Skip to content

Stoiska scener ur ett vardagsliv

mars 6, 2012

Den fantastiska Erland Josephson har nyligen gått bort. Som stor Bergmanälskare – eller snarare älskare av Bergmans verk– så betyder detta som oftast att man därigenom också älskar några av Bergmans favoritskådisar, i meningen deras rollprestationer. Erland Josephson tillhörde en av dessa favoriter, som nog också inte bara älskades på ett professionellt plan, utan även på ett personligt. Detta trots att han svek många av sina kvinnor och sina barn (precis som sin vän och arbetskamrat Ingmar Bergman).

I Tom Alandhs fina SVT-dokumentär Scener ur ett vardagsliv får vi chansen att möta Erland på detta personliga plan. Och detta på åldrens höst, efter att den sjuka gubben Parkinson har fångat honom. Se filmen fram tills den första april på SVTPlay genom att klicka här.

Påfallande genomgående i filmen är Erlands ödmjukhet inför sitt livs framgång, och inför livets alla upp- och nedgångar. På en fråga om varför han blev skådespelare, svarar han:

Jag har haft tur, jag har träffat de rätta människorna. Jag halkade in i detta.

Alandh frågar vidare om Erland tycker sig vara en lycklig människa. Erland svarar:

Ja. Jag tycker det inte är så intressant med lycka, men jag tycker att jag är lyckligt lottad.

Lyckligt lottad, säger han, fastän sjukdomen har honom i sitt grepp. Är Erland inte förbannad på Parkinson? Han svarar:

På Parkinson? Nej. Jag kan inte säga att livet är orättvist. Jag kan inte sitta i den här våningen, i den här stan, i det här sammanhanget, och anklaga ödet. Jag har haft ett jävla bra liv.

All denna acceptans och vördnad som finns i Erlands svar inför att slump, tur och tillfälligheter – i kanske större utsträckning än vi vill erkänna – påverkar våra ”valbara” livsbanor, påminner mig om stoicismen. Det finns något stoiskt över Erland Josephson. Döden var han dock rädd inför, så ingen stoicism där, men på motsatsparet lycka/olycka inom yrke, kärlek och inkomst verkar detta gamla tankesätt passa in desto bättre.

Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, skriver om just stoicismen i dagens mycket läsvärda understreckare Prövningar styr vårt förhållande till Fortuna, apropå om hur människor i olika tider har hanterat världens och människors nyckfullhet och förgänglighet. Han sammanfattar läran elegant och lakoniskt:

Den stoiska filosofin hade alltsedan antiken försökt lära förnuftet att hindra känslorna av rädsla och sorg, hopp och längtan från att tränga in i medvetandet och fördärva individens själsliga lugn. Omvärlden har man ingen makt över, däremot kan vi styra våra föreställningar om den. Genom att förhålla sig likgiltig till såväl motgångar som triumfer i tillvaron kan vi övervinna Fortuna. I förkunnelsen av denna tidiga version av kognitiv beteendeterapi talade stoikerna om säkerhet, en inre säkerhet i motsats till den fundamentala osäkerheten i världen omkring oss.

Samme Bo Lindberg skrev för några år sedan en fin liten bok om stoicismens namnkunnigaste utövare, den romerske filosofen, politikern och den-efter-Sokrates-mest-berömda-filosof-självmördaren Seneca. Boken heter Seneca: människosläktets lärare (2010) och gick sorgset tyst och stilla förbi i bokutgivningens hårda värld och stora flöde. Detta kanske i och för sig var ”rätt” öde för en bok om stoicismen, men den förtjänar trots denna ironiska fatalism mycket beröm. Lindberg förklarar där mycket övertygande om varför just stoicismen återuppväcktes under denna romerska tid, då Nero styde Rom och världens stod i brand. Vissa samhällen, vissa tider, passar olika bra för olika tankesystem således. Han redogör för dåtidens risker, osäkerheter och snabba förändringar i samhället och drar jämförelser med vår tid. Kunde inte ett liknande stoiskt synsätt vara aktuellt även idag? För att klara –eller snarare ignorera och möta med likgiltighet – den påbjudna statusjakten, konsumtionshetsen, karriärs-, äktenskaps-, familje-, bostads- och kroppsbyggandet? Samma sammankoppling med dåtid och nutid drar Lindberg även i slutet av den nämnda understreckaren.

Till detta företag bör man nog tillämpa stoicismen mot sig själv; en stoicism kryddad med dygden måttfullhet, en passivitet och loj likgiltighet inför dess allt för fatalistiska slutsatser. Ett alltför stoiskt sinnelag bör göra en människa kall, självisk och helt likgiltig. Precis som det heter i slutet av scenen här nedanför från Viskningar och rop (1972), där Erland Josephson tillsammans med Liv Ullman visar varför dessa två, i kombination med Bergman, gjorde några av filmhistoriens bästa och ärligaste filmer om mänskliga relationer. Utan rädsla för att rygga tillbaka för de obehagliga truismer som kan dväljas på dess skuggasida. Den där sårande skuggsidan som ger stoicismen dess lockande kraft.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: