Skip to content

Läckage från höstens absoluta centrala kulturgärning. Eller: Opeths ”Heritage”.

september 5, 2011

Det finns ett band vars bedrifter, förgreningar, kontakter och uttryck i princip har byggt upp hela min musikaliska lyssnargrund i genren ”hårdrock”. Och jag lyssnar på ”hårdrock” ca 60 procent av min musiklyssnande tid. Detta band är således nära mitt hjärta.

Allt började för nästan exakt tio år sedan. Det var alltså september 2001, någon vecka efter den 11:e (detta det enda datum jag kommer ihåg den hösten). Jag var 16 år och hade valt ett ganska särpräglat, statusstämplat och krävande gymnasium som jag var osäker på var det rätta. Någon septemberhelg gick jag in i den lokala och genuina skivaffären – där de två skivtokiga säljarna alltid skrev små personliga post-it-lappar som de satte på varje vältjänt skiva – för att leta efter något som lät som mitt nedstämda och osäkra inre. Jag plockade upp den då splitternya skivan Blackwater Park av det stockholmska progressiva dödsmetallbandet Opeth, eftersom lovord stod på dess post-it-lapp, och bad att få provlyssna på skivan, till säljarens stora glädje och än mer lovordande.
Jag slumpade fram låten The Drapery Falls, tryckte på ”play” och är sedan dess fast i detta bands grepp.

Sen dess har detta band enbart blivit större och större, paradoxalt nog både sett till skivförsäljning och creddighet i bemärkelse av att mycket obskyra och statustygnda personer inom hårdrocks- och proggvärlden har öst beröm över dem, samt samarbetat med dem. Något som är utmärkande för bandet är att varje skiva de släppt har sedan starten i början av 90-talet präglas av en alldeles egen personlighet, vilken har utvecklats genom införandet av dels nya musiker, men främst av nya instrument och injektioner av smittsamma musikgenrer.

Den 20:e september släpps albumet Heritage. Och att döma av de låtar som redan i helgen läckte ut på youtube så har nog skillnaden mellan två skivor, eller deras tidigare œuvre, aldrig varit större.
Mikael Åkerfeldt, bandets mastermind i meningen låtskrivare, arrangör, sångare och gitarrist, har skapat något som helt frångår tidigare skivors dödsmetallbröl, headbangtakter och dubbelkaggesmatter, till förmån för hela 60- och 70-talets progressiva ljudlandskap och hårdrockens startgropar. Namn som Camel, King Crimson, Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath passerar ljudrevy.
Det dynamiska är allestädes närvanande skivan igenom, takt- och tonartsbyten likså, liksom underliga och arabisktklingande melodier och ackordföljder från gitarrerna vars ljudbild flyger över en bakgrund av de tidstypiska klaviaturinstrumenten hammondorgel och mellotron. Också vissa symptomatiska produktionsaspekter låter också väldigt mycket 60-/70-tal som olika filtrerade gitarr- och trumljud liksom själva stereomixen. På tal om mix; skivan är just mixad av den progressiva rockens största och mest hemliga engelska storsjärna – Steven Wilson, soloartist liksom kreatör i banden Porcupine Tree och Blackfield. Han släpper förresten också en ny skiva (Grace for Drowning) alldeles snart, där denna underbara låt finns med:

Nu måste jag dock ursäkta alla dessa sidospår och ofokuserade utsvävningar! Hur låter Opeths nya skiva då? Tillåt mig att delge er fyra låtar från skivan!

Skivan börjar med låten Heritage;  ett pianointro som med sina folkviseflammande vemodiga toner och kontrabaskomp helt säkert kunde vara ett glömt studiospår till Jan Johanssons makalösa Jazz på svenska (1964).

I låten Slither har Åkerfeldt genomgått metaforfos och blivit till Richie Blackmore. I dennes kläder rifftuggar sig bandet igenom en låt som doftar österländsk, snabbkryddad och tidig Deep Purple.

Storbesök av Björn J:son Lindh på tvärflöjt och Alex Acuña på percussion fås det på det åtta-och-en-halv-minut långa proggäventyret Famine som ibland blir härligt oharmonisk.

Bassisten Martin Mendez får huvudrollen i att vara cool med sina basgångar i låten The Lines in My Hand, som liksom många andra låtar från skivan är smyckad med små snygga snirklande akustiska gitarrslingor och plock. Allt slutar i ett sköngung som med en crescendoartad tempoökning urtjusigt hugger av låten.

Resten av låtarna finns på youtube och helst i din hand om du ser till att köpa albumet den 20:e september. Dessutom kan man gå på någon av de två konserter vilka bandet ger den 8:e december i Stockholm och den 6:e december i Göteborg. Dessa är alltså det världsambulerande globala bandets enda Sverigebesök i år, vars skivsläpp jag härmed kröner till höstens aboluta centrala kulturgärning.

Världens bästa nu levande och spelande band i nya liveuppsättningen. Med start från vänster: Fredrik Åkesson (gitarr), Martin Axenrot (trummor, Mikael Åkerfeldt (gitarr/sång), Martin Mendez (bas) och nya (men inte på Heritage-spelande) Joakim Svalberg (klaviatur).

Världens bästa nu levande och spelande band i nya liveuppsättningen. Med start från vänster: Fredrik Åkesson (gitarr), Martin Axenrot (trummor, Mikael Åkerfeldt (gitarr/sång), Martin Mendez (bas) och nya (men inte på Heritage-spelande) Joakim Svalberg (klaviatur).

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: