Skip to content

”The Artist” är stumfilmsretro och nostalgi med ett hjärta större än världens största bioduk

februari 5, 2012

Det är ytterst sällan som förväntningar infrias, ty våra inre liv och fantasi tillhör en annan och högre dimension än verklighetens tre. Att gå på bio med absolut noll förhoppningar är således det mest proaktiva man kan göra för att försöka höja en films kvalitet och mått av tillfredsställelse. Detsamma gäller de mesta begär–konsumtion-par här i livet, en pessimistisk slutsats som bara gör livet lyckligare för den som agerar därefter.

Ibland händer dock motsatsen: förväntningen infann sig! I några promillefall sker även följande: förväntningen infann sig med ohejdad råge! Det är det senaste som hände när jag häromdagen såg den kritikerhyperhypade och tiofaldigt Oscarsnominerade filmen The Artist av Michel Hazanavicius. Hela tonen slår an i filmens affisch:

The Artist poster

The Artist (2011)

En enorm glimt i ögat är vad det handlar om i denna metafilm om stumfilmens och studiosystemens storhetstid och skönjande fall. Och om man som jag är mycket svag inför denna tid (1920 – 1940) och dessa filmer, är man totalt körd i botten i och med denna film.
Alla filmens ingredienser är tidstypiska för det 20- och 30-tal som den utspelar sig i, precis rätt måttade och av sällan hög kvalitet. I centrum står givetvis ett mycket dekorativt par.

Mannen heter George Valentin (inte Valentino!) och spelas av Jean Dujardin. Valentin är dåtidens hetaste skådespelare och som efterhängande kompanjon och bästa vän finns ständigt vid hans sid den enormt charmiga Jack Russell terriern Jack (spelad av hunden Uggie). Med tydlig Milou-likhet figurerar dessa två gestalter tillsammans både på filmduken och i det verkliga livet. Den härliga hunden som spelar Jack skulle för övrigt ha blivit Oscarsnominerad i kategorin ”bästa manliga biroll” om bara djur hade fått medverka (!). Valentin bär alla drag av en manlig stumfilmsskådis man kan tänka sig: han är en obotlig narcissist (med ett enormt självporträtt i olja i egen ägo), han är ständigt intresserad av andra kvinnor än hans fru, han har mörkt lockande latinska drag, han har en välansad och välmarkerad tangorabatt samt möter livets alla problem med sitt perfekta och påklistrade million dollar smile.

Kvinnan är inte Valentins fru, utan en av alla dessa underbart vackra kvinnor som cirkulerar hans liv. Efter en premiär råkar den drömmande wannabe-aktrisen och Valentin-fanet med det underbara namnet Peppy Miller (spelad av Bérénice Bejo) att i autografkön komma litet för nära sin och hela Hollywoods stora idol. När hon sedan får en roll som dansös i Valentins nästa film ”A German Affair” kan naturen inte hitta på något annat sätt att lösa det hela på än genom det hederliga gamla vanliga, det vill säga: hjärtans hälfter slitas itu, som Strindberg skrev. Men detta först efter att Valentin målat Peppy en liten mouche över läppen (för att göra henne ”special” så att hon kan få en egen Hollywoodkarriär).

Filmen har några helt oförglömliga scener, bland annat en där Peppy står och smeker sig själv med Valentins frack på hängaren. En annan är den mardröm som Valentin drömmer efter det att Hollywood infört filmens nästa tekniska paradigmskifte: ljudfilmen. Detta med ljudfilm är något Valentin med vant manér tycker sig vara någon larvig sorts nymodighet som snart kommer gå ur tiden, medan Peppy anser att detta är framtidens melodi. Deras olika synsätt på tekniken gör så att utvecklingsödena för de två karaktärerna blir dramatiskt olika, för att spara på språket.

The Artist är – liksom fantastiska Sunset Boulevard – i mångt och mycket just en film om vad som hände många skådisar i övergången mellan stum- och ljudfilm i slutet av 1920-talet. Många klarade inte övergången, speciellt inte dem vars röster lät som pipiga fågelungar genom dåtidens kondensatormickar. Detta hände bland annat den riktiga skådisen John Gilbert, som delar många av egenskaperna hos George Valentin; han var en enormt stor flickidol inte minst. Men när man visade hans ljudtest inför publik blev han utskrattad och tog till flaskan. Hans tidigare älskarinna, kollega och vän Greta Garbo gav honom rollen som hennes latinske älskare i Queen Christina (1933) av ren sympati och med en önskan om att han skulle finna livsglädjen igen. Detta hände tyvärr icke och han avled tre år senare i en hjärtattack på grund av sin alkoholism.

Att paret Valtentin/Miller i mångt och mycket liknar filmparet Garbo/Gilbert är för mig som Garbofan något tilltalande. Det finns även en Garboreferens med i en av filmens textrutor där Peppy Miller lånar en känd Garbo-fras: ”Take me home. I want to be alone.”. Jag vill avsluta med att säga att filmen trots att den är stum har ett makalöst bra soundtrack som gör så att bildernas känslospråk verkligen blir till ljudens dito; när det vankas steppdans till swingjazz kunde undertecknads två fötter absolut inte vara stilla.

Jag hoppas att fler upptäcker stumfilmernas enorma charm och skönhet efter att ha sett denna film. För oss redan frälsta är detta grädde på moset med en nästan 100-procentig fetthalt av vällust och lycka. Se trailern och hänförs bort till en underbar tid som flytt! Jag bifogar även ett litet klipp med bloopers till filmen, med det härliga soundtracket som ljudmatta.


4 kommentarer leave one →
  1. februari 9, 2012 21:00

    trevligt, att jag en slump hittade hit, genom en sökning på stig stig sæterbakken. gedigen blogg.

  2. februari 9, 2012 21:33

    Tack så mycket, methmaga! Om du råkar bo i Stockholm så kommer de att visa ”The Artist” på Cinemateket nu i mars.

  3. februari 13, 2012 18:15

    Nämen åh, nu höjdes mina förväntningar något enormt!! Som om det faktum att det görs en stumfilm idag inte redan vore nog🙂 Ser verkligen fram emot att få njuta denna film!

    • februari 14, 2012 12:45

      Ajaj Noémi! Det där med höga förväntningar…🙂 Men just i detta fall är det som sagt ingen fara; jag tror denna film är som klippt och skuren för dig! Allt gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: