En liten förälskelse skadar aldrig (?)
I veckan släpps Lana del Reys (riktigt namn: Elizabeth Grant) album Born to die. Man kan redan nu tjuvlyssna på youtube. Kanske kommer man därefter fram till följande slutsats:
Många av bitarna i musiken och texten är som hämtade från Hollywoods 40- och 50-tal; med sin släpigt sensuella röst sjunger del Rey egenskrivna texter som likväl kunde vara manus till valfri hårdkokt film noir, det vill säga: det handlar i mångt och mycket om dödsdömda och våldsamt passionerade relationsdramer befolkade med kyliga män som Bogart och glamorösa kvinnor som Bacall, omgivna av en atmosfär med en bitter sense of cool.
Femme fatales och Homme fatales således, och med flörtiga referenser till Bizets Carmen såväl som till Nobokovs Lolita går mång av texternas invånare en osäker framtid tillmötes. De flesta låtar är just lite överspända ballader (bra!), och ofta kryddade med honungsljudande stråksektioner som smeker ens hörselgångar med mjuka melodier (bra!). Resten är up-tempo-låtar som inte riktigt faller mig i smaken på samma sätt.
Efter genomlyssningen – av ballad-delen av skivan – känner man sig lite grann som Prometheus fjättrad vid sin klippa; man har visserligen snott något rart och kraftfullt från gudarna, men det gör ont när en örn samtidigt äter upp ens lever. Detsamma skulle kunna sägas om den passionerade kärleken, och så är också känslan av balladerna. Detta är ett mycket gott renommé.
Lyssna på Million Dollar Man, Without You och Summertime Sadness här nedanför, följt av live-framträdanden hos BBC Radio 1 av de tidigare släppta singlarna Video Games och Born to Die.
PS. Har sprungit på en blogg nyligen (via Rävjägarn och Minerva) som förtjänar superlativ. Den heter Piedestalen och är som en bra treenighet skall vara: klok, allmänbildad och vacker. Den är nu också tillagd i min blogglänklista här till höger. DS
Pyrrhonism 
Åh man tackar! *Mycket smickrad*. Homme fatales, vilket underbart begrepp! Ska genast börja använda!
Varsegod Sofia! Att ge beröm och smickra någon som förtjänar det till fullo är något av det bästa man kan göra i livet. Det är snålt i meningen att det inte kostar något, men det är rikt i meningen av känslan det inger hos den förtjänte. Jag skulle gärna vilja invertera ordspråket ”Skit ska skit ha”, eller skit i att invertera, så här blir bra: ”Skitbra ska skitbra ha!”.
Gällande homme fatales ser jag det som självklart att dessa finns. Queer fatales existerar också. Liksom kvinnliga horbockar, manliga våp och queera medelsvenssons. Jag brukar alltid skita i könsmarkörer när det kommer till ”människotyper”, ty så länge alla ses som individer med ett genus så går begreppen genom man, kvinna och queer. När jag läser så kan Anna Karenina vara en man, Leopold Bloom en kvinna osv. i all oändlighet.
Det har du helt rätt i. Gustave Flaubert hävdade ju t ex att han ”var” Madame Bovary. Det låter alltid suspekt när man drar fram ”själen” men jag tror på själen – alltså; det är själen, inte könet som räknas!
Mycket bra Sofia! Där delar vi en själens sanning i denna fragmentala postmoderna värld!