Jaha, så blev den alltså såld, färgkriteversionen av Skriet från 1895, och därtill betitlad som världens dyraste tavla såld på auktion. Förmodligen är köparen ryss, kines eller kunglig från mellersta östern. Hursom kan man nog tänka sig två saker därom: dels att de 0,8 miljarderna kommer från förtryck av den egna befolkningen/”inhyrd” befolkning från Indien/Bangladesh (m.a.p Dubai/Förenade Arabemiraterna osv.), och dels att risken för att offentligheten nu inte skall kunna beskåda tavlan är stor. Det är i sånt fall att dubbelt beklaga.
Edvard Munch, Skriet (The Scream) (1895)
Petter Olsen, den tidigare norske ägaren, säger sig vilja starta ett eget Munch-museum för pengarna. Jag finner detta en smula knasigt, då han redan sedan tidigare är miljardär och därmed tillräckligt kapitalstark för att bekosta ett eget museum. Han säljer alltså det absolut största dragplåstret av dem alla i det tilltänkta museet…för att få ännu mera ”råd” till att bygga det… men också som en följd av detta få ännu mindre besökare till att besöka det. Manlig rationell beslutsfattning av traditionella mått alltså. Eller uttryckt på PR-mässig ekonomiska: USP:en (the Unique Selling Point) gick förlorad!
Utöver detta så finns hos Petter Olsen ett mycket ambivalent och dubbelmoraliskt ”miljötänk” i förmodligen förmodat och förborgat goodwill-syfte. Han sa efter auktionen nämligen följande:
Motivet för ”Skriet” gör att flera bör fatta konsekvenserna av ständigt ökade utsläpp av drivhusgaser. Detta leder oundvikligen till att vi utlöser okontrollerbara reaktioner från naturen.
Orsaken till att Petter Olsen redan innan försäljningen är miljardär heter Fred. Olsen & Co, alltså det familjeföretag som tjänar pengar på offshore oljeborrning, rederiverksamhet, flygtrafik och annat som förpestar naturen. Hans ovannämnda uttalande är således ganska svårt att förstå, även om det naturligtvis är trevligt att han har ett miljöintresse…men förstör innebörden av detta genom att agera helt i motsatt riktning. Som att sätta plåster på såren äger han trots allt en ekologisk farm i sin hembygd (som också var den plats där Munch bodde på slutet) där Shakespeare-pjäser spelas på sommaren, och det är i anslutning till denna som museet är tänkt att byggas.
Olsens uttalande angående miljöförstörningen i Skriet knyter an till den dagboksanteckning som Munch gjorde den 22:a januari 1892, och som även stod på rametiketten på den tavla som nu såldes. Munch pratar om själva tillkomsten av motivet, som för övrigt utspelar sig på det promenadstråk därunder – precis alldeles nedanför sluttningen på tavlan – hans syster sitter instängd på ett mentalsjukhus. Munch skriver:
Jeg gik bortover veien med to venner
solen gik ned
Jeg følte som et pust av vemod
Himmelen ble plutselig blodig rød
Jeg stanset, lænede meg til gjerdet mat til døden
så ut over de flammende skyerne som blod og sværd over den blåsvarte fjord og by
Mine venner gik videre
jeg sto der skjælvende av angst
og følte et stort uendelig skrik gjennom naturen.
Nio år tidigare denna dagboksanteckning, år 1883, skrev den indonesiska vulkanön Krakatau (underbart namn!) in sig i världshistorien som världens största explosion i och med sitt våldsamma utbrott; 26 gånger starkare än det tyngsta vätebombstestet. Varken före eller efter i mänsklighetens historia har något liknande hänt. Detta knyter ju med lite ironi också tillbaka och an på Olsens uttlande: ”…kontrollerbara reaktioner från naturen.”
Krakatau-följden blev hursom: mellan 36 000 och 120 000 människor dog, 66 % av ön försvann, tsunamivågorna nådde höjder på 40 meter, klippblock for 5 mil upp i luften, shockvågen gick runt jorden sju gånger, ljudet från explosionen kunde höras ända till Mauritius (500 mil bort) och på 1/13 av jordens yta. Utöver detta så sjönk jordens medeltemperatur dessutom med ca 1,2 grader det nästkommande året och efter fem år funkade jordens meterologi som ”vanligt” igen. Allt detta på grund av den enorma mängd partiklar och stoft som kastades upp i atmosfären i och med utbrottet. Vetenskapen lärde sig förresten mycket av katastrofen, bland annat upptäckte man jetströmmarna och atmosfära sotpartiklaras inverkan på jordens temperatur (en viktig del av klimatforskningen).
Ett vackert litografi av Krakataus utbrott år 1883
Som en konsekvens av alla partiklar i atmosfären – som spreds och utjämnades runt hela jordklotet – kunde också fantastiska himlafenomen bevittnas, däribland biskopsringar kring sol och måne både dag- och nattetid. Den brittiske konstnären William Ashcroft målade som en galning för att försöka få ner himlen på duk. Jag vet inte om man ska gråta eller inte för att färgfotografiet inte ännu var uppfunnet.
Två av hans tavlor kan ses här nedan. Notera den nästan Mark Rothko-inspirerade andligheten och lugnet, blandat med den pronto-expressionism som kan skönjas hos Strindberg och Turner. Man kan även referera till romantiken och dess vurm för det sublima, som gärna skulle innehålla fara och nära förestående död; en illröd himmel sedd från Dovers vita klippor skulle verkligen ha varit något speciellt – en redan inträffad katastrof, sedd på ett på ett behagligt avstånd, men med lodräta klippor alldeles intill. Sublimt!
William Ashcroft, 1883
William Ashcroft, 1883
En annan som blev inspirerad av Krakatau, fast 105 år efter dess stora lavaspya, var vår svenske gitarrguru Yngwie Malmsteen. På sitt fjärde album Odyssey – enligt mig hans absolut bästa – så stängs plattan med en neoklassistisk, heavy metal-tung gitarrmasturberande instrumentallåt kallad just Krakatau följt av den smäckra akustiska amuletten Memories. Detta var mitt första möte med vulkanen. På plattan spelar förresten även en annan svensk, internationellt mycket berömd musiker… indirekt i alla fall. Nämligen jazzpianisten Jan Johansson som genom sina två pojkar Jens (keyboard) respektive Anders Johansson (trummor) lägger Yngwies komp. Då vår svenske gitarrhjälte inte vill att sin musik ska finnas på youtube så finns endast två covers tillgängliga av låten, dock två mycket bra sådana; en med trummor och en med gitarr. Om ni klickar här så kan ni höra originalet på Spoitfy. Lyssna gärna!
Ta nu en titt på Munchs tavla längst upp. Ser inte himlen lite ut som den hos Ashcroft? Och ta sedan samtidigt Munchs anteckning i åtanke: ”Himmelen ble plutselig blodig rød […] de flammende skyerne som blod og sværd over den blåsvarte fjord”. Är det inte precis så det ser ut på tavlan?
För några år sedan påstod sig astronomer att den expressionistiske Munch faktiskt inte varit så pass expressionistisk i just Skriet som konstvetare har försökt gjort gällande. Det vill säga: Munch avbildade faktiskt inte helt och hållet sin inre väderlek och sitt inre firmament, utan helt/delvis målade hur himlen faktiskt såg ut den 22:a januari år 1892. I och med Norges norra läge och långa avstånd från Krakatau så påstår alltså forskare att himlafenomenet, trots 9 år efter själva utbrottet, är det som Munch indirekt avbildat.
Frågan är vad som kanske skulle framkalla mest ångest; att ha Munchs sinnelag den där promenaden år 1892, eller att stå och bevittna Krakataus utbrott live år 1883, vetandes om att slutet var nära…eller att inse att man aldrig kommer att kunna framföra Krakatau på gitarr, då ens fingrar är alldeles för långsamma.
Between the Devil and the deep blue sea
Under påskhelgen har jag bevittnat en utsökt dokumentär och en utsökt film som båda – med lite fantasi – kan knyta an till det gamla Odysséen-paret Skylla och Charybdis, eller som idiomet heter på engelska: Between the Devil and the deep blue sea. Alltså: att välja mellan pest och kolera.
Riktigt fullt så illa står valen inte i mina två exempel. I dokumentären Mozart och mums-mums är det inte ens ett val.
Här får vi möta den 87-åriga pianovirtuosen Ann-Mari Fröier, som varje år när skatteåterbäringen kommer, hyr Grünewaldsalen i Konserthuset för att själv spela Mozart. Vi följer henne under förberedningarna. Hon frekventerar för övrigt Konserthuset, vilken min käre vän som arbetar där informerat mig om. Hon är där något av en stabil del av inredningen, och ett lika självklart faktum som att Konserthusets ytterväggar är målade med duvblått.
Fröiers liv har dessvärre av ödet blivit dömt till att fungera som pendelrörelse mellan mani och depression; hon lider således av den bipolära sjukdomen och här kommer kopplingen till ”between the Devil and the deep blue sea” in. Dock är ju manin härligt livsförtätande, liksom lusten, och ett tillstånd som Fröier minns med glädje, även om man kan tro att den vissa gånger har ställt till med bekymmer. Depressionerna är i alla fall vedervärdiga och icke-önskvärda.
Hon påvisar trots sitt livsöde en nästintill stoiskt fulländad acceptans av sin levnadslott. I en hjärteskärande scen berättar hon om när hennes man lämnade henne, han som var en av de få som visste vem hon egentligen var, och som därför inte stod ut att leva med henne. En sådan mattundandragning kan stjälpa den starkaste och till och med den mest likgiltige, men Ann-Mari – med en konstant cigg i hand och med sentensen om att det förgånga kan man inte göra något åt – har levt sitt liv trots hårda bakslag. Hon är heller inte sen med att kritisera sin egen roll som frånvarande och icke-omhändertagande mor. Som kompromisslös, icke-konformistisk och vändande sin kappa enbart efter egen vind har hon nog varit rolig att ha omkring sig, men också stundtals påfrestande, kan tänkas. Den dirigent som hon anställt för att sköta orkesteringen av hennes Mozart-konsert, anas i scenerna där han medverkar ha det ganska svårt att få över Fröier på den praktiska sidan av uppsättningen.
Jag har någon gång hört att äldre kvinnor absolut inte skall ha utsläppt hår. Detta skiter Fröier helt i, och kammar sitt mjölkvita hår med borsten, och slänger på sitt ett par oknutna militärkängor av grov kaliber, och sätter sig i en lavklädd stol i den frivolt utlevande trädgårdens kaotiska växtlighet med en cigg. Excentrisk, och med en livsglädje samt en sällan skådad kärlek till musiken, sådan är Fröier, och det är en underbar timme som vi får bekanta oss med henne. Hon verkar väl medveten om att hela tiden också kanske spela bilden av sig själv, något som drar ned lite på autenticiteten, men vilket i dessa dagar väl heter att ”stärka sitt varumärke”, och rekommenderas av diverse PR-konsulter, livscoachar och annat pack. Se dokumentären på SVTPlay genom att klicka här eller på bilden av henne här nedanför.
I den fantastiska filmen The Deep Blue Sea (en filmatisering av pjäsen med samma namn från 1952, av Terence Rattigan) är valet mellan Skylla och Charybdis desto mer tydligt, då det här faktiskt handlar om fria livsval (livsval som Fröier inte på samma sätt kan göra fritt). Här möter vi omkring år 1950 hemmafrun Hester Collyer (Rachel Weisz) som är gift med Sir William Collyer (Simon Russell Beale), en äldre, snäll och välbärgad jurist i London. Relationen makarna emellan är nästan som den mellan far och dotter, alltså kärleksfullt omhändertagande (i alla fall från makens sida), men helt fri från passion och lustans lakejer. När Hester träffar jämngamla Freddie Page (Tom Hiddleston ), en alkoholiserad före detta RAF-pilot, sätts kemins lagar igång då stickan stryks mot plånet och får två kroppar att ta eld. Något liknande har Hester aldrig upplevt tidigare. Naturligtvis får hennes make reda på det och seperationen – men inte skillsmässan – är ett faktum.
Kärlekens två delar, omhändertagande och lust, karaktäriseras av de två makarna genom att de båda – i en central scen – citerar från Shakesperes dikt Venus and Adonis (1593). ”Love comforteth like sunshine after rain” säger Hester, som egentligen inte får ut något av omhändertagande i relationen med Freddie. ”But lust’s effect is tempest after sun”, kontrar hennes bistre make, som vet att det är just lusten som är det centrala i sin makas utomäktenskapliga relation. Och här har vi alltså då det svåra ”Skylla-och-Charybdis”-valet, här i kärlekens namn. Ännu svårare att välja blir det då Hester mår dåligt i båda valen. Filmen börjar med ett misslyckad självmord, ty i relationen med Freddie är det hon som älskar honom mer än han älskar henne. Dessutom är han opålitlig och oansvarig. Men vilken älskare, tydligen!
Filmens foto är gripande vackert, och det ackompanjeras stundom av Samuel Barbers gåshudsframkallande violinkonsert. Och sen har vi Rachel Weisz som spelar makalöst bra. Dessutom besitter hon en skönhet så att jag blir alldeles rörd. Jag avslutar med en bildkavalkad på henne, följt av andra delen i violinkonserten, samt en trailer till filmen.
Nån sorts litterärt skvallrig punktlista
En rad punkter – som möjligen kan ingjuta lite av glädje och tillförlit i en vår som övergått till vinter – presenterar jag här.
- Förlaget Alastor Press är tillbaka efter några år av närande ledafylld sömn, i dekadent fin-de-siècle-katakomber av franskt mode. En upphottad version av Huysmans Mot strömmen är att vänta, samt samme Huysmans roman En Route som nyligen gått i press och som kommer att se ut så här: (observera svanen = ledan!)
J.K. Huysman, "En Route"
- Jan Stople håller på att nyöversätta Montaignes essäer. Av någon anledning var han inte nöjd med sin tidiga mästerliga dito. Nyöversättningarna kommer ut på Atlantis förlag i höst (jag antar i tre band, liksom förra gången). Lansering skall skall ha lite av divertissemang över sig, har jag fått höra. Låt oss hoppas på stort höstligt genomslag för essäens upphovsman, och denna den första moderna människan som vågade visa sig själv lika motstridigt stark-svag, ful-vacker, allvarsam-humoristisk och falsk-sann som vi alla är.
- Ernst Jüngers två verk Das abenteuerliche Herz (1929) och Der Waldgang (1951) föreligger nu i svenska översättningar, gjorda av två tidigare Jünger-översättare. Dock är böckerna utan förlag, men låt oss hoppas på att Atlantis vågar ge ut. I Das abenteuerliche Herz möter vi tänkandet hos den tidiga (och mycket radikal-konservativt-revolutionärt osympatiske) Jünger. I det senare verket Der Waldgangpresenteras mer sympatiska tankar, nämnligen livshållningen hos Jüngers bittra och världsfrånvända människoideal anarken. En av översättarna har dessutom textat en tysk Jünger-dokumentär på youtube i tre delar, som finns att se här nedan.
- Verk av Thomas Bernhard och Roberto Bolaño är att vänta från Tranan/Bonniers förlag i år.
- Nästa år är det Rumänien som är temat för Bok & Biblioteksmässan. Mer svenska översättningar av landets kanske mest uppburne poet Marin Sorescu (som jag skrivit lite om på bloggen, till exempel här) är att vänta, enligt Rumänske kulturinstitutets chef (och tillika Sorescu-översättare) Dan Shafran. Översättningar av Rumäniens mest svartsynte filosof Cioran görs av ingen mindre än mystiske Nikanor Teratologen. Dessutom kommer idé- och lärdomshistorikern Tobias Dahlkvist, som tidigare skrivit om Nietzsche, Leopardi och Ekelund, att släppa en bok om Ciorans nihilistiska filosofi (eventuellt så tidigt som i höst).
- Annorlunda och säregen är varje människa, i någon aspekt av sitt liv och person. Titta därför gärna på ett trevligt och intressant samtal om ”att vara eljest” – det vill säga lite annorlunda – mellan PO Enquist och Lars Gustafsson. Härliga radiogurun Ingvar Storm är medlare, moderator och samtalsvärd. Se det genom att klicka här.
- En annan som var eljest var Strindberg. Och 2012 är ju ett verkligt Strindbergsår. För att se en rad föredrag som belyser olika delar av den mångpysslande författarens, kritikerns, journalistens, konstnärens, fotografens och alkemistens liv, klicka här.
Obildade läkare – en samhällsfara. Eller: Behovet av ett ”ett inre rum för skapande undran” hos alla yrkesutbildningar
I julas så skrevs det en mycket uppmärksammad understreckare i SvD av Bengt Kristensson Uggla. Den handlade om ekonomers brist på bildning i betydelsen av att kunna anlägga andra perspektiv på ekonomi, resurer, natur, teknik och risk än de rent ”ekonometriska” prissättningen och värdesynen. Jag skrev om den här.
Dagens understreckare handlar om i princip samma sak, fast med läkarutbildningen i fokus. Den-på-understreckarmark-ständigt-verkande Merete Mazzarella är det som skrivit, och hon är lika läsvärd som alltid. Om ekonomernas huvudsyfte är att kunna se till samhällets hushållning, så är det läkarnas/sjuksystrarnas syfte att se till så att samhällets hushållande och värdeökningsproducerande mänskliga enheter hålls effektiva (för att låna ett ekonomiskt perpektiv på det hela). Viktigt är då att kunna förstå och se Den Andra, inte minst då man som läkare möter denne i ofta livsavgörande skeenden och brytpunkter. Vad bättre verktyg för detta är inte litteraturen, denna kappsäck av mänsklig erfarenhet och tolkande perspektiv? Detta är Mazzarellas poäng.
I och med Mazzazrellas artikel har alltså både ekonom- och läkautbildningarna fått lite kritik. Nu väntar jag med stort intresse på att min egen yrkesroll (civilingenjören) och alla de andra tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna, skall få nog så mycket av liknande pisksalva. Ty inom dessa utbildningar saknas precis på samma sätt den kritiska, den tvärvetenskapliga, den multipla, den problematiserade och den humanistiska blicken. Och detta i kanske än mer grad än hos ekonomer och läkare, då studenter inom tekniska/naturvetenskapliga gebit ofta tror sig vara närmare den hårda sanningen och den ogrumlade blicken, än flummiga humanister och kvacksalvande ekonomer.
Jag avslutar genom att parafrasera den alltför tidigt bortgånge Leif Alsheimer, känd för att ha skapat en juristutbildning med bildningsideal, och gör därmed ett första drag i ett angrepp på teknik-/naturutbildningarna:
En ingenjör/naturvetare som inte har läst ”Mannen utan egenskaper” är en fara för teknikimplementeringen/-utvecklingen i samhället.
Stoiska scener ur ett vardagsliv
Den fantastiska Erland Josephson har nyligen gått bort. Som stor Bergmanälskare – eller snarare älskare av Bergmans verk– så betyder detta som oftast att man därigenom också älskar några av Bergmans favoritskådisar, i meningen deras rollprestationer. Erland Josephson tillhörde en av dessa favoriter, som nog också inte bara älskades på ett professionellt plan, utan även på ett personligt. Detta trots att han svek många av sina kvinnor och sina barn (precis som sin vän och arbetskamrat Ingmar Bergman).
I Tom Alandhs fina SVT-dokumentär Scener ur ett vardagsliv får vi chansen att möta Erland på detta personliga plan. Och detta på åldrens höst, efter att den sjuka gubben Parkinson har fångat honom. Se filmen fram tills den första april på SVTPlay genom att klicka här.
Påfallande genomgående i filmen är Erlands ödmjukhet inför sitt livs framgång, och inför livets alla upp- och nedgångar. På en fråga om varför han blev skådespelare, svarar han:
Jag har haft tur, jag har träffat de rätta människorna. Jag halkade in i detta.
Alandh frågar vidare om Erland tycker sig vara en lycklig människa. Erland svarar:
Ja. Jag tycker det inte är så intressant med lycka, men jag tycker att jag är lyckligt lottad.
Lyckligt lottad, säger han, fastän sjukdomen har honom i sitt grepp. Är Erland inte förbannad på Parkinson? Han svarar:
På Parkinson? Nej. Jag kan inte säga att livet är orättvist. Jag kan inte sitta i den här våningen, i den här stan, i det här sammanhanget, och anklaga ödet. Jag har haft ett jävla bra liv.
All denna acceptans och vördnad som finns i Erlands svar inför att slump, tur och tillfälligheter – i kanske större utsträckning än vi vill erkänna – påverkar våra ”valbara” livsbanor, påminner mig om stoicismen. Det finns något stoiskt över Erland Josephson. Döden var han dock rädd inför, så ingen stoicism där, men på motsatsparet lycka/olycka inom yrke, kärlek och inkomst verkar detta gamla tankesätt passa in desto bättre.
Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, skriver om just stoicismen i dagens mycket läsvärda understreckare Prövningar styr vårt förhållande till Fortuna, apropå om hur människor i olika tider har hanterat världens och människors nyckfullhet och förgänglighet. Han sammanfattar läran elegant och lakoniskt:
Den stoiska filosofin hade alltsedan antiken försökt lära förnuftet att hindra känslorna av rädsla och sorg, hopp och längtan från att tränga in i medvetandet och fördärva individens själsliga lugn. Omvärlden har man ingen makt över, däremot kan vi styra våra föreställningar om den. Genom att förhålla sig likgiltig till såväl motgångar som triumfer i tillvaron kan vi övervinna Fortuna. I förkunnelsen av denna tidiga version av kognitiv beteendeterapi talade stoikerna om säkerhet, en inre säkerhet i motsats till den fundamentala osäkerheten i världen omkring oss.
Samme Bo Lindberg skrev för några år sedan en fin liten bok om stoicismens namnkunnigaste utövare, den romerske filosofen, politikern och den-efter-Sokrates-mest-berömda-filosof-självmördaren Seneca. Boken heter Seneca: människosläktets lärare (2010) och gick sorgset tyst och stilla förbi i bokutgivningens hårda värld och stora flöde. Detta kanske i och för sig var ”rätt” öde för en bok om stoicismen, men den förtjänar trots denna ironiska fatalism mycket beröm. Lindberg förklarar där mycket övertygande om varför just stoicismen återuppväcktes under denna romerska tid, då Nero styde Rom och världens stod i brand. Vissa samhällen, vissa tider, passar olika bra för olika tankesystem således. Han redogör för dåtidens risker, osäkerheter och snabba förändringar i samhället och drar jämförelser med vår tid. Kunde inte ett liknande stoiskt synsätt vara aktuellt även idag? För att klara –eller snarare ignorera och möta med likgiltighet – den påbjudna statusjakten, konsumtionshetsen, karriärs-, äktenskaps-, familje-, bostads- och kroppsbyggandet? Samma sammankoppling med dåtid och nutid drar Lindberg även i slutet av den nämnda understreckaren.
Till detta företag bör man nog tillämpa stoicismen mot sig själv; en stoicism kryddad med dygden måttfullhet, en passivitet och loj likgiltighet inför dess allt för fatalistiska slutsatser. Ett alltför stoiskt sinnelag bör göra en människa kall, självisk och helt likgiltig. Precis som det heter i slutet av scenen här nedanför från Viskningar och rop (1972), där Erland Josephson tillsammans med Liv Ullman visar varför dessa två, i kombination med Bergman, gjorde några av filmhistoriens bästa och ärligaste filmer om mänskliga relationer. Utan rädsla för att rygga tillbaka för de obehagliga truismer som kan dväljas på dess skuggasida. Den där sårande skuggsidan som ger stoicismen dess lockande kraft.
Predikningar för ateister. Eller: Ett försvar för Alain de Botton
Att på ett lika trevligt, småmysigt, lättförståeligt och inbjudande sätt som Alain de Botton locka annars icke-frälsta människor till konstens, filosofins, arkitekturens och litteraturens härliga närande marker, är de få som kan. Ändå har han fått stå ut med mycket skitkastning, främst från fack-förstå-sig-påare och elitistiska kritiker av diverse slag. Dessa ser honom som allt för ytlig och löst sammansatt.
Själv tycker jag tycker om Alain de Botton, just för att han inte är så akademiskt abstrakt i sina ämnespresentationer; han introducerar på ett lätt och avspänt sätt en person eller ett frågekomplex som sedan läsaren självmant kan få djupdyka ned i på egen hand. Precis som det ska vara.
Han utmärker sina närmanden till olika ämnen också genom att sätta den rutinmässiga, trista vardagen som utgångspunkt till att göra ändring på saker och ting hos sig själv. Han är också en utmärkt introducör till saker och ting, eller vad nu något sådant kan kallas. Läs någon av hans böcker Låt Proust förändra ditt liv (1998), Statusstress (2004), Filosofins tröst (2001) eller Arbetets lust och leda (2009) så förstår ni vad jag menar. (Kan också nämna att de Botton spelade in två TV-serier baserade på böckerna Statusstress och Filosofins tröst, som båda också finns kompletta på youtube).
Till sist så delar de Botton och jag många intressen och läggningar; vi är båda Proustdyrkare, pessimister, Montaigne-älskare, Seneca-knäböjare, Schopenhauer-fans, statushatare, jobbskeptiker, Nietzsche-läsare och Epikuros-förundrare.
Hans senaste bok Religion for Atheists har likt hans tidigare böcker stött på patrull, radikal sådan. Vad som utmärker de Botton i sina tidigare böcker är att han är eklektisk i meningen att han blandar. Han tar nån lärdom från Filosof A och mixar med nån från Filosof B och C, oavsett om dessa filosofer motsäger varandra på andra punkter. I detta ligger hans originalitet och stora behållning. Och det är just denna blandning, utan hänseende till omständigheterna, som kritiker gillar att grilla honom för. I och med lanseringen av Religion for Atheists har han skamfilats av ”riktiga” ateister som menar att religioner inte har något som helst att komma med, då Gud är död osv. Men de Botton är inte lika kategoriskt dömande och tar fram ett blandreceptet som kanske kan få oss att även ifrågasätta den materiella och statussönderstressade Gud och gudsordning som vi ersatt de tidigare med, och därigenom se vad som gick förlorat i människovärde och gemenskap. SvD skrev om de Botton här, även DN i lördags, men den finns tyvärr inte som länk.
Alain de Botton har sedan ett par år en liten egen sekulär väckelserörelse kallad School of Life. Det hela låter inte så farligt som det verkar: det är ett ställe för föreläsningar av namnkunnigt folk från hela världen, ofta av akademiskt kändisskap. Om ni klickar här så kommer ni till den hitintills filmade samlingen med föreläsningar (provokativt kallade ”sermons”). I den senaste pratar de Botton själv om just sitt senaste alster, vilket han också gjorde på ett TED-föredrag för ett tag sen. Jag postar dessa videos här nedan, tillsammans med två School of Life-videos om lycka (av Richard Layard) respektive om pessimism (av de Botton själv).
Mycket nöje!
Kärlek i sex tagningar. Eller: Glad alla hjärtans dag!
Tagning 1:
Kärlek vid första ögonkastet
av
Wislawa Szymborska,
i översättning av Anders Bodegård
♥
De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.
De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?
Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns –
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett ‘ursäkta’ i trängseln,
ett ‘fel nummer’ i telefonluren,
– men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.
De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.
Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen för ihop dem, särat dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.
Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett lövfrån skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår.
Det fanns dörrhandtag och ringklockor,
där långt i förväg
beröring lagt sig på beröring.
Väskor bredvid varann på bagageinlämningen.
Kanske drömdes en natt en och samma dröm,
som suddades bort så fort de vaknade.
Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.
Tagning 2:
Lycklig kärlek
av
Wislawa Szymborska,
i översättning av Anders Bodegård
♥
Lycklig kärlek. Är det normalt,
är det seriöst, är det till någon nytta –
vad ska världen med två människor
som inte har ögon för världen?
Höjd till skyarna utan att förtjäna det,
första bästa par på miljonen, ändå övertygande
att så måste ske – som belöning för vad? Ingenting;
ljuset faller ingenstans ifrån –
varför just på dem och inga andra?
Kränker det rättvisan? Ja.
Stör det noga staplade principer,
störtar det moralen från höjderna? Det stör, det störtar.
Titta på dessa lyckliga:
omde ändå kunde simulera lite,
spela beklämning för att uppmuntra vännerna!
Hör hur de skrattar – anstötligt.
Och språket de talar – skenbart begripligt.
Allt deras konstrande och krusande,
de utstuderade plikterna gentemot varandra –
det ser ut som en stämpling bak mänsklighetens rygg!
Det är svårt att förutse vad det kunde leda till
om deras exempel var möjligt att följa.
Vad finge då religioner, poesier lita till,
vad bleve då ihågkommet och vad åsidosatt,
vem ville då bli kvar i kretsen?
Lycklig kärlek. Är det nödvändigt?
Takt och förnuft bjuder att tala tyst om den,
som om en skandal i Livets högre sfärer.
Präktiga ungar föds utan dess hjälp.
Aldrig någonsin kan den befolka jorden,
den inträffar ju så sällan.
Låt människor som inte upplevt lycklig kärlek
påstå att det ingenstans finns någon lycklig kärlek.
I den tron får de lättare att leva och att dö.
Tagning 3:
Den första kärleken
av
Werner Aspenström
♥
Måla ej här med konvaljepensel!
Grät vi inte som sjuttonårskalvar
efter den första kyssen?
Senare på sommaren
när vi väcktes i solgläntan,
låg ej på bröstet
en sammanrullad orm?
Dödligt då att närma sig
och att skiljas åt.
Tagning 4:
Ur Lämna mig inte (2010)
av
Stig Sæterbakken,
i översättning av Niklas Darke
♥
Och du ser henne framför dig, någonstans under himlen, med sin utmanande gång vandrar hon i väg för att åter låta sig uppslukas av staden, in bland strålande skyltfönster och blinkande kaféskyltar och vulgärt dekorerade fasader, in på diskotek och i nattklubbars alla vinklar och vrår, in bland alla brölande skratt, alla stönanden och alla ringande telefoner, alla outtröttliga män som försöker stöta på henne, tafsa på henne, andas i hennes öra, stryka henne upp och ned över ryggen, kyssa henne i all hast, slicka henne mellan benen om hon låter dem göra det, ta henne bakifrån på nattklubbens toa om de får lov, svarta gungande skuggor på buktande fönsterrutor, äventyrliga skuggor i motljus, en förfärlig blandning av lustar, kraftansträngning och illusioner som pyr i vimlet av människor som kommer, som går igen, blandas, betäcker varandra, kommer från varandra, försvinner, samtidigt som ett nytt, identiskt vimell hivar sig upp innan det också går under, och alltsammans, med henne mitt i, med henne som sin naturliga medelpunkt, drar sig längre och längre bort ifrån dig, stan kommer att bli främmande för dig, ju mer av den hon lägger under sig, desto mindre av den kommer att vara känd för dig, den kommer att svlägsna sig med henne ombord, som ett gigantiskt kryssningsfartyg kommer världen att förlora sig i horisonten medan du står ensam igen i hamnen som den största dumbommen av dem alla: idioten, stackaren, monogamisten, det godtrogna nötet.
Tagning 5:
My One and Only Love
framförd av
John Coltrane och Johnny Hartman,
från skivan John Coltrane and Johnny Hartman (1963)
♥
Tagning 6:
When I Fall in Love
framförd av
Nat King Cole,
från skivan Love Is the Thing (1958)
♥
”The Artist” är stumfilmsretro och nostalgi med ett hjärta större än världens största bioduk
Det är ytterst sällan som förväntningar infrias, ty våra inre liv och fantasi tillhör en annan och högre dimension än verklighetens tre. Att gå på bio med absolut noll förhoppningar är således det mest proaktiva man kan göra för att försöka höja en films kvalitet och mått av tillfredsställelse. Detsamma gäller de mesta begär–konsumtion-par här i livet, en pessimistisk slutsats som bara gör livet lyckligare för den som agerar därefter.
Ibland händer dock motsatsen: förväntningen infann sig! I några promillefall sker även följande: förväntningen infann sig med ohejdad råge! Det är det senaste som hände när jag häromdagen såg den kritikerhyperhypade och tiofaldigt Oscarsnominerade filmen The Artist av Michel Hazanavicius. Hela tonen slår an i filmens affisch:
The Artist (2011)
En enorm glimt i ögat är vad det handlar om i denna metafilm om stumfilmens och studiosystemens storhetstid och skönjande fall. Och om man som jag är mycket svag inför denna tid (1920 – 1940) och dessa filmer, är man totalt körd i botten i och med denna film.
Alla filmens ingredienser är tidstypiska för det 20- och 30-tal som den utspelar sig i, precis rätt måttade och av sällan hög kvalitet. I centrum står givetvis ett mycket dekorativt par.
Mannen heter George Valentin (inte Valentino!) och spelas av Jean Dujardin. Valentin är dåtidens hetaste skådespelare och som efterhängande kompanjon och bästa vän finns ständigt vid hans sid den enormt charmiga Jack Russell terriern Jack (spelad av hunden Uggie). Med tydlig Milou-likhet figurerar dessa två gestalter tillsammans både på filmduken och i det verkliga livet. Den härliga hunden som spelar Jack skulle för övrigt ha blivit Oscarsnominerad i kategorin ”bästa manliga biroll” om bara djur hade fått medverka (!). Valentin bär alla drag av en manlig stumfilmsskådis man kan tänka sig: han är en obotlig narcissist (med ett enormt självporträtt i olja i egen ägo), han är ständigt intresserad av andra kvinnor än hans fru, han har mörkt lockande latinska drag, han har en välansad och välmarkerad tangorabatt samt möter livets alla problem med sitt perfekta och påklistrade million dollar smile.
Kvinnan är inte Valentins fru, utan en av alla dessa underbart vackra kvinnor som cirkulerar hans liv. Efter en premiär råkar den drömmande wannabe-aktrisen och Valentin-fanet med det underbara namnet Peppy Miller (spelad av Bérénice Bejo) att i autografkön komma litet för nära sin och hela Hollywoods stora idol. När hon sedan får en roll som dansös i Valentins nästa film ”A German Affair” kan naturen inte hitta på något annat sätt att lösa det hela på än genom det hederliga gamla vanliga, det vill säga: hjärtans hälfter slitas itu, som Strindberg skrev. Men detta först efter att Valentin målat Peppy en liten mouche över läppen (för att göra henne ”special” så att hon kan få en egen Hollywoodkarriär).
Filmen har några helt oförglömliga scener, bland annat en där Peppy står och smeker sig själv med Valentins frack på hängaren. En annan är den mardröm som Valentin drömmer efter det att Hollywood infört filmens nästa tekniska paradigmskifte: ljudfilmen. Detta med ljudfilm är något Valentin med vant manér tycker sig vara någon larvig sorts nymodighet som snart kommer gå ur tiden, medan Peppy anser att detta är framtidens melodi. Deras olika synsätt på tekniken gör så att utvecklingsödena för de två karaktärerna blir dramatiskt olika, för att spara på språket.
The Artist är – liksom fantastiska Sunset Boulevard – i mångt och mycket just en film om vad som hände många skådisar i övergången mellan stum- och ljudfilm i slutet av 1920-talet. Många klarade inte övergången, speciellt inte dem vars röster lät som pipiga fågelungar genom dåtidens kondensatormickar. Detta hände bland annat den riktiga skådisen John Gilbert, som delar många av egenskaperna hos George Valentin; han var en enormt stor flickidol inte minst. Men när man visade hans ljudtest inför publik blev han utskrattad och tog till flaskan. Hans tidigare älskarinna, kollega och vän Greta Garbo gav honom rollen som hennes latinske älskare i Queen Christina (1933) av ren sympati och med en önskan om att han skulle finna livsglädjen igen. Detta hände tyvärr icke och han avled tre år senare i en hjärtattack på grund av sin alkoholism.
Att paret Valtentin/Miller i mångt och mycket liknar filmparet Garbo/Gilbert är för mig som Garbofan något tilltalande. Det finns även en Garboreferens med i en av filmens textrutor där Peppy Miller lånar en känd Garbo-fras: ”Take me home. I want to be alone.”. Jag vill avsluta med att säga att filmen trots att den är stum har ett makalöst bra soundtrack som gör så att bildernas känslospråk verkligen blir till ljudens dito; när det vankas steppdans till swingjazz kunde undertecknads två fötter absolut inte vara stilla.
Jag hoppas att fler upptäcker stumfilmernas enorma charm och skönhet efter att ha sett denna film. För oss redan frälsta är detta grädde på moset med en nästan 100-procentig fetthalt av vällust och lycka. Se trailern och hänförs bort till en underbar tid som flytt! Jag bifogar även ett litet klipp med bloopers till filmen, med det härliga soundtracket som ljudmatta.
Wisława Szymborska (1923 – 2012) Eller: Nu får det fan vara nog!
Herregud. Mitt förrförra inlägget handlade om att Stig Sœterbakken dött, och det förra inlägget handlade om slump, ödet och synkronicitet.
En sorglig och icke-önskvärd sammanslagning av de dessa två inlägg kommer här nu, levererad av den hemska sanningsenliga verkligheten:
Den 1:a februari dog en Nobelpristagare, en poet, lika fullständigt fantastisk som den senaste Nobelprispoeten Tomas Tranströmer, och med poetiska drag både av Werner Aspenström och av den rumänske poeten Marin Sorescu. Fast hon är såklart trots detta 100 % sig själv, 100 % procent Wisława Szymborska. 100 % livsglädje, klokhet, ironi, intelligens och humor alltså. Det är inte konstigt att hon påminner mig om härliga Bodil Malmsten, som har ett hjärta med samma innehåll. Det var Bodil som var min inkörsport till Szymborska. Hennes bok Hör bara hur mitt hjärta bultar i dig är döpt efter sista raden i dikten ”Nära ögat” som en hyllning.”
Nära ögat heter också ett litet häfte från FIB:s lyrikklubb med ett urval av Szymborska i översättning av Anders Bodegård. Detta häfte hittade jag igår, liksom den där boken om Eugéne Jansson som jag skrev om i det tidigare inlägget. Även Nära ögat kostade en tia, och jag kan konstatera: det bästa i livet är nästan gratis!
Jag läste i det lilla häftet på pendeltåget och tunnelbanan hem. Var hon i livet när jag hittade boken? Hade hon dött på vägen till kassan? Det kan ha hänt, tänkte jag. När jag läste dikten ”Fyra på morgonen”, andades hon då? Hade hon somnat in när jag läst sista raden av ”Kärlek vid första ögonkastet”? På något sätt vet jag att jag läste henne när hon dog. Det måste ha hänt. Diktena ”Nära ögat”, ”Ingenting är givet” och ”Katt i tom våniong” är för nära temat för att ödet inte skall ha haft ett finger med. Det är kusligt, ruskigt och sorligt när vi Szymborska-läsare blir lämnade som katten i dikten.
Nära ögat
Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.
Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.
Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.
Följden var, och däför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
ett tuppfjät, en hårsmån
från ett sammansträffande.
Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och du slank igenom?
Jag kan nog inte förvånas, är förstummad.
Hör bara
hur ditt hjärta bultar i mig.
Ingenting är givet
Ingenting är givet, allting är till låns.
Jag drunknar i skulder upp över öronen.
Jag blir så illa tvungen
att med mig själv betala för mig,
att för livet ge mitt liv.
Så är det inrättat
att hjärtat ska återlämnas
och lever ska återlämnas
och varje finger ett och ett.
För sent att bryta villkoren i avtalet.
Skulderna ska dras av
samtidigt med huden.
Jag går omkring i världen
bland andra gäldenärer.
Somliga tyngs av tvånget
att betala av på vingarna.
andra ska, vare sig de ville det eller ej,
återgälda löven.
På debetsidan
finns varje vävnad i oss.
Inget flimmerhår, blomskaft,
får behållas för gott.
Listan är utförlig:
det ser faktiskt ut som
vi ingenting får kvar.
Jag kan inte minnas
var, när och hur det kom sig
att jag tillät mig att öppna
detta konto.
Protesten mot det
kallar vi för själen.
Och den är det enda
som inte står på listan.
Katt i tom våning
Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.
Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.
Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Någon som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.
Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.
Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.
Wislawa Szymborska (1923-2012)
Pyrrhonism 