Skip to content

Hommage till Marin Sorescu, del 1; introduktion

juni 30, 2011

En god vän till mig brukar åka ner och hjälpa människor i Rumänien då och då. Ofta är det barn och ungdomar som drabbade av otur, fattigdom och uppväxt under svåra förhållanden, behöver hjälp med det tuffa livet som människa.
En hette Marin. Han var döpt efter den rumänske poeten, dramatikern och prosaisten Marin Sorescu. Detta var en av hans största stoltheter.

Denna stolthet är inte så svårt att förstå, för Marin Sorescu (1936-96) är makalös. Just det, han är makalös, inte var makalös; ty en författare är alltid text – inte människa, utan text, för människan vet man inget om – och då texten alltid befinner sig i presens då den läses, även om handen som skrev den är död, är Marin Sorescu makalös. För alla som läser. Detta vet man kanske mest i just hans hemland där han, då han levde, kunde fylla fotbollsarenor vid sina uppläsningar och där han mellan 1992-1995 också var kulturminister. Detta skall emellertid inte ha varit så lyckat, men förmodligen betydligt mer lyckat än vårt svenska nuvarande  kulturhatande stolpskott till kulturminister, kan man tänka.

Hos mig blir Sorescus humor, ironi, pessimism, optimism, absurdism, samhällskritik, medkänsla, frihets- och livskärlek, enkla språk, existentialism och växelverkan mellan tradition och modernism till en helgjuten livsbukett av mångfaldig lyrisk flora. Han inbjuder och uppmanar till en reflexivitet i ensamhet, för att där finna den enda möjliga sanningen; den subjektiva, erfarenhetsmässiga och sinnesförnimmande floden av intryck, som i blandning med ens egna tankar blir cocktailen ”sig själv”, vilken erbjuder den enda riktiga livsberusningen.
I hans texter är det vardagliga livet det centrala, där det mest banala – sett med en extra tanke, ur ett litet extra vridet perspektiv – blir till något ofantligt omvälvande och magiskt liksom äventyret, resorna och drabbningarna i den episka diktningen. På så sätt möter Sorescu därmed James Joyces försök till samma sak i den senares Odysseus (1922), vilken jag läser nu (och vilken är anledningen till att denna blogg verkar i det tysta, nu på sistone). Marin Sorescu är de svenska storheterna Tranströmer, Ekelöf och Aspenström tillsammans. 

Nåt sånt.

Om Sorescus makalöshet tänkte jag denna blogg skulle handla om lite grann här framöver. Detta genom ett urval av hans dikter. Översatt till svenska finns Framkallning (1975), Ödet och alfabetet (1990), Jag såg ljus på jorden (1991), Vid sädens rötter och andra texter (1995), Fallenhet för höjder (1996) och Stege till himlen (1999). Böckerna är (förutom den sista) slutsålda och kan enklast erhållas (som alltid) på antingen bibliotek eller på de för bokälskare så oundgängliga sidorna Bokbörsen och Antikvariat.net. De allra flesta svenska översättningarna är gjorda av Jon Milos och Dan Shafran och för den dörröppning rakt in i Sorescus husliga poesi som dessa möjliggjort är jag mycket tacksam.
Och just ja: motiveringen av att Sorescu är makalös bör – förutsatt att ni är funtade som mig – följa naturligt efter läsningen av honom. Vänta bara!

En leende stor poet.

En leende makalös poet. Exempel 1.

En leende makalös poet. Exempel 2.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: