Skip to content

Människan är i botten en lidande varelse

november 10, 2011

En gnutta kunskapsteoretisk kritik är då inte vad man brukar få läsa till morgonkaffet. Imorse var det däremot annorlunda, och detta ersatte i förfriskningssyfte nästan ett glas färskpressad apelsinjuice.

I dagens (10/11) Svd problematiserar Professor Fredrik Svenaeus frågan om mänsklig kategorisering/in0rdning med anledning av den kommande och upphottade DSM-5: psykologins nästintill allenarådande självhjälpsbok och Bibel sedan 1970-talet.
Uppsåtet med DSM-5 är naturligvist ”gott”: det handlar om att hjälpa psykiskt sjuka människor. Men då definitioner på symptom alltmer stärks och blir mer snäva blir samtidigt det psykiska sjukdomsträdets förgreningar och lövverk (i meningen tillkomsten av nya sjudomar) allt mer omfattande och inkluderande; ja, snart har hart när varje människa på jorden en psykisk sjukdom enligt DSM-5:s diagnostik.
Detta är nog i grunden rätt – vi har alla problem, som dessutom skiftar vartefter livskurvan – men att fortsätta med klassificeringsarbetet innebär ett problem då denna utveckling mycket styrs av, och ger inkomster till, försäkrings– och medicinföretag.

Om alla människor har en psykisk åkomma som enligt ”den medicinska expertisen” kan bevisas, så får varje enskild människa – lite extrapolerat in i framtiden – också en separat försäkringspremie baserat på denna, samtidigt som skräddarsydda läkemedel för tusentals kronor skall söndertuggas och åka karusell i blodomloppet. Det dröjer inte länge förrän gener kan sägas stå för vissa åkommor som gör att man redan på BB blir deterministiskt förutbestämd rörande ens livs förutsättningar och begränsningar.

Delar av problemet kring DSM-5 ligger också i myten om den perfekta och ständigt lyckliga människan, och i det allmängiltiga kunskapsteoretiska argumentet om att vetenskapen istället för att försöka hitta orsaker och förklaringar till olika sympton eller fenomen, istället bara katalogiserar mer och mer, utan att egentligen bidra med mer förståelse.
Många av de nya diagnoser som kommer att ingå i DSM-5 är dessutom sådant psykiskt lidande som de flesta skulle tycka hör det alldagliga livet till. Ja, precis sådana hemska upplevelser som människor i alla tider fått genomgå utan hjälp av mediciner och psykologiska samtal med ”experter”. Samtalen och läkemedlen är i många fall bara olika sätt att försöka skjuta upp den ofrånkomliga konfrontationen med olika mänskliga existensiella problem. Mot dessa problem finns bara fem sorters kurer, som alla har som gemensamt faktum att aldrig fullt ut kunna råda bot: andra människor, konst, litteratur, poesi och filosofi.

Hur mycket människa blir det förresten egentligen kvar om man låter medicinera bort det existensiella i henne, förutom att det också medverkar till att göra en normförflyttning om vad det innebär att vara människa? Inte mycket: ett icke-existenserande, icke-autentiskt liv där livets närande känsloväxlingar är artificiellt tillrättalagda på utsatta nivåer.
Ja, en sådan härledning är nog riktig om man som Fredrik Svenaeus – i valfrändskap med Schopenhauer, Thomas Bernhard, Proust och Buddha – slår fast: ”Människan är i botten en lidande varelse”.
Men för att sluta någorlunda ”optimistiskt”: lidandet kan få oss att öppna ögonen, som den rumänske filosofen E. M. Cioran slår fast i följande citat från Om olägenheten i att vara född:

Lidandet öppnar våra ögon, hjälper oss att se ting som vi annars inte skulle lagt märke till. Alltså är lidandet till nytta endast för insikten och tjänar för övrigt bara till att förgifta tillvaron. Vilket, i förebigående sagt, är ännu ett sätt att gynna insikten.
”Han har lidit, alltså har han förstått”. Det är allt man kan säga om ett offer för sjukdom, orättvisa eller vilken som helst annan olycka. Lidandet gör inte någon bättre (utom dem som redan förut var goda), det blir glömt så som allt annat blir glömt, det ingår inte i ”mänsklighetens arvedel” och bevaras inte på något sätt, utan går förlorat så som allt går förlorat. Och som sagt, det tjänar bara till att öppna våra ögon.

Klicka på bilden nedan så kommer ni till artikeln!

Professorn vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola, Fredrik Svenaeus.

2 kommentarer leave one →
  1. november 11, 2011 13:26

    Bra! Detta har jag funderat länge på ty det irriterar mig att det inte finns plats för avvikande i samhället idag. Alla har väl sina avigsidor och att klassificera dem som sjukdomar löser väl knappast problemet. Jag tror att man hade större förståelse för att folk var som de var förr. Det är klart att många led, men jag tror att de som bara är lite avvikande mår bättre av att accepteras som de är utan någon diagnos.

    Jag brukar roa mig med att läsa relationsspalterna i de stora dagstidningarna. Det är klart att råden ofta är goda när de som skriver in uppmanas att genast lämna sin partner. Samtidigt undrar jag vem som skall ta hand om alla knasbollar och elaka människor?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: