Skip to content

Select All + Copy + Paste ”Oerhört snuskigt inlägg om svettiga, nakna finska män”

september 14, 2011

Det är lustigt, för exakt ett år sedan, den 14:e september 2010, gjorde jag ett inlägg om den helt underbara finska dokumentären Den nakna mannen. Denna hade jag just då sett på den lokala kulturbiografen.
Igår visade SVT samma dokumentär, och idag, den 14:e september 2011, kan man avnjuta den på SVT Play genom att klicka här.
Jag tänkte vara så fräck att klistra in mitt gamla blogginlägg igen. Detta gör jag för att ni skall inse vikten av att klicka på det blåmarkerade ordet ”här” i den förr-förra meningen. Gör det efter en eventuell återläsning av motiveringen här nedan.

Kanelbulletangent A + Kanelbulletangent C + Kanelbulletangent V:

Oerhört snuskigt inlägg om svettiga, nakna finska män

När man är naken är man bar. Man är bara sig själv. Man är utblottad. För andras blickar utelämnad. Man visar sig utan täcken, masker och falsarier. Man är i någon mån jämställt likställd alla andra då samhällets alla insignier är borttagna. Med sin nakna kropp som scen spelar man oförblommerat upp hela sitt jag; ensemblen rollbesätter hela ditt unikum. Allt som rör sig på den scenen – det fula, det vackra, det sorgsna, det glada, det falska, det sanna – är det som man älskar hos en annan människa. Om man verkligen älskar en annan människa, så älskar man henne naken. Naken på hennes eget scengolv, i hennes eget rum.

I en bastu är man naken. Det måste man till och med vara. När man sitter där kan blickens väg börja vid bastuaggregatet, glida över hela den vertikala nakna träpanelen för att avsluta sin färd vid avläsningen av termometerns visare. Sen börjar blickens resa om. Och om igen. Tills människan bredvid dig – din vän – häller vatten över de heta stenarna, så att trycket och temperaturen ökar, med ångans stigning och väsning. Svetten börjar nu lacka. Det blir tyngre att andas. Även inom dig känner du plötsligt en tryck- och temperatursökning. Märkligt. En tanke – en insikt – väcks. Den säger att du har blivit påverkad av yttre krafter, skapade av en annan människa. Precis samma påverkan som ditt liv är utsatt för utanför bastuns mjukt roingivande värme; i den kalla hårda verkligheten. Och du känner ett behov av att låta ditt inre tryck lättas, din inre hetta avledas. Just då hälls mer vatten över stenarna av din vän. Ditt tryck ökar igen. Ångan fräser. Dina känslor tar övertag. Du orkar inte längre. Du måste börja…prata. Vid formandet av de första orden känner du en tryckminskning. Du formar fler och en berättelse tar sin början, en berättelse som du inte delat med dig av. Först nu är du naken på riktigt.

I den finska dokumentären Den Nakna Mannen inbjuds tittaren till heta, svettiga möten med råbarkade finska män. Alla är nakna. Och riktiga. Riktiga råbarkade finska nakna män hos vilka det under ångans expandering även sker en expandering av känslosfären. Den känslosfär som, enligt samhällsnormen för den starke finske mannen, skall vara tigande. Som inte skall delas. Ty den starke är den ensamme. Han beror av sig själv.

Vi får bland annat höra om en man vars dotter blivit bortadopterat av mannens egen mor, om en man som förlorat sin älskade fru men som börjat älska en annan kvinna, om en nybliven fars stolthet över sitt barn, om en man med sår från en uppväxt i ett hem fyllt med våld och sprit, om en fars förlust av en tvillingdotter, om en officer som förlorat sin mor, om en kriminell mans resa tillbaka och om en far som vägras få träffa sin treåriga dotter. Mycket ofta är sorgen det genomgående temat. Den odelade sorgen som delas via berättelsen till vännen. I bastun. Och denna sorg får vi som betraktare direkt uppleva då vi förs, genom kamerans lins, rakt in i bastuns högtryck. Det är svårt att inte känna trycket med dem, från dem. Speciellt då berättelserna ofta briserar med affekternas starka kraft. Med tårarna blir den hårda mjuk. Den konstruerade faller sönder. Ur spillrorna blottläggs den berättande människan som reser sig i sin sköra, beroende, nakna och vackra gestalt. Allt är på riktigt. Allt är livet och människan. Och även om man börjar med att se filmen fullt påklädd, så har man inte ens en socka på sig när eftertexterna börjar rulla. Man har blivit utsatt för medmänsklig striptease, av medmänskliga fina finska män. Och man fryser inte när man går därifrån naken, utan är varm som om man vore omsluten av en osynlig björnpäls.

Sålunda är denna underbara film. Sålunda ser man denna underbara film. På bio, för det vackra fotots skull.

2 kommentarer leave one →
  1. september 17, 2011 18:51

    Åh, vad kul, denna har jag längtat efter att få se! Mycket fint inlägg för övrigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: