Skip to content

Kärlek i sex tagningar. Eller: Glad alla hjärtans dag!

februari 14, 2012

Tagning 1:

Kärlek vid första ögonkastet
av
Wislawa Szymborska,
i översättning av Anders Bodegård


De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.

De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?

Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns –
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett ‘ursäkta’ i trängseln,
ett ‘fel nummer’ i telefonluren,
– men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.

De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.

Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen för ihop dem, särat dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.

Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett lövfrån skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår.

Det fanns dörrhandtag och ringklockor,
där långt i förväg
beröring lagt sig på beröring.
Väskor bredvid varann på bagageinlämningen.
Kanske drömdes en natt en och samma dröm,
som suddades bort så fort de vaknade.

Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.

Tagning 2:

Lycklig kärlek
av
Wislawa Szymborska,
i översättning av Anders Bodegård

Lycklig kärlek. Är det normalt,
är det seriöst, är det till någon nytta –
vad ska världen med två människor
som inte har ögon för världen?

Höjd till skyarna utan att förtjäna det,
första bästa par på miljonen, ändå övertygande
att så måste ske – som belöning för vad? Ingenting;
ljuset faller ingenstans ifrån –
varför just på dem och inga andra?
Kränker det rättvisan? Ja.
Stör det noga staplade principer,
störtar det moralen från höjderna? Det stör, det störtar.

Titta på dessa lyckliga:
omde ändå kunde simulera lite,
spela beklämning för att uppmuntra vännerna!
Hör hur de skrattar – anstötligt.
Och språket de talar – skenbart begripligt.
Allt deras konstrande och krusande,
de utstuderade plikterna gentemot varandra –
det ser ut som en stämpling bak mänsklighetens rygg!

Det är svårt att förutse vad det kunde leda till
om deras exempel var möjligt att följa.
Vad finge då religioner, poesier lita till,
vad bleve då ihågkommet och vad åsidosatt,
vem ville då bli kvar i kretsen?

Lycklig kärlek. Är det nödvändigt?
Takt och förnuft bjuder att tala tyst om den,
som om en skandal i Livets högre sfärer.
Präktiga ungar föds utan dess hjälp.
Aldrig någonsin kan den befolka jorden,
den inträffar ju så sällan.

Låt människor som inte upplevt lycklig kärlek
påstå att det ingenstans finns någon lycklig kärlek.

I den tron får de lättare att leva och att dö.

Tagning 3:

Den första kärleken
av
Werner Aspenström

Måla ej här med konvaljepensel!
Grät vi inte som sjuttonårskalvar
efter den första kyssen?
Senare på sommaren
när vi väcktes i solgläntan,
låg ej på bröstet
en sammanrullad orm?
Dödligt då att närma sig
och att skiljas åt.

Tagning 4:

Ur Lämna mig inte (2010)
av
Stig Sæterbakken,
i översättning av Niklas Darke

Och du ser henne framför dig, någonstans under himlen, med sin utmanande gång vandrar hon i väg för att åter låta sig uppslukas av staden, in bland strålande skyltfönster och blinkande kaféskyltar och vulgärt dekorerade fasader, in på diskotek och i nattklubbars alla vinklar och vrår, in bland alla brölande skratt, alla stönanden och alla ringande telefoner, alla outtröttliga män som försöker stöta på henne, tafsa på henne, andas i hennes öra, stryka henne upp och ned över ryggen, kyssa henne i all hast, slicka henne mellan benen om hon låter dem göra det, ta henne bakifrån på nattklubbens toa om de får lov, svarta gungande skuggor på buktande fönsterrutor, äventyrliga skuggor i motljus, en förfärlig blandning av lustar, kraftansträngning och illusioner som pyr i vimlet av människor som kommer, som går igen, blandas, betäcker varandra, kommer från varandra, försvinner, samtidigt som ett nytt, identiskt vimell hivar sig upp innan det också går under, och alltsammans, med henne mitt i, med henne som sin naturliga medelpunkt, drar sig längre och längre bort ifrån dig, stan kommer att bli främmande för dig, ju mer av den hon lägger under sig, desto mindre av den kommer att vara känd för dig, den kommer att svlägsna sig med henne ombord, som ett gigantiskt kryssningsfartyg kommer världen att förlora sig i horisonten medan du står ensam igen i hamnen som den största dumbommen av dem alla: idioten, stackaren, monogamisten, det godtrogna nötet.

Tagning 5:

My One and Only Love
framförd av
John Coltrane och Johnny Hartman,
från skivan John Coltrane and Johnny Hartman (1963)

Tagning 6:

When I Fall in Love
framförd av
Nat King Cole,
från skivan Love Is the Thing (1958)

Annonser

”The Artist” är stumfilmsretro och nostalgi med ett hjärta större än världens största bioduk

februari 5, 2012

Det är ytterst sällan som förväntningar infrias, ty våra inre liv och fantasi tillhör en annan och högre dimension än verklighetens tre. Att gå på bio med absolut noll förhoppningar är således det mest proaktiva man kan göra för att försöka höja en films kvalitet och mått av tillfredsställelse. Detsamma gäller de mesta begär–konsumtion-par här i livet, en pessimistisk slutsats som bara gör livet lyckligare för den som agerar därefter.

Ibland händer dock motsatsen: förväntningen infann sig! I några promillefall sker även följande: förväntningen infann sig med ohejdad råge! Det är det senaste som hände när jag häromdagen såg den kritikerhyperhypade och tiofaldigt Oscarsnominerade filmen The Artist av Michel Hazanavicius. Hela tonen slår an i filmens affisch:

The Artist poster

The Artist (2011)

En enorm glimt i ögat är vad det handlar om i denna metafilm om stumfilmens och studiosystemens storhetstid och skönjande fall. Och om man som jag är mycket svag inför denna tid (1920 – 1940) och dessa filmer, är man totalt körd i botten i och med denna film.
Alla filmens ingredienser är tidstypiska för det 20- och 30-tal som den utspelar sig i, precis rätt måttade och av sällan hög kvalitet. I centrum står givetvis ett mycket dekorativt par.

Mannen heter George Valentin (inte Valentino!) och spelas av Jean Dujardin. Valentin är dåtidens hetaste skådespelare och som efterhängande kompanjon och bästa vän finns ständigt vid hans sid den enormt charmiga Jack Russell terriern Jack (spelad av hunden Uggie). Med tydlig Milou-likhet figurerar dessa två gestalter tillsammans både på filmduken och i det verkliga livet. Den härliga hunden som spelar Jack skulle för övrigt ha blivit Oscarsnominerad i kategorin ”bästa manliga biroll” om bara djur hade fått medverka (!). Valentin bär alla drag av en manlig stumfilmsskådis man kan tänka sig: han är en obotlig narcissist (med ett enormt självporträtt i olja i egen ägo), han är ständigt intresserad av andra kvinnor än hans fru, han har mörkt lockande latinska drag, han har en välansad och välmarkerad tangorabatt samt möter livets alla problem med sitt perfekta och påklistrade million dollar smile.

Kvinnan är inte Valentins fru, utan en av alla dessa underbart vackra kvinnor som cirkulerar hans liv. Efter en premiär råkar den drömmande wannabe-aktrisen och Valentin-fanet med det underbara namnet Peppy Miller (spelad av Bérénice Bejo) att i autografkön komma litet för nära sin och hela Hollywoods stora idol. När hon sedan får en roll som dansös i Valentins nästa film ”A German Affair” kan naturen inte hitta på något annat sätt att lösa det hela på än genom det hederliga gamla vanliga, det vill säga: hjärtans hälfter slitas itu, som Strindberg skrev. Men detta först efter att Valentin målat Peppy en liten mouche över läppen (för att göra henne ”special” så att hon kan få en egen Hollywoodkarriär).

Filmen har några helt oförglömliga scener, bland annat en där Peppy står och smeker sig själv med Valentins frack på hängaren. En annan är den mardröm som Valentin drömmer efter det att Hollywood infört filmens nästa tekniska paradigmskifte: ljudfilmen. Detta med ljudfilm är något Valentin med vant manér tycker sig vara någon larvig sorts nymodighet som snart kommer gå ur tiden, medan Peppy anser att detta är framtidens melodi. Deras olika synsätt på tekniken gör så att utvecklingsödena för de två karaktärerna blir dramatiskt olika, för att spara på språket.

The Artist är – liksom fantastiska Sunset Boulevard – i mångt och mycket just en film om vad som hände många skådisar i övergången mellan stum- och ljudfilm i slutet av 1920-talet. Många klarade inte övergången, speciellt inte dem vars röster lät som pipiga fågelungar genom dåtidens kondensatormickar. Detta hände bland annat den riktiga skådisen John Gilbert, som delar många av egenskaperna hos George Valentin; han var en enormt stor flickidol inte minst. Men när man visade hans ljudtest inför publik blev han utskrattad och tog till flaskan. Hans tidigare älskarinna, kollega och vän Greta Garbo gav honom rollen som hennes latinske älskare i Queen Christina (1933) av ren sympati och med en önskan om att han skulle finna livsglädjen igen. Detta hände tyvärr icke och han avled tre år senare i en hjärtattack på grund av sin alkoholism.

Att paret Valtentin/Miller i mångt och mycket liknar filmparet Garbo/Gilbert är för mig som Garbofan något tilltalande. Det finns även en Garboreferens med i en av filmens textrutor där Peppy Miller lånar en känd Garbo-fras: ”Take me home. I want to be alone.”. Jag vill avsluta med att säga att filmen trots att den är stum har ett makalöst bra soundtrack som gör så att bildernas känslospråk verkligen blir till ljudens dito; när det vankas steppdans till swingjazz kunde undertecknads två fötter absolut inte vara stilla.

Jag hoppas att fler upptäcker stumfilmernas enorma charm och skönhet efter att ha sett denna film. För oss redan frälsta är detta grädde på moset med en nästan 100-procentig fetthalt av vällust och lycka. Se trailern och hänförs bort till en underbar tid som flytt! Jag bifogar även ett litet klipp med bloopers till filmen, med det härliga soundtracket som ljudmatta.


Wisława Szymborska (1923 – 2012) Eller: Nu får det fan vara nog!

februari 2, 2012

Herregud. Mitt förrförra inlägget handlade om att Stig Sœterbakken dött, och det förra inlägget handlade om slump, ödet och synkronicitet.

En sorglig och icke-önskvärd sammanslagning av de dessa två inlägg kommer här nu, levererad av den hemska sanningsenliga verkligheten:

Den 1:a februari dog en Nobelpristagare, en poet, lika fullständigt fantastisk som den senaste Nobelprispoeten Tomas Tranströmer, och med poetiska drag både av Werner Aspenström och av den rumänske poeten Marin Sorescu. Fast hon är såklart trots detta 100 % sig själv, 100 % procent Wisława Szymborska. 100 % livsglädje, klokhet, ironi, intelligens och humor alltså. Det är inte konstigt att hon påminner mig om härliga Bodil Malmsten, som har ett hjärta med samma innehåll. Det var Bodil som var min inkörsport till Szymborska. Hennes bok Hör bara hur mitt hjärta bultar i dig är döpt efter sista raden i dikten ”Nära ögat” som en hyllning.”

Nära ögat heter också ett litet häfte från FIB:s lyrikklubb med ett urval av Szymborska i översättning av Anders Bodegård. Detta häfte hittade jag igår, liksom den där boken om Eugéne Jansson som jag skrev om i det tidigare inlägget.  Även Nära ögat kostade en tia, och jag kan konstatera: det bästa i livet är nästan gratis!

Jag läste i det lilla häftet på pendeltåget och tunnelbanan hem. Var hon i livet när jag hittade boken? Hade hon dött på vägen till kassan? Det kan ha hänt, tänkte jag. När jag läste dikten ”Fyra på morgonen”, andades hon då? Hade hon somnat in när jag läst sista raden av ”Kärlek vid första ögonkastet”? På något sätt vet jag att jag läste henne när hon dog. Det måste ha hänt. Diktena ”Nära ögat”, ”Ingenting är givet” och ”Katt i tom våniong” är för nära temat för att ödet inte skall ha haft ett finger med. Det är kusligt, ruskigt och sorligt när vi Szymborska-läsare blir lämnade som katten i dikten.

Nära ögat

Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.

Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.

Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.

För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och däför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
ett tuppfjät, en hårsmån
från ett sammansträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och du slank igenom?
Jag kan nog inte förvånas, är förstummad.

Hör bara
hur ditt hjärta bultar i mig.

Ingenting är givet

Ingenting är givet, allting är till låns.
Jag drunknar i skulder upp över öronen.
Jag blir så illa tvungen
att med mig själv betala för mig,
att för livet ge mitt liv.

Så är det inrättat
att hjärtat ska återlämnas
och lever ska återlämnas
och varje finger ett och ett.

För sent att bryta villkoren i avtalet.
Skulderna ska dras av
samtidigt med huden.

Jag går omkring i världen
bland andra gäldenärer.
Somliga tyngs av tvånget
att betala av på vingarna.
andra ska, vare sig de ville det eller ej,
återgälda löven.

På debetsidan
finns varje vävnad i oss.
Inget flimmerhår, blomskaft,
får behållas för gott.

Listan är utförlig:
det ser faktiskt ut som
vi ingenting får kvar.

Jag kan inte minnas
var, när och hur det kom sig
att jag tillät mig att öppna
detta konto.

Protesten mot det
kallar vi för själen.
Och den är det enda
som inte står på listan.

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.

Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Någon som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,

sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.

Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

Wislawa Szymborska (1923-2012)

Wislawa Szymborska (1923-2012)

To have – or not to have – the blues. That is the question.

februari 1, 2012

Slump och synkronicitet kan göra härliga trick med ens liv. Här är ett dagsfärskt exempel på ett sådant:

Slumpen och synkroniciteten börjar: Det var i december då jag, Rävjägarn, Skogsvaktaren och Therese besökte Thielska galleriet. Där såg jag fantastiskt blå-grön-lila målningar med bluesig stämning som om de vore målade med självaste mjälten. Dessa tavlor var signerade Eugéne Jansson berättade mina vänner – konstnären var mig dessförinnan helt obekant.
Slumpen och synkroniciteten fortsätter: Idag gick jag gick in på Götgatan-myrorna och hittade Liljevalchs bok om Eugéne Jansson för en tia. Jag köpte, bläddrade, läste och var lycklig.
Slumpen och synkroniciteten avslutas: När jag kom hem så googlade jag lite på Jansson. Fick då upp ett pressmeddelande som publicerats idag. Det var från Waldermarsudde som slår upp dörrarna för en splitterny Jansson-utställning mellan den 18:e februari och den 10:e juni. I samband med detta ges också boken Eugène Jansson: Blå skymning och nakna atleter av Göran Söderlund och Patrik Steorn ut på Carlsson Förlag.

Eugène Jansson:Blå skymning och nakna atleter av Göran Söderlund och Patrik Steorn

Göran Söderlund & Patrik Steorn, Eugène Jansson: Blå skymning och nakna atleter

Boken på Bokus.
Boken på Adlibris.

Då jag inte ännu besökt Waldermarsudde är detta piskan som jag verkligen behöver för att få tumme och arsel ur. Piskan fanns i och för sig redan i höstas då Halmstadgruppens Erik Olson visades, men av outgrundlig skamlig anledning besökte jag inte udden! Nu är jag däremot starkare och mer lydig min dionysiska vilja, intalar jag mig. Och det bästa av allt: Olson hänger kvar tills den 26:e februari! Mellan den 18:e och den 26:e har man således chansen till att se dem båda två! Detta är tidens motsvarighet till det gyllene snittet, och sånt måste upplevas! Se bara hur karln målar!

Eugéne Jansson, Gryning över Riddarfjärden (1899)

Eugéne Jansson, Gryning över Riddarfjärden (1899)

Eugéne Jansson, Hornsgatan (1902)

Eugéne Jansson, Hornsgatan (1902)

Eugéne Jansson, Österlånggatan (1904)

Eugéne Jansson, Österlånggatan (1904)

Eugéne Jansson, I skymningen (1902)

Eugéne Jansson, I skymningen (1902)

Eugéne Jansson, Mångård (ca 1896)

Eugéne Jansson, Mångård (ca 1896)

Stig Sæterbakken (1966 – 2012). Eller: ”Där jag tänker är det alltid mörkt…”

februari 1, 2012

I dessa dagar är det inte konstigt om blåskimret flackar blicken, om tillvaron tillsynes tillgodoser total teratologisk tomhet. Till viss del kan man beskylla vädret och de korta dagarna, till viss del verklighetens påträngande ångest och ensamhet.

Till det senare hör att Norges kanske mest svartsynte författare försvann från jorden i förra veckan (den 25:e januari).  Stig Sæterbakken hette han som nu inte längre finns. Vad som ännu finns är hans hustru, hans två barn och en omätbar saknad och sorg för de närstående. Som om detta inte skulle räcka så var dödsorsaken inte naturlig.

Där jag tänker är det alltid mörkt…

…så inleder Sæterbakken sin bok Sauermugg Redux (2007, Vertigo Förlag), och det säger något om tonen i hans författarskap, det vill säga den ena tonen, eller snarare tonarten (D-moll); för den andra tonarten går i svartkomisk bisarr A-dur. På detta sätt blandas avgrundsdjupa monsterdepressioner med lustgasflygande ballongskratt i hans alldeles egna, men inte rumsrena, röst. Han är minst lika läsvärd som Knausgård, men av en helt annan schatterering och gruppering; det icke-politiskt korrekta har de i alla fall som gemensam nämnare. Och på tal om Knausgård så översatte Knausgårds nuvarande fru Linda Boström-Knausgård Sæterbakkens bok Siamesisk (2002, Vertigo Förlag) till svenska .

Sæterbakken mådde inte bra och han kunde därmed inte tänka sig – såsom Camus vill få oss att tänka – Sisyfos lycklig. I höstas såg jag Joachim Triers gripande film Oslo, 31: augusti (vinnare av Stockholms filmfestivals finaste pris) om en ung man som går runt med liknande tankegångar. I filmen, som är inspirerad av Pierre Drieu la Rochelles roman Tag mitt liv från 1930-talet, ger han livet en sista dag och chans innan han slutligen bestämmer sig. Mycket jobbigt har kommit från Norge sedan i somras, utan att nämna det värsta av allt (terrordåden).

Läs Sæterbakkens vänners varma ord om honom: Vertigomannens nekrolog och Nikanor Teratologens dödsruna. Även DN och SvD visar respekt. Till sist ett citat från det som kom att bli Stigs sista roman, och som handlar om tillvaron efter att en nära anhörig gått bort:

Sorg kommer i så många former. Den är som ett ljus som slås av och på. Den är där, och är outhärdlig, och så försvinner den, därför att den är outhärdlig, därför att det inte går an att ha den där hela tiden. Man fylls och töms. Tusen gånger om dagen glömde jag att Ole-Jakob var död. Tusen gånger om dagen mindes jag det plötsligt. Bägge delar var outhärdligt. Att glömma honom var det värsta jag kunde göra. Att minnas var det värsta jag kunde göra. En kyla kom och gick. Men aldrig värme. Det fanns bara kyla och frånvaron av kyla. Som att stå med ryggen mot havet. Iskalla anklar var gång en våg slog in. Så rann den bort. Så kom den tillbaka.

Stig Sæterbakken, Gjennom natten (2011)

Stig Sæterbakken (1966 - 2012)

Stig Sæterbakken (1966 - 2012)

En liten förälskelse skadar aldrig (?)

januari 30, 2012

I veckan släpps Lana del Reys (riktigt namn: Elizabeth Grant) album Born to die. Man kan redan nu tjuvlyssna på youtube. Kanske kommer man därefter fram till följande slutsats:

Många av bitarna i musiken och texten är som hämtade från Hollywoods 40- och 50-tal; med sin släpigt sensuella röst sjunger del Rey egenskrivna texter som likväl kunde vara manus till valfri hårdkokt film noir, det vill säga: det handlar i mångt och mycket om dödsdömda och våldsamt passionerade relationsdramer befolkade med kyliga män som Bogart och glamorösa kvinnor som Bacall, omgivna av en atmosfär med en bitter sense of cool.

Femme fatales och Homme fatales således, och med flörtiga referenser till Bizets Carmen såväl som till Nobokovs Lolita går mång av texternas invånare en osäker framtid tillmötes.  De flesta låtar är just lite överspända ballader (bra!), och ofta kryddade med honungsljudande stråksektioner som smeker ens hörselgångar med mjuka melodier (bra!). Resten är up-tempo-låtar som inte riktigt faller mig i smaken på samma sätt.

Efter genomlyssningen – av ballad-delen av skivan – känner man sig lite grann som Prometheus fjättrad vid sin klippa; man har visserligen snott något rart och kraftfullt från gudarna, men det gör ont när en örn samtidigt äter upp ens lever. Detsamma skulle kunna sägas om den passionerade kärleken, och så är också känslan av balladerna. Detta är ett mycket gott renommé.

Lyssna på Million Dollar Man, Without You och Summertime Sadness här nedanför, följt av live-framträdanden hos BBC Radio 1 av de tidigare släppta singlarna Video Games och Born to Die.

PS. Har sprungit på en blogg nyligen (via Rävjägarn och Minerva) som förtjänar superlativ. Den heter Piedestalen och är som en bra treenighet skall vara: klok, allmänbildad och vacker. Den är nu också tillagd i min blogglänklista här till höger. DS

Houellebecq definierar melankoli?

december 22, 2011

Det händer att man får en chans att fånga lyckan, tänkte han, men om man av feghet eller obesluthet inte griper den kommer den inte igen, den tid man har på sig är begränsad, det kan röra sig om några veckor eller till och med månader, men det händer bara en gång i livet och försöker man igen senare är det helt enkelt omöjligt; entusiasmen, tron och tilliten har gått förlorad, det enda som återstår är stillsam uppgivenhet, ett ömsesidigt och bedrövat medlidande, en adekvat känsla av meningslöshet, av att något hade kunnat hända men att man helt enkelt visat sig ovärdig den gåva man blivit erbjuden.

Michel Houellebecq, Kartan och landskapet (2011)

Dante Gabriel Rossetti, The Day Dream (1880)

Dante Gabriel Rossetti, The Day Dream (1880)