Skip to content

Syrlig Houellebecqsk pajkastning mot ekonomi, ekonomer och deras så kallade yrkeskonst

december 21, 2011

Michel Houellebecqs senaste roman Kartan och landskapet (2011) innehåller en rad underbart träffande och fräna attacker som mycket väl knyter an till mitt tidigare inlägg som behandlade en understreckare i Svd. Att läsa några av dessa är kanske just den bildning som ekonomistudenter behöver, för Houellebecq har de säkert aldrig hört talas om. Därför bjuder jag på ett litet urval av attackerna i rent pedagogiskt syfte. Hoppas förlaget Albert Bonnier och översättaren Cecilia Franklin inte motsätter sig detta; man bör verkligen köpa/låna och läsa boken!

Hélènes intresse för ekonomi hade sjunkit betydligt under åren. De teorier som försökte förklara ekonomiska fenomen eller förutse utvecklingen föreföll henne både ihåliga och slumpmässiga; hon började tycka att de var ren humbug och påpekade ibland att det var häpnadsväckande att man delade ut Nobelpris i ekonomi, som om ämnet kunde åberopa sig på samma metodologi och stränga intellektuella krav som kemi eller fysik. Hennes intresse för undervisning hade också minskat. Ungdomar som grupp intresserade henne egentligen inte längre, studenternas intellektuella nivå var så skrämmande låg att det hände att hon undrade varför de överhuvudtaget studerade. Innerst inne visste hon att svaret var att de ville tjäna pengar, så mycket pengar som möjligt. Somliga vurmade visserligen för det humanitära, men det betydde ingenting eftersom pengar var det enda de verkligen brann för. Hennes yrkesliv kunde i korthet sammanfattas med att hon lärde ut motsägelsefulla orimligheter till karriärslystna dumskallar, även om hon undvek att formulera det så.

[…]

«Hörde du den där experttypen?» sade Hélène. […] «Om en vecka kommer de att upptäcka att alla hans prognoser var felaktiga. Då kallar de in en annan expert som kommer att göra nya och lika tvärsäkra prognoser.» Hon skakade bedrövat, nästan indignerat på huvudet. «Och kan man betraka en vetenskap som inte ens lyckas göra prognoser som går att kontrollera som vetenskap?»

[…]

Brottsliga handlingar föreföll henne djupt mänskliga, sade hon, visserligen hade de sitt ursprung i människans mörkaste sidor men de var i alla fall mänskliga. Konsten, för att ta ett annat exempel, var förbunden med allt, men mörker och ljus och allt där emellan. Ekonomin däremot var i princip enbart kopplad till det mest mekaniska och förutsägbara hos människan. Inte nog med att den inte var en vetenskap, den var inte heller konst, den var näst intill ingenting.
Det höll han inte med om och det sade han. Han hade umgåtts med kriminella så länge att han kunde intyga att det verkligen handlade om individer som fungerade på det mest mekaniska och förutsägbara sätt man kunde föreställa sig. Nästan alla dödade enbart och uteslutande för pengar, det var för övrigt därför det i allmänhet var så lätt att sätta fast dem. Däremot fanns det nästan ingen som hade ett vanligt jobb som arbetade uteslutande för pengarnas skull. Det fanns alltid andra motiv; intresse för arbetsuppgifterna, anseende, arbetskamrater…
Och nästan ingen betedde sig heller enbart rationellt i egenskap av konsument. Det var förmodligen osäkerheten kring både producenteras och konsumenternas drivkrafter som gjorde de ekonomiska teorierna så vanskliga och därför i slutändan så felaktiga. Brottsbekämpning däremot kunde betraktas som en vetenskap, eller i alla fall en rationell disciplin. Hélène hade inget svar på det. De irrationella aktörerna hade alltid varit ekonomins mörka sida, de ekonomiska teoriernas dolda svaghet. Även om hon numera hade ett helt annat perspektiv på sitt arbete, bidrog de ekonomiska teorierna fortfarande till hushållskassan och till hennes ställning på universitetet; till största del symboliska vinster. Jean-Pierre hade rätt: hon betedde sig inte heller på minsta vis som en rationell aktör.  

[…]

På det hela taget var det en märklig period i ideologiskt avseende; Västeuropas invånare tycktes övertygade om att kapitalismen var dömd att gå under inom en snar framtid, men trots det lyckades partierna längst till vänster bara locka till sig den vanliga hopen grälsjuka masochister. Det var som om en hinna av aska lagt sig över allting och fördunklat tankeförmågan.

Michel Houellebecq, "Kartan och landskapet" (2011)

Michel Houellebecq, "Kartan och landskapet" (2011)

7 kommentarer leave one →
  1. december 22, 2011 11:25

    Tack för detta! Jag har själv bläddrat i boken, men blev tveksam av första sidans postmodernistiska anslag: Jeff Koons och Damien Hurst som romanfigurer…

    Jag gillar Houellebecq (har läst Konkurrens till döds och delar av Elementarpartiklar) och tycker att han är en spännande tänkare med förmåga att se världen utan filter. Knausgård har samma typ av skoningslösa ärlighet och politiska inkorrekthet, men medan han behandlar människan i relation till sin omgivning, skriver Houellbecq om människan i samhället. En samtidskritiker av stora mått!

    Gårdagens understreckade intresserade mig mycket. Jag kommer att tänka på två saker, en positiv och en negativ: dels framlidne Leif Alsheimers hjältegärning ”Bildningsresan” (romanläsning för juridikstudenter), dels den själsdöda inställning som idag präglar många skolor (min senaste arbetsplats var en skola, så jag har till viss del sett det inifrån) och vårdinrättningar, där elever/vårdtagare ses som kunder, och floskler inpräntas i personalen om lönsamhet etc, när det i själva verket handlar om chefernas vinster och karriärer. Äckligt.

    • december 22, 2011 16:01

      Hej Minerva! Kul att du är tillbaka! Låt mig till att börja med få hylla ditt inlägg om ”O magnum mysterium”; det stycket ger mig som agnostiker en närmast profan-religiös upplevelse!

      Du skall inte rädas det första anslaget av Koons och Hirst i boken; tavlan som romanens huvudkaraktär målar kommer att kallas för både ”Damien Hirst och Jeff Koons delar konstmarknaden mellan sig” och ”En helt kort historia om kapitalismen” och emellan sidorna får sig dagens konstvärld en törn. Vidare skrivs det lite om prerafaeliterna (och främst då William Morris) och lite om modern arkitektur (Le Corbusier). Jag tycker det mesta är intressant, även om allt inte kan vara lika ”vackert” som en prerafaelitisk målning.

      Jag tänkte faktiskt också på just Leif Alsheimer när jag läste artikeln, men visste inte hans namn så kunde inte göra någon koppling i texten här ovan. Fler såna som han är vad jag tänker önska tomten i jul. Låt oss därefter hoppas på att lite humaniora och människovärde kan spridas genom hela samhällssystemet och sätta lite skugga åt ord som ”effektivitet”, ”lönsamhet” och ”nytta”.

      God jul!

      • december 22, 2011 16:06

        Tack för ditt fina svar! Hirst var namnet, ja – felstavat av mig!

        God jul!

  2. december 22, 2011 16:52

    Jag gjorde ett litet inlägg till med Houellebecq, korsbefruktat med prerafaeliterna. Kolla gärna in det, det är ett mycket klarsynt, vemodigt och vackert citat.

  3. Carl permalink
    februari 20, 2012 15:11

    Det för mig mest slående med denna del av boken var annars just hur människan beskrivs som ett djur driven av enbart materiella ting och sex. Vilket, tidigare i boken, också beskrivits som anledningen till att inget kommunistiskt samhälle fungerat – om människan inte har möjligheten till egen materiell vinning så arbetar hon helt enkelt inte.

    Komiskt är ju också att Houellebecq (karaktären i boken alltså) mördas och förklaringen till mordet är, precis som polisen i boken uppgivet konstaterar, även denna gång pengar (i form av en värdefull tavla).

    På det sättet uppfattar jag det som ett uppgivit erkännande av egoismen som enda drivkraft i samhället. Däremot ges rationalismen kanske inte precis samma erkännande.

    Den enda möjliga ljusningen i boken, och enda möjliga öppningen mot humanism, är när Jed Martin brutalt misshandlar damen på dödshjälpskliniken. Denna misshandel är fascinerande då den ger uttryck för båda brutal djuriskhet och en upprördhet över samhälles förfall, en upprördhet som jag ser som en öppning mot humanism.

    • februari 21, 2012 00:45

      Hej Carl! Intressant och tankeväckande kommentar, speciellt sista stycket! Den där uppgivna slutledningen, eller konstaterandet, att människan i grunden är helt egennyttig – där även alla former av altruism syftar till att bekräfta egot ingår – tycker jag mig är något centralt hos Houellebecqs alla böcker. Har nu läst allt av honom som finns översatt på svenska, men är väldigt sugen på hans breväxling med BHL. Du har måhända inte läst den? (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0812980786)

Trackbacks

  1. Michel Houellebecq: “Kartan och landskapet” « Börjes konstblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: