela). Viktigt är då att kunna förstå och se Den Andra, inte minst då man som läkare möter denne i ofta livsavgörande skeenden och brytpunkter. Vad bättre verktyg för detta är inte litteraturen, denna kappsäck av mänsklig erfarenhet och tolkande perspektiv? Detta är Mazzarellas poäng.

I och med Mazzazrellas artikel har alltså både ekonom- och läkautbildningarna fått lite kritik. Nu väntar jag med stort intresse på att min egen yrkesroll (civilingenjören) och alla de andra tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna, skall få nog så mycket av liknande pisksalva. Ty inom dessa utbildningar saknas precis på samma sätt den kritiska, den tvärvetenskapliga, den multipla, den problematiserade och den humanistiska blicken. Och detta i kanske än mer grad än hos ekonomer och läkare, då studenter inom tekniska/naturvetenskapliga gebit ofta tror sig vara närmare den hårda sanningen och den ogrumlade blicken, än flummiga humanister och kvacksalvande ekonomer.

Jag avslutar genom att parafrasera den alltför tidigt bortgånge Leif Alsheimer, känd för att ha skapat en juristutbildning med bildningsideal, och gör därmed ett första drag i ett angrepp på teknik-/naturutbildningarna:

En ingenjör/naturvetare som inte har läst ”Mannen utan egenskaper” är en fara för teknikimplementeringen/-utvecklingen i samhället.

Stoiska scener ur ett vardagsliv

mars 6, 2012

Den fantastiska Erland Josephson har nyligen gått bort. Som stor Bergmanälskare – eller snarare älskare av Bergmans verk– så betyder detta som oftast att man därigenom också älskar några av Bergmans favoritskådisar, i meningen deras rollprestationer. Erland Josephson tillhörde en av dessa favoriter, som nog också inte bara älskades på ett professionellt plan, utan även på ett personligt. Detta trots att han svek många av sina kvinnor och sina barn (precis som sin vän och arbetskamrat Ingmar Bergman).

I Tom Alandhs fina SVT-dokumentär Scener ur ett vardagsliv får vi chansen att möta Erland på detta personliga plan. Och detta på åldrens höst, efter att den sjuka gubben Parkinson har fångat honom. Se filmen fram tills den första april på SVTPlay genom att klicka här.

Påfallande genomgående i filmen är Erlands ödmjukhet inför sitt livs framgång, och inför livets alla upp- och nedgångar. På en fråga om varför han blev skådespelare, svarar han:

Jag har haft tur, jag har träffat de rätta människorna. Jag halkade in i detta.

Alandh frågar vidare om Erland tycker sig vara en lycklig människa. Erland svarar:

Ja. Jag tycker det inte är så intressant med lycka, men jag tycker att jag är lyckligt lottad.

Lyckligt lottad, säger han, fastän sjukdomen har honom i sitt grepp. Är Erland inte förbannad på Parkinson? Han svarar:

På Parkinson? Nej. Jag kan inte säga att livet är orättvist. Jag kan inte sitta i den här våningen, i den här stan, i det här sammanhanget, och anklaga ödet. Jag har haft ett jävla bra liv.

All denna acceptans och vördnad som finns i Erlands svar inför att slump, tur och tillfälligheter – i kanske större utsträckning än vi vill erkänna – påverkar våra ”valbara” livsbanor, påminner mig om stoicismen. Det finns något stoiskt över Erland Josephson. Döden var han dock rädd inför, så ingen stoicism där, men på motsatsparet lycka/olycka inom yrke, kärlek och inkomst verkar detta gamla tankesätt passa in desto bättre.

Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, skriver om just stoicismen i dagens mycket läsvärda understreckare Prövningar styr vårt förhållande till Fortuna, apropå om hur människor i olika tider har hanterat världens och människors nyckfullhet och förgänglighet. Han sammanfattar läran elegant och lakoniskt:

Den stoiska filosofin hade alltsedan antiken försökt lära förnuftet att hindra känslorna av rädsla och sorg, hopp och längtan från att tränga in i medvetandet och fördärva individens själsliga lugn. Omvärlden har man ingen makt över, däremot kan vi styra våra föreställningar om den. Genom att förhålla sig likgiltig till såväl motgångar som triumfer i tillvaron kan vi övervinna Fortuna. I förkunnelsen av denna tidiga version av kognitiv beteendeterapi talade stoikerna om säkerhet, en inre säkerhet i motsats till den fundamentala osäkerheten i världen omkring oss.

Samme Bo Lindberg skrev för några år sedan en fin liten bok om stoicismens namnkunnigaste utövare, den romerske filosofen, politikern och den-efter-Sokrates-mest-berömda-filosof-självmördaren Seneca. Boken heter Seneca: människosläktets lärare (2010) och gick sorgset tyst och stilla förbi i bokutgivningens hårda värld och stora flöde. Detta kanske i och för sig var ”rätt” öde för en bok om stoicismen, men den förtjänar trots denna ironiska fatalism mycket beröm. Lindberg förklarar där mycket övertygande om varför just stoicismen återuppväcktes under denna romerska tid, då Nero styde Rom och världens stod i brand. Vissa samhällen, vissa tider, passar olika bra för olika tankesystem således. Han redogör för dåtidens risker, osäkerheter och snabba förändringar i samhället och drar jämförelser med vår tid. Kunde inte ett liknande stoiskt synsätt vara aktuellt även idag? För att klara –eller snarare ignorera och möta med likgiltighet – den påbjudna statusjakten, konsumtionshetsen, karriärs-, äktenskaps-, familje-, bostads- och kroppsbyggandet? Samma sammankoppling med dåtid och nutid drar Lindberg även i slutet av den nämnda understreckaren.

Till detta företag bör man nog tillämpa stoicismen mot sig själv; en stoicism kryddad med dygden måttfullhet, en passivitet och loj likgiltighet inför dess allt för fatalistiska slutsatser. Ett alltför stoiskt sinnelag bör göra en människa kall, självisk och helt likgiltig. Precis som det heter i slutet av scenen här nedanför från Viskningar och rop (1972), där Erland Josephson tillsammans med Liv Ullman visar varför dessa två, i kombination med Bergman, gjorde några av filmhistoriens bästa och ärligaste filmer om mänskliga relationer. Utan rädsla för att rygga tillbaka för de obehagliga truismer som kan dväljas på dess skuggasida. Den där sårande skuggsidan som ger stoicismen dess lockande kraft.

Predikningar för ateister. Eller: Ett försvar för Alain de Botton

februari 23, 2012

Att på ett lika trevligt, småmysigt, lättförståeligt och inbjudande sätt som Alain de Botton locka annars icke-frälsta människor till konstens, filosofins, arkitekturens och litteraturens härliga närande marker, är de få som kan. Ändå har han fått stå ut med mycket skitkastning, främst från fack-förstå-sig-påare och elitistiska kritiker av diverse slag. Dessa ser honom som allt för ytlig och löst sammansatt.

Själv tycker jag tycker om Alain de Botton, just för att han inte är så akademiskt abstrakt i sina ämnespresentationer; han introducerar på ett lätt och avspänt sätt en person eller ett frågekomplex som sedan läsaren självmant kan få djupdyka ned i på egen hand. Precis som det ska vara.
Han utmärker sina närmanden till olika ämnen också genom att sätta den rutinmässiga, trista vardagen som utgångspunkt till att göra ändring på saker och ting hos sig själv. Han är också en utmärkt introducör till saker och ting, eller vad nu något sådant kan kallas. Läs någon av hans böcker Låt Proust förändra ditt liv (1998), Statusstress (2004), Filosofins tröst (2001) eller Arbetets lust och leda (2009) så förstår ni vad jag menar. (Kan också nämna att de Botton spelade in två TV-serier baserade på böckerna Statusstress och Filosofins tröst, som båda också finns kompletta på youtube).

Till sist så delar de Botton och jag många intressen och läggningar; vi är båda Proustdyrkare, pessimister, Montaigne-älskare, Seneca-knäböjare, Schopenhauer-fans, statushatare, jobbskeptiker, Nietzsche-läsare och Epikuros-förundrare.

Hans senaste bok Religion for Atheists har likt hans tidigare böcker stött på patrull, radikal sådan. Vad som utmärker de Botton i sina tidigare böcker är att han är eklektisk i meningen att han blandar. Han tar nån lärdom från Filosof A och mixar med nån från Filosof B och C, oavsett om dessa filosofer motsäger varandra på andra punkter. I detta ligger hans originalitet och stora behållning. Och det är just denna blandning, utan hänseende till omständigheterna, som kritiker gillar att grilla honom för. I och med lanseringen av Religion for Atheists har han skamfilats av ”riktiga” ateister som menar att religioner inte har något som helst att komma med, då Gud är död osv. Men de Botton är inte lika kategoriskt dömande och tar fram ett blandreceptet som kanske kan få oss att även ifrågasätta den materiella och statussönderstressade Gud och gudsordning som vi ersatt de tidigare med, och därigenom se vad som gick förlorat i människovärde och gemenskap. SvD skrev om de Botton här, även DN i lördags, men den finns tyvärr inte som länk.

Alain de Botton har sedan ett par år en liten egen sekulär väckelserörelse kallad School of Life. Det hela låter inte så farligt som det verkar: det är ett ställe för föreläsningar av namnkunnigt folk från hela världen, ofta av akademiskt kändisskap. Om ni klickar här så kommer ni till den hitintills filmade samlingen med föreläsningar (provokativt kallade ”sermons”). I den senaste pratar de Botton själv om just sitt senaste alster, vilket han också gjorde på ett TED-föredrag för ett tag sen. Jag postar dessa videos här nedan, tillsammans med två School of Life-videos om lycka (av Richard Layard) respektive om pessimism (av de Botton själv).
Mycket nöje!




Hyperventilering och apokalyptiska videoklippp

februari 16, 2012

Det råder:

  • finanskris
  • klimatförändringar
  • resursbrist
  • tillväxthysteri
  • kris i det europeiska ekonmiska samarbetet
  • överbelåning
  • överkonsumtion
  • övergödning
  • översexualisering
  • överindividualisering
  • överoptimism
  • försurning
  • förnedring
  • förnuftsbrist
  • bostadsbrist
  • tidsbrist
  • rasism
  • trångsynthet
  • orättvisa
  • snedfördelning
  • privat profithunger och cynisk människosyn i skattebaserad vård, skola och omsorg
  • privatisering
  • massarbetslöshet
  • natur- och människoexploatering
  • utsläpp av miljöfarliga ämnen
  • utförsäljning
  • stress i arbete, studier och i det privata livet
  • människoproduktifiering
  • realisation
  • människovarumärkeslansering
  • privat otillfredsställelse
  • alienation
  • värdeförfall
  • kärlekslöshet
  • icke-solidaritet

… allt i en icke-rankad jättelång lista som sammanfattar hela (den västerländska) mänskligheten och pekar mot att framtiden kommer att bli en dystopi.

Varför debatteras då inte – på en hög politisk/samhällelig nivå– några av de ”vedertagna sanningar” som kan påstås ligga bakom några av dessa problem och bekymmer? Jag tänker bland annat på ”okränkbarheten” hos mantrat ständig tillväxt, där vi uppmanas konsumera oss ur depression, olycka och ekonomisk kris, vilket leder till ständiga utsläpp, ojämna ekonmiska utbyten och resursdevalvering. ”Anyone who believes in indefinite growth on a physically finite planet is either mad or an economist” som Sir David Attenborough sa.
Jag tänker vidare på att bejaka valfriheten och att ta för sig, det vill säga tillbe sig själv såsom Gud, följa den etik som detta innebär och tillfredsställa sin karriärlust, sexuallust, konsumtionslust och allehanda begär efter ytlig bekräftelse, vilket enbart – i enlighet med vilken cirkulär historiesyn eller livscykelanalys som helst – leder till begär efter mer och mer, och i och med detta till att ”slit-och-släng” blir till en mental överbyggnad gällande allt man konsumerar (varor, människor, åsikter, värderingar)  i en aldrig-slutande, alltid-sluttande spiral ned i en patetisk självcentrerad intighet där Döden står och väntar med Charons båt.
Man tänker inte på det ofrånkomliga i att man ska dö, att alla ska dö, att inget varar för evigt, att allting luktar förgänglighet och att allt har en livslängd, att man för alltid kommer att vara ensam i sin själ och i sin kropp, att ingen kan bära din lycka, sorg och ångest, att allt lidande tillfaller endast dig själv, att all mänsklig samvaro, närvaro och försök till gemenskap bara är bildpunkter på din hornhinna, att all djupare härledning hamnar i hur man skall hantera solipsismen, denna insikt som säger att det enda som är säkert och existerar är dina egna sinnesintryck. Detta måste vi glömma för att lägga grund till att vi kan förstå varandra, att vi kan nå fram bakom de andras hornhinnor, att det helt kort finns något som övervinner egennyttan hos varje individ.
Ytterligare en av dessa ”vedertagna sanningar” är tilltron till att teknik och vårt mänskliga förnuft skall lösa alla kriser och mänskliga predikament. Detta om bara behov/efterfrågan möts, om bara konsumenterna är mogna, om bara regelverket är skrivet, om bara skatterna är tillräckligt låga, om bara innovationssystemet är smort, om bara kapitalet är tillräckligt fritt, om bara det råder entreprenörsanda, om bara tekniken används på det sätt den var tänkt, om bara att allt sker som det är tänkt, om bara att alla uträkningar, om prognoser och utredningar stämmer, om vi kan se in i framtiden, om människan har förmåga att forma sitt öde…

I dessa kristider är det konstigt att vänstern, de gröna och de konservativa inte gör gemensam sak, ty i det mesta av allt detta står de på lika gemensam mark. Varför används inte Alf Hornborg, Oswald Spengler, Barbara Ehrenreich, David Jonstad, Tim Jackson, Georg Henrik von Wright eller Friedrich Georg Jünger som slagträn i debatten följdaktligen? Varför faller inte de apologeter och demagoger som i vetenskapens namn hävdar att allt kommer ordna sig, när deras prognoser likt meterologernas ständigt slår fel? ”Science is politics”, säger den franske vetenskapsfilosofen Bruno Latour, alltså att vetenskap är makt (vetenskap att få upprättad på agendan, att få finansierad, att få vederlagd, att få inflytande över osv.).

Jag skulle kunna skriva långa inlägg om alla dessa ovannämnda namn, alla förtjänar de att få exponering för sitt tänkande som går stick  i stäv mot samtidens konformism och det gällande vetenskapligt-socialt-ekonomiska paradigmet.

Rent historiskt så kom Spengler först med sin Västerlandets undergång (1918-1922) där han la fram en biologisk syn på civilisationerna (att dessa genomgår uppgång, höjdpunkt, stagnation, förintelse). Efter Spengler formulerade Ernst Jüngers bror Friedrich Georg Jünger på 1930- och 1940-talet en teknikkritik som la grunden för ett skonsamt miljötänk, mycket liknande det som olika miljöpartier och miljöorganisationer står för. Han finns inte översatt på svenska, utan man kan läsa om honom i Carl-Göran Heidegrens utmärkta bok Ernst och Friedrich Georg Jünger: två bröder, ett århundrade som kom i höstas.

Under 1950-talet och fram tills hans död 2003 gjorde Georg Henrik von Wright entré som finlandssvensk kulturkritiker, logiker och filosof. Genom att blanda Spengler och Jünger tillsammans med en vetenskapskritik, kryddad med en humanism värdig Dag Hammarsköjld eller Sture Linnér, så lyckades han faktiskt i slutet av 1980-talet/början av 1990-talet skapa de debatter vi borde föra idag. Grogrunden för detta var hans tre böcker Vetenskapen och förnuftet (1986), Myten om framsteget (1993) och Att förstå sin samtid (1994), vilka alla är minst lika läsvärda och (om inte mer) giltiga idag. Han övertog för övrigt sin vän Ludwig Wittgensteins professorstol i Cambridge och blev senare ansvarig för hans efterlämande verk och skrifter.

Alla dessa tänkare kan sägas ha stått för en pessimistisk framtidssyn, där von Wright kallade sin ”en provokativ pessimism”. Denna pessimism, eller realism som den ofta omformuleras som, använder den amerikanska journalisten Barbera Ehrenreich sig av för att krossa många av de myter som finns kring optimistiskt tänkande i både det privata och det offentliga livet, inte minst i USA. I boken Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande går hon till härlig aggro-humoristisk-tragisk attack. Ett föredrag som berör hennes tankesätt kan ses här nere:

Tim Jackson var ansvarig för Blair- och Brown-regeringarnas hållbarhetskommission, som naturligtvis rivdes upp när Storbritannien bytte Labour mot Torries. Hans bok Välfärd utan tillväxt bygger på många av resonemangen och resultaten från hållbarhetskommissionens slutsater. En föreläsning som i sin tur bygger på boken kan ses här nedan:

Alf Hornborg är professor i humanekologi vid Lunds universitet, något av en världskändis inom sitt gebit, och har samlat några av sina bästa essäer i Myten om maskinen: essäer om makt, modernitet och miljö. Jag råkade alldeles nyss springa på ett par videor där både han och journalisten David Jonstad (aktuell med boken Kollaps: livet vid civilisationens slut och klimattidningen Effekts redaktör) på ett väldigt enkelt sätt går igenom några av de tankeväckande poängerna i deras synsätt.
Se dem här nedanför. Som bonus så lägger jag även med när den tidigare kristdemokratiske europaparlamentariken Anders Wijkman (en mycket sympatisk människa!) pratar om vår allas förnekelse om vad som är på väg att hända.