Skip to content

Karl Marcel Ove Proust Knausgård + Jan Myrdal

september 7, 2011

Hypen kring Karl Ove Knausgård fick mig att i sommar läsa hans hitintills två (av sex) utkomna böcker i sviten Min kamp.
Och som de flesta andra inrättar jag mig lyckligt i hyllningsledet.

Det mesta om det innehållsmässiga, det etiska och varför det är litterärt bra har redan dryftats i oändliga artiklar och recensioner. Lite kortfattat kan jag säga att jag älskar formatet, stilbrotten, det essäistiska, detaljnivån, ärligheten och romanprojektets väldigt intima närhet med Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Det tar inte så många sidor in i första delen innan Knausgård själv nämner detta verk som han i 20-årsåldern inte läste, utan”drack” med besinningslös iver och uppskattning. Kopplingen är redan hyffsat klar, men kommer nog vartefter hela sviten läses bli än mer tydlig.

Redan nu kan man se att själva behandlingen av tiden är proustiansk i meningen att berättaren inte har en linjär tidslinje utan hoppar fram och tillbaka – minns och upplever – via aktiverande minneskontakter som sker mer eller mindre slumpmässigt. Sen har vi hela synen på konsten (i detta fall med mest fokus på själva författandet och läsandet av litteraturen) som det absolut största och viktigaste i människolivet; kring detta vrids hela romankaraktärens värld, kring detta sker hans uppoffringar och gränsdragningar. Och när sviten är klar (vilket den blev förra veckan då Knausgård skickade in den sjätte bokens manus till hans norska förlag) har han skapat sitt stora ”litterära självmord”, det vill säga hans konstnärliga mästerverk och beviset på att han har förkroppsligat sin egen konstfilosofi – precis som Proust.

Knausgård är liksom Proust också en perfekt konstnär i att måla ut karaktärssdrag med sin psykologiska pensel; människokännedomen är stor. Ytterligare gemenskaper är att båda författarna i början av sina verk har en dröm om en värld de vill komma till – hos Proust viljan att upphöjas i det aristokratiska salongslivet i Paris, hos Knausgård vilja att bli upphöjd till parnessen och kultureliten i Stockholm – men som när de väl är där inser bara är ett bländverk av falskhet, snobberi, arrogans, kyla och tomhet. Viktigast blir då för båda författarna att skapa något stort ur det lilla livet, och iscensätter därför (i både verklighet och i bokform) en sorts solitär sorti i enskildhet från dessa världar som de trodde sig vilja till.

Dock är Knausgård inte en lika kylig beskrivare och förkastare av kärlek och vänskap som Proust är. Men norrmannen är uppriktig och nämner också avigsidorna med de begrepp som vi kanske värdeladdar och upphöjer mest (såsom förälskelse och familjebildning). Sen känner jag också en stor valfrändskap i det han skriver om sitt behov av ensamhet och tystnad. Men endast som alternering mot ett mer socialt sammanhang. Detta är speciellt viktigt i hans skrivande, där ett Virginia Woolfskt rum-åt-en-själv (både som inre och rent fysiskt) är helt nödvändigt  för att kunna leva upp till vad han skriver i del ett:

Att förstå världen är att ställa sig på ett bestämt avstånd till den.

I ett avsnitt i SVT:s Babel rekommenderade Knausgård, med en radda superlativ, Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964). Följande citat från just den boken belyser något som jag tror Knausgård kan hålla med om:

Om kontaktlösheten och ensamheten vore detsamma som isolering och försjunkande vore det värdelöst. Men det är iakttagande, i akt tagande, och förmåga till inlevelse. Först när man frigör sig från kontakter kan man leva sig in i människor. Det är i och för sig en gammal psykoanalytisk tanke. Freud själv var ju inte känd för sitt vänsälla väsen.
Med kontakten grumlas klarsynen, man hänger sig åt illusioner, förlorar sin iakttagelseförmåga och handlar dåraktigt. Dvs. tanklöst eller korttänkt.

Och för att gödlsa med mer citat, så håller kanske Knausgård med om denna Arthur Schopenhauer-aforism:

Den som inte tycker om ensamhet kommer inte att älska friheten.

Detta, likväl som andra aspekter av boken, tas upp i ett splitternytt avsnitt av den mycket trevliga serien ”En bok, en författare”. Här språkas den alltid lika pålästa och kompetente Marianne Rundström med Knausgård i ett samtal centrerat kring bok nummer två. Se programmet här – det är ett måste för oss Knausgård-älskare!

Proust och Knausgård med vänner

2 kommentarer leave one →
  1. september 17, 2011 18:55

    Känner att jag verkligen vill bekanta mig med Min Kamp snart, så fort tiden tillåter…!

    • september 19, 2011 19:08

      ”Min kamp” är riktigt bra, och i oktober kommer tredje delen. Dock är den inte i närheten av Prousts ”På spaning…”. Så den rekommenderar jag om man inte har börjat i någon svit. De kommer förmodligen att vara lika långa (ca 3500 sidor), med eventuell fördel för Knausgård då han sagt att del sex kommer att vara ca 1000 sidor lång (!).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: