Skip to content

Stig Sæterbakken (1966 – 2012). Eller: ”Där jag tänker är det alltid mörkt…”

februari 1, 2012

I dessa dagar är det inte konstigt om blåskimret flackar blicken, om tillvaron tillsynes tillgodoser total teratologisk tomhet. Till viss del kan man beskylla vädret och de korta dagarna, till viss del verklighetens påträngande ångest och ensamhet.

Till det senare hör att Norges kanske mest svartsynte författare försvann från jorden i förra veckan (den 25:e januari).  Stig Sæterbakken hette han som nu inte längre finns. Vad som ännu finns är hans hustru, hans två barn och en omätbar saknad och sorg för de närstående. Som om detta inte skulle räcka så var dödsorsaken inte naturlig.

Där jag tänker är det alltid mörkt…

…så inleder Sæterbakken sin bok Sauermugg Redux (2007, Vertigo Förlag), och det säger något om tonen i hans författarskap, det vill säga den ena tonen, eller snarare tonarten (D-moll); för den andra tonarten går i svartkomisk bisarr A-dur. På detta sätt blandas avgrundsdjupa monsterdepressioner med lustgasflygande ballongskratt i hans alldeles egna, men inte rumsrena, röst. Han är minst lika läsvärd som Knausgård, men av en helt annan schatterering och gruppering; det icke-politiskt korrekta har de i alla fall som gemensam nämnare. Och på tal om Knausgård så översatte Knausgårds nuvarande fru Linda Boström-Knausgård Sæterbakkens bok Siamesisk (2002, Vertigo Förlag) till svenska .

Sæterbakken mådde inte bra och han kunde därmed inte tänka sig – såsom Camus vill få oss att tänka – Sisyfos lycklig. I höstas såg jag Joachim Triers gripande film Oslo, 31: augusti (vinnare av Stockholms filmfestivals finaste pris) om en ung man som går runt med liknande tankegångar. I filmen, som är inspirerad av Pierre Drieu la Rochelles roman Tag mitt liv från 1930-talet, ger han livet en sista dag och chans innan han slutligen bestämmer sig. Mycket jobbigt har kommit från Norge sedan i somras, utan att nämna det värsta av allt (terrordåden).

Läs Sæterbakkens vänners varma ord om honom: Vertigomannens nekrolog och Nikanor Teratologens dödsruna. Även DN och SvD visar respekt. Till sist ett citat från det som kom att bli Stigs sista roman, och som handlar om tillvaron efter att en nära anhörig gått bort:

Sorg kommer i så många former. Den är som ett ljus som slås av och på. Den är där, och är outhärdlig, och så försvinner den, därför att den är outhärdlig, därför att det inte går an att ha den där hela tiden. Man fylls och töms. Tusen gånger om dagen glömde jag att Ole-Jakob var död. Tusen gånger om dagen mindes jag det plötsligt. Bägge delar var outhärdligt. Att glömma honom var det värsta jag kunde göra. Att minnas var det värsta jag kunde göra. En kyla kom och gick. Men aldrig värme. Det fanns bara kyla och frånvaron av kyla. Som att stå med ryggen mot havet. Iskalla anklar var gång en våg slog in. Så rann den bort. Så kom den tillbaka.

Stig Sæterbakken, Gjennom natten (2011)

Stig Sæterbakken (1966 - 2012)

Stig Sæterbakken (1966 - 2012)

4 kommentarer leave one →
  1. februari 1, 2012 20:28

    Jag är glad att du uppmärksammar en av mina absoluta favoritförfattare. Lustigt nog upptäckte jag dessutom din blogg så sent som för en vecka sedan. På tal om Knausgård så älskar jag de kortare partierna om Sæterbakken (tror det var i Min Kamp 2), där han vill massera Karl-Oves fötter.

    Ha det bra!

    • februari 2, 2012 11:31

      Hej Niclas!
      Vilka fina teckningar på sidan din!
      Har själv bara läst ”Sauermugg” av Sæterbakken och upptäckte han via Nikanor Teratologen, kände igen hans namn i Knausgård-tvåan men inte så mycket mer. Du vet inte vilka sidor det står på? Skulle vara intressant att kolla upp! Har tänkt att läsa nåt mer av Sæterbakken nu. Vilken rekommenderar du?

      • februari 2, 2012 13:09

        Tackar så mycket!
        Jag är inte säker på vilka sidor det är, tyvärr. Lånade boken från biblioteket så jag har den heller inte tillgänglig nu. Men jag har för mig att Karl-Ove och Linda går på något slags Vertigo-arrangemang. Jag har läst de böcker som finns utgivna på Vertigo, och favoriterna måste vara Siamesisk och Lämna mig inte. Jag skulle nog tipsa dig om att börja läsa Osynliga händer och sen följa upp med Lämna mig inte!

  2. februari 4, 2012 11:03

    Just ja! Nu kommer jag ihåg precis! Jag gissade mig också till att det var ett Vertigo-arrangemang (förmodligen på Café Sodom om inte annat). Jag tar tipset till mig och börjar plöja ”Osynliga händer” idag. Allt gott Niclas!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: