Skip to content

Wisława Szymborska (1923 – 2012) Eller: Nu får det fan vara nog!

februari 2, 2012

Herregud. Mitt förrförra inlägget handlade om att Stig Sœterbakken dött, och det förra inlägget handlade om slump, ödet och synkronicitet.

En sorglig och icke-önskvärd sammanslagning av de dessa två inlägg kommer här nu, levererad av den hemska sanningsenliga verkligheten:

Den 1:a februari dog en Nobelpristagare, en poet, lika fullständigt fantastisk som den senaste Nobelprispoeten Tomas Tranströmer, och med poetiska drag både av Werner Aspenström och av den rumänske poeten Marin Sorescu. Fast hon är såklart trots detta 100 % sig själv, 100 % procent Wisława Szymborska. 100 % livsglädje, klokhet, ironi, intelligens och humor alltså. Det är inte konstigt att hon påminner mig om härliga Bodil Malmsten, som har ett hjärta med samma innehåll. Det var Bodil som var min inkörsport till Szymborska. Hennes bok Hör bara hur mitt hjärta bultar i dig är döpt efter sista raden i dikten ”Nära ögat” som en hyllning.”

Nära ögat heter också ett litet häfte från FIB:s lyrikklubb med ett urval av Szymborska i översättning av Anders Bodegård. Detta häfte hittade jag igår, liksom den där boken om Eugéne Jansson som jag skrev om i det tidigare inlägget.  Även Nära ögat kostade en tia, och jag kan konstatera: det bästa i livet är nästan gratis!

Jag läste i det lilla häftet på pendeltåget och tunnelbanan hem. Var hon i livet när jag hittade boken? Hade hon dött på vägen till kassan? Det kan ha hänt, tänkte jag. När jag läste dikten ”Fyra på morgonen”, andades hon då? Hade hon somnat in när jag läst sista raden av ”Kärlek vid första ögonkastet”? På något sätt vet jag att jag läste henne när hon dog. Det måste ha hänt. Diktena ”Nära ögat”, ”Ingenting är givet” och ”Katt i tom våniong” är för nära temat för att ödet inte skall ha haft ett finger med. Det är kusligt, ruskigt och sorligt när vi Szymborska-läsare blir lämnade som katten i dikten.

Nära ögat

Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.

Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.

Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.

För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och däför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
ett tuppfjät, en hårsmån
från ett sammansträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och du slank igenom?
Jag kan nog inte förvånas, är förstummad.

Hör bara
hur ditt hjärta bultar i mig.

Ingenting är givet

Ingenting är givet, allting är till låns.
Jag drunknar i skulder upp över öronen.
Jag blir så illa tvungen
att med mig själv betala för mig,
att för livet ge mitt liv.

Så är det inrättat
att hjärtat ska återlämnas
och lever ska återlämnas
och varje finger ett och ett.

För sent att bryta villkoren i avtalet.
Skulderna ska dras av
samtidigt med huden.

Jag går omkring i världen
bland andra gäldenärer.
Somliga tyngs av tvånget
att betala av på vingarna.
andra ska, vare sig de ville det eller ej,
återgälda löven.

På debetsidan
finns varje vävnad i oss.
Inget flimmerhår, blomskaft,
får behållas för gott.

Listan är utförlig:
det ser faktiskt ut som
vi ingenting får kvar.

Jag kan inte minnas
var, när och hur det kom sig
att jag tillät mig att öppna
detta konto.

Protesten mot det
kallar vi för själen.
Och den är det enda
som inte står på listan.

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.

Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Någon som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,

sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.

Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

Wislawa Szymborska (1923-2012)

Wislawa Szymborska (1923-2012)

2 kommentarer leave one →
  1. februari 8, 2013 20:25

    TACK för dessa dikter du lagt in. Så starkt berörande – och din berättelse om synkronicitet. Bästa hälsningar Marianna

    • februari 9, 2013 16:29

      Tack Marianna! Denna blogg är lagd i träda sedan nästan två år. Men min läsning av Szymborska är det inte. Snart kommer hennes sista dikter ut, liksom tidigare översatta av den fantastiske Anders Bodegård.

      Allt gott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: