Hoppa till innehåll

Två olika världsberömda berg var grannar i olika tidsåldrar på Karlavägen 10. Eller: Strindbergmans geografiska sammanstrålning.

maj 20, 2011

Livet är så rysligt fult, vi människor så avgrundsaktigt onda, att om en författare skulle skildra allt vad han sett och hört kunde ingen stå ut med att läsa det. Det finns saker jag minns mig ha sett och hört, hos goda, aktningsvärda, omtyckta människor, men som jag strukit ut, aldrig förmått mig omtala, och icke vill minnas. Uppfostran och bildning tyckes bara vara masker på djuret, och dygden förställning. Det högsta vi komma till är att dölja uselheten. Livet är så cyniskt att endast ett svin kan trivas i det. Och den som kan se det fula livet vackert, den är ett svin! Livet är nog ett straff! Ett helvete; för somliga en skärseld, för ingen ett paradis!

Den generaliserande svartsynen ur citatet ovan – liksom det mesta av Strindbergs svartsyn, och kanske det mesta av alla människors svartsyn – blev till stor del färgad av kaosartade relationer med det motsatta könet. När detta antecknas är det den 3:e september 1906 och Strindberg genomgår då de sista delarna av skilsmässan med Harriet Bosse, som hade påbörjats redan 1904.
Detta legendariska giftermålsdrama, Strindbergs tredje och sista – ur vilket han öste mycket frikostigt för att tryfferade sina egna pjäser och romaner – utspelades i en femrummare fyra trappor upp på Karlavägen 40 mellan 1901 och 1903, i det så kallade Röda huset.

Med start 1903 bor Strindberg ensam i lägenheten och ger samma år ut kortromanen Ensam. I denna lilla pärla till bok, skriven med nästan små essäistiska kaptiel, fångar Strindberg fantastiska flanörsskildringar på östermalm och det närliggande Gärdet kombinerat med en analys av det förlopp som påbörjars i en människa när han/hon väljer att sätta allt mänskligt samspel i paus. Boken, fylld av aforismer om hat-/kärleksrelationen till ensamheten, är en självbiografisk nyckelroman som verkligen kan rekommenderas. Enligt de anrika Strindbergskännarna och litteraturprofessorerna Martin Lamm och Gunnar Brandell så skall Ensam ha varit en sort självhjälpsbok, i vilken Strindberg gjorde sig mentalt förberedd på den ensamhet han kände var nära förestående i den annalkande skilsmässan med Bosse. Och Strindberg var ytterst ambivalent inställd till – och lite rädd för – ensamheten. Synd då att han i sina förbindelser med kvinnor ofta, för att nämna Olof Lagercrantzs analys, behandlade dem i ordningen ”vänliga ord, erotik, ömsesidigt stöd, förolämpningar, krasch!”; en rangering som inte direkt motverkande ensamhetens ständiga återkomst.

Karlavägen 40 (nu Karlavägen 82), det så kallade Röda huset där Strindberg bodde 1901-1908.

Karlavägen 40, Röda huset syns i mitten och var Strindbergs tillhåll mellan 1901 och 1908, då han flyttade till (det egentligen gula) Blå tornet på drottninggatan 85.

Någon som däremot inte hyste rädlsa för ensamheten var (liksom jag själv) Ingmar Bergman. Och i ytterligare likhet med mig själv så började behovet hos Bergman av att ibland få vara ensam, och i dessa stunder inte sakna umgänge, redan i barndomen. Sen slutar nog mina likheter med Bergman, som nog hade betydligt fler gemensamma nämnare med Strindberg än han hade skillnader. Några exempel: flertalet kapsejsade äktenskap, tveksamt barnansvar, stridigheter med pressen, fascination för människans mörker, Uppsala-anknytning, förmodat ansatt av demoner, fantastisk natur- och människoskildrare, stor personlighet, bred produktion, förnyare av konstformen, makalöst geni, världsberömd etc. etc.

Vad som ytterligare är en likhet är att Bergman bodde på samma geografiska plats som Strindberg. Mer specifikt i det hus som kallas ”Strindbergshuset” och som uppfördes 1969 på exakt samma plats där Röda huset stått, och som – tyvärr! – revs samma år. Manuset till Djävulens öga (1960) kan omöjligen då ha varit skrivet på Karlavägen 10  (som gatan nu heter), men det talar i alla fall om helvetet (livet) och är kanske en liten fortsättning på Strindbergs citat. Dock är Bergmanfilmen en komedi, vilket detsamma nog inte kan sägas om Strindbergs citat. Tänk vad kontexten ändå spelar roll! Och låt detta vara dagens lilla visdomsläxa.

Helvetet är som en strut. Längst ner sitter de första syndarna, är kanske snart klara med sina plågor, vad vet jag. Sen är det nya helveten ovanpå varandra och sen allra högst opp närmast jorden ligger vårt eget inferno, konstruerat av kristenhetens skarpaste hjärnor och värsta högfärdsblåsor. Detta inverterade pastorat sköts av en Satan som växt upp genom mänsklighetens utvecklingsstadier, ständigt återskapad, förnyad, föryngrad, allt mer människolik. Ja, nästan för att säga, förandligad.

Karlavägen 82, i "Strindbergshuset", byggt 1969, bodde Ingmar Bergman fram till 2003.

Karlavägen 10, "Strindbergshuset" byggdes 1969 då den gamla fastigheten revs. Ingmar Bergman bodde här fram till 2003.

5 kommentarer leave one →
  1. maj 20, 2011 10:46

    Åh ja! Jag handlar mat i det där huset varenda dag!

    • maj 20, 2011 11:31

      Kära Alice, du ska veta att jag är hjärtligt och vänskapligt avundsjuk, varenda dag! 🙂

  2. David permalink
    maj 21, 2011 06:44

    Ensam är nog den av Strindbergs böcker som jag tycker bäst om och tveklöst den som jag har läst flest gånger. Är det inte Olof Lagercrantz som påpekade att boken inte är lika hätsk som Strindbergs böcker ibland kan vara?

    För övrigt är det intressant att se hur stadsskildringen i Ensam medvetet passiverar handlingen genom att stimulera minnen som avbryter berättelsen. Generellt använder Strindberg annars stadsskildringar för att höja tempot i sina böcker.

    Om man har möjlighet tycker jag att det förhöjer läsupplevelsen att läsa boken i förstaupplagan med sitt fina omslag, trevliga illustrationer av Arthur Sjögren och dikter satta med fraktur.

    • maj 21, 2011 14:18

      Det där var en kommentarskvalitet av rang, David! Stort tack! Nästa gång jag läser den skall jag definitivt läsa den illustrerade versionen. Och detta med stadsskildringen var mycket intressant! Lite liknande hur Hjalmar Söderberg använder sina karaktärers promenader som ett tillfälle för reflextion och bejakande.
      Lagercrantz nämner inte boken alls i den biografi jag har (”August Strindberg” (1978)), i så fall inte i anslutning till de år då den skrevs. På de sidorna hämtade jag det där om Strindbergs olika stadier när han närmade sig kvinnor. Men jag håller helt klart med om att den inte är hätsk, snarare fylld med en sorts passivitet och melankoliskt jämnmod. Väldigt bra är den iaf!

Trackbacks

  1. Jag snor från mig själv. Eller: Höstboktips « Pyrrhonism

Lämna en kommentar