Skip to content

På spaning efter en filmkvalitet och ett allvar som flytt

maj 27, 2011

Om ni känner er lyckade och alldeles för glada, eller är nöjda över kvaliteten och bristen på allvar i dagens nutida svenska filmer, bör ni se Ingmar Bergmans En passion (1969) för att råda bot på dessa tillstånd och bli fullständigt deprimerade.

Filmen – en ”färgfilm i svartvitt”, oerhört vackert filmad av Sven Nykvist – tar upp tillvaron som människa spelad mot en inre och yttre fond av fysiskt och psykiskt våld. Den inre fonden utgörs av det svåra i att acceptera den man är och jagets totala ensamhet samtidigt som man vill därifrån, till en förening med en annan människa, men är oförmögen att  vara uppriktig. Detta medför psykiskt lidande. Den yttre fonden är det fysiska våld som sker i omgivningen och symboliseras i filmen av krigsbilder, en våg av sadistiska våldsbrott mot djur samt relationsvåld.

Skådeplatsen för filmen är Fårö där Andreas (Max von Sydow) har dragit sig tillbaka i isolering till följd av flera, till en början,  okända anledningar. I ett hus relativt nära honom lever paret Ellis (Erland Josephson) och Eva (Bibi Andersson) som väl förmedlar fasaden av ett oerhört borgerligt  och lyckligt liv, men som bakom denna lever i total leda och fullkomlig meningslöshet. De heter för övrigt Vergérus i efternamn, vilket också Jan Malmsjös biskop gör i Fanny och Alexander (1982). Hos paret bor också Anna (Liv Ullmann), en änka som förlorade sin son och sin man i en bilolycka och med oerhört naiva krav på det ideella och moraliska samlivet. Hennes nu döde man hette också Andreas, vilket starkt påverkar filmens handling då von Sydows och Ullmanns karaktärer inleder en relation tillsammans.

Skådespelarensemblen är helt enastående i denna film, och jag är helt allvarlig när jag menar att dessa fyra namn (tillsammans med de andra Bergmanskådisarna Harriet Andersson, Gunnel Lindblom och Ingrid Thulin) helt kort är några av världens bästa skådespelare överhuvudtaget.

På ren tur fanns två av mina favoritscener från filmen på youtube. Båda visar Bergmans dragning till att i viktiga scener helt överlåta ögonblickets intensitet och varaktighet till skådespelarnas oerhörda förmåga. Och detta ofta att kunna förmedla ett  djupt innehåll i form av en monolog med bara rösten och ansiktet som hjälpmedel.
Den första scenen ägs av Max von Sydow då hans rollkaraktär Andreas i ett smärtsamt uppgörande med sig själv inser att han för alltid kommer att vara isolerad.
Nästa scen ägs helt av Liv Ullmann, och så här pregnant har Stig Björkman formulerat sig om henne och scenen:

Liv Ullmanns rollprestation i filmen är närmast mirakulös. Med intuitiv träffsäkerhet finner hon det exakta uttrycket för varje skiftning i den komplexa karaktär som är Anna Fromm. Det finns en närmast magisk scen i filmen, där Anna berättar för Andreas om sitt liv med sin man och om bilolyckan. Livs ansikte i närbild fyller hela duken och under hennes drygt fem minuter långa monolog ändras inte bilden. Istället genomgår skådespelerskans ansikte en fullständig fövandling. Hon börjar sin berättelse med en leende öppenhjärlighet. När hon skall redogöra för bilolyckan fylls hon av ett allvar. Färgen försvinner från ansiktet och ögonen förlorar sitt liv och blir rödkantade av förtvivlan. Det tycks inte finnas någon gräns för Liv Ullmanns förmåga till inlevelse i den roll hon spelar.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: