Obildade ekonomer – en samhällsfara

Om man har studerat till civilingenjör, eller någon annan naturvetenskaplig utbildning på högskolan, har man förmodligen hört någon variant av det stående skämtet: ”Varför kan en civilekonom inte integrera/derivera? Jo, för att de saknar funktion.”

Det ligger mycket i detta ”skämt”. Och att det uttalas av människor vars yrkesmässiga professionalism bygger på akribi, strikt vetenskaplig bevisföring samt fullständig medvetenhet om omöjligheten i att inte kunna uttala sig om annat än om antaganden, sannolikheter och modelleringar av fenomen – allt detta till skillnad från ekonomerna som sällan ens vet om vilka grova modellantaganden och premisser som deras slutsatser bygger på – tynger hävstången till de förstnämndas fördel.

Dessvärre omges snarare detta ovannämnda ”skämt” av en svart cynisk humor i och med att det inte tas fullt på allvar. För hur kan en yrkesgruppering som saknar funktion vara den ”professionella” maktsfär som i någon mening är den som fullt ut styr och definierar hela samhällssystemets maskineri, och drar med sig alla medborgare upp i en grönt börsnoterad himmel eller ned i ett rött skuldtyngt helvete?

Nu ska jag absolut inte dra alla ekonomer över en och samma kam – även om många sådana använder just en kam för att få till sina backslicksfrisyrer – men med ekonomer menar jag här framförallt de neokonservativa nationalekonomer som har Milton Friedman och dennes Chicagoskola som ideologisk grundbas. Detta larvigt förenklade tänkande som ser alla aktörer på en marknad som rationella förnuftsvarelser vilka äger en total kunskap om utbudet, och vars inflytande på världsekonomin blev reellt och enormt genom att Federal Reserves-chefen Allan Greenspan, i samarbete med Ronald Reagan och Margret Thatcher, gjorde hela världen till en avreglerad marknad underkastad människans lagbundna rovdrifter.  

Dessa ekonomers oerhört snäva syn på det de kallar ”marknad”, vilket är det samma som den tids- och rumsutbredda plats där människor interagerar med varandra – kort sagt samhället – är något som andra (RIKTIGA) vetenskapers ödmjukhet inför alla tings komplexitet har påvisat vara en skrattretande förenkling. När saker som världsfattigdom, världssvält, klimatförändringar, miljökatastrofer, resursbrister och ekonomiska kriser framträder med all krävd tydlighet, i en värld av stater och invånare vars relation och ömsesidga kopplingar till sig själva, till varandra och till naturen är omöjligt att överblicka, så fungerar inte enkla modeller om den ”rationellt funktionsduglige aktörern”. Dessa nationalekonomer äger ofta en oförmåga till att inse att världen kan ses på och förstås via olika perspektiv, och ser inte mångfalden och klokheten med ett tvärvetenskapligt arbets- och lösningssätt, både rent forsknings- och implementationsmässigt. Att dessa neokonservativa ekonomer sedan blint tror på sina ekonomiska modeller samtidigt som de i flera decenniers tid har misslyckats med att kunna förutsee stora ekonomiska skeenden som slängt in världen i nya ekomoniska kriser, visar på en skrattretande motstridighet i deras synsätt och på en total oförståelse på just detsamma om man är utomstående icke-ekonom. 

Det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi har som bäst varit uppseendeväckande värdelöst och som sämst direkt skadligt.

Detta noterar Paul Krugman, tidigare pristagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Citatet återfinns i en understreckare i SvD som är väl värd att läsa. Understreckaren handlar om ekonomers brist på bildning helt kort; just att inse bredden och komplexitet i en vetenskaplig disciplin, samt att ge lite humanitära tankar och känslor åt dessa till synes ytterst känslokalla människor. Detta har det anrika Stanforduniversitetet kommit fram till.
Indirekt är detta också en rejäl känga åt Svenskt Näringsliv som så sent som i somras ville slopa humanistiska ämnen på universitetet då dessa saknar – och detta är något som jag föraktar av största möjliga mått – NYTTOASPEKTER. Just kravet på att nyttan skall agera domare är ju något som Alliansen fört fram med buller och bång, inte minst inom kultursektorn. Allt går visst att mäta med pengar om man röstar nyliberalt höger, men det är ju inte direkt någon nyhet.

Ett annat citat från understreckaren är detta, vilket man kan nicka instämmande till, ty detta är ett vanligt förekommande intryck efter att man språkat med en ekonom (eller jurist för den delen):

Ekonomistuderandes tendens att ensidigt fokusera på framtida karriärer sägs också få till resultat att de inte gör några allvarligare försök att koppla dem till andra områden, utveckla en meningsfull livsfilosofi eller ett intresse för politik eller andra länder och kulturer. Det som gör situationen så allvarlig är att utbildningen inte motverkar dessa snäva perspektiv, utan tvärtom i stället förstärker dem – det genomtränger ett curriculum som alldeles för ofta utgår från att ”everything is business”.

I artikeln framhövs tre viktiga strategier och tankesätt som bör införas för att ekonomutbildningen ska bli bättre; möjlighet till tolkning med hänvisning till olika sammanhang och referensramar, analytiskt tänkande och självreflexitvitet. Det hela avslutas med att även de många ämnena inom humaniora också måste bli bättre på att samarbeta med sina ekonomiska kompisar. En viss skepsis finns väl utbredd ämnena emellan (kampen mellan nationalekonomer och ekonomiska historiker – de med det efterkloka facit i hand så att säga – är notorisk) men alla tjänar på viljan att samarbeta och inse vikten av ett vidsynt, ödmjukt och mångfacetterat tänkande. Tvärvetenskaplighet hoppas jag är framtiden.

Så, kära läsare, klicka här för att läsa understreckaren och bilda din egen uppfattning.

Till sist kom jag bara på att tänka på en liten konstkoppling (och som ett tecken på vilka djup och nytänkande världar som bildning kan ge): denna kritik av ekonomutbildningen, kombinerad med ekonomers så ofta förekomamnde fokusering på lönsamhet och karriär (se citat ovan), kan sägas finna ett nytt och väldigt elak-roligt uttryck i Peter Tillbergs berömda tavla Blir du lönsam, lille vän (1971-1972). Man skall alltså tänka sig att det är civilekonomer som sitter i skolbänkarna, som samtidigt får frågan som tavlans titel antyder, med svaret: Nej, inte som utbildningen ser ut nu.

Peter Tillberg, "Blir du lönsam, lille vän" (1971-1972).