Skip to content

Between the Devil and the deep blue sea

april 9, 2012

Under påskhelgen har jag bevittnat en utsökt dokumentär och en utsökt film som båda – med lite fantasi – kan knyta an till det gamla Odysséen-paret Skylla och Charybdis, eller som idiomet heter på engelska: Between the Devil and the deep blue sea. Alltså: att välja mellan pest och kolera.

Riktigt fullt så illa står valen inte i mina två exempel. I dokumentären Mozart och mums-mums är det inte ens ett val.
Här får vi möta den 87-åriga pianovirtuosen Ann-Mari Fröier, som varje år när skatteåterbäringen kommer, hyr Grünewaldsalen i Konserthuset för att själv spela Mozart. Vi följer henne under förberedningarna. Hon frekventerar för övrigt Konserthuset, vilken min käre vän som arbetar där informerat mig om. Hon är där något av en stabil del av inredningen, och ett lika självklart faktum som att Konserthusets ytterväggar är målade med duvblått.

Fröiers liv har dessvärre av ödet blivit dömt till att fungera som pendelrörelse mellan mani och depression; hon lider således av den bipolära sjukdomen och här kommer kopplingen till ”between the Devil and the deep blue sea” in. Dock är ju manin härligt livsförtätande, liksom lusten, och ett tillstånd som Fröier minns med glädje, även om man kan tro att den vissa gånger har ställt till med bekymmer. Depressionerna är i alla fall vedervärdiga och icke-önskvärda.
Hon påvisar trots sitt livsöde en nästintill stoiskt fulländad acceptans av sin levnadslott. I en hjärteskärande scen berättar hon om när hennes man lämnade henne, han som var en av de få som visste vem hon egentligen var, och som därför inte stod ut att leva med henne. En sådan mattundandragning kan stjälpa den starkaste och till och med den mest likgiltige, men Ann-Mari – med en konstant cigg i hand och med sentensen om att det förgånga kan man inte göra något åt – har levt sitt liv trots hårda bakslag. Hon är heller inte sen med att kritisera sin egen roll som frånvarande och icke-omhändertagande mor. Som kompromisslös, icke-konformistisk och vändande sin kappa enbart efter egen vind har hon nog varit rolig att ha omkring sig, men också stundtals påfrestande, kan tänkas. Den dirigent som hon anställt för att sköta orkesteringen av hennes Mozart-konsert, anas i scenerna där han medverkar ha det ganska svårt att få över Fröier på den praktiska sidan av uppsättningen.

Jag har någon gång hört att äldre kvinnor absolut inte skall ha utsläppt hår. Detta skiter Fröier helt i, och kammar sitt mjölkvita hår med borsten, och slänger på sitt ett par oknutna militärkängor av grov kaliber, och sätter sig i en lavklädd stol i den frivolt utlevande trädgårdens kaotiska växtlighet med en cigg. Excentrisk, och med en livsglädje samt en sällan skådad kärlek till musiken, sådan är Fröier, och det är en underbar timme som vi får bekanta oss med henne. Hon verkar väl medveten om att hela tiden också kanske spela bilden av sig själv, något som drar ned lite på autenticiteten, men vilket i dessa dagar väl heter att ”stärka sitt varumärke”, och rekommenderas av diverse PR-konsulter, livscoachar och annat pack. Se dokumentären på SVTPlay genom att klicka här eller på bilden av henne här nedanför.

I den fantastiska filmen The Deep Blue Sea (en filmatisering av pjäsen med samma namn från 1952, av Terence Rattigan) är valet mellan Skylla och Charybdis desto mer tydligt, då det här faktiskt handlar om fria livsval (livsval som Fröier inte på samma sätt kan göra fritt). Här möter vi omkring år 1950 hemmafrun Hester Collyer (Rachel Weisz) som är gift med Sir William Collyer (Simon Russell Beale), en äldre, snäll och välbärgad jurist i London. Relationen makarna emellan är nästan som den mellan far och dotter, alltså kärleksfullt omhändertagande (i alla fall från makens sida), men helt fri från passion och lustans lakejer. När Hester träffar jämngamla Freddie Page (Tom Hiddleston ), en alkoholiserad före detta RAF-pilot, sätts kemins lagar igång då stickan stryks mot plånet och får två kroppar att ta eld. Något liknande har Hester aldrig upplevt tidigare. Naturligtvis får hennes make reda på det och seperationen – men inte skillsmässan – är ett faktum.
Kärlekens två delar, omhändertagande och lust, karaktäriseras av de två makarna genom att de båda – i en central scen – citerar från Shakesperes dikt Venus and Adonis (1593). ”Love comforteth like sunshine after rain” säger Hester, som egentligen inte får ut något av omhändertagande i relationen med Freddie. ”But lust’s effect is tempest after sun”, kontrar hennes bistre make, som vet att det är just lusten som är det centrala i sin makas utomäktenskapliga relation. Och här har vi alltså då det svåra ”Skylla-och-Charybdis”-valet, här i kärlekens namn. Ännu svårare att välja blir det då Hester mår dåligt i båda valen. Filmen börjar med ett misslyckad självmord, ty i relationen med Freddie är det hon som älskar honom mer än han älskar henne. Dessutom är han opålitlig och oansvarig. Men vilken älskare, tydligen!

Filmens foto är gripande vackert, och det ackompanjeras stundom av Samuel Barbers gåshudsframkallande violinkonsert. Och sen har vi Rachel Weisz som spelar makalöst bra. Dessutom besitter hon en skönhet så att jag blir alldeles rörd. Jag avslutar med en bildkavalkad på henne, följt av andra delen i violinkonserten, samt en trailer till filmen.



2 kommentarer leave one →
  1. april 9, 2012 15:55

    Så fint skrivet! Och tack för filmtipset!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: