Skip to content

Valfriheten möjliggör värdemätningens omöjlighet. Eller: Ett citat från en kulturälskande presumtiv statsminister

april 21, 2011

Svårigheten i att välja ligger hos mig inte bara i att både tycka om ett teoriserande perspektiv liksom ett estetiskt (som jag uttryckte det i inlägget innan), utan också att välja överhuvudtaget; valfriheten i att älska äpplen och päron, men omöjligheten att säga vad som är godast – att sätta äpplen mot päron, däri ligger problemet. Jag är väldigt brokig i vad jag tycker om – detta gäller för allt i mitt liv och valfriheten gör mig i många fall ambivalent och rådvill (val av utbildning, val av pizza, val av kaffebönor, val whiskey etc.).

En omöjlig våg och ett omöjligt inre smakråd behövs för att få till en viktundersökning och en värdemätning mellan en strof från Proust, ett äggtemperamålat kvinnoansikte av Botticelli, en kebabpizza med blandad sås eller en dödsmetallsdänga från Bloodbath; dessa är i balans hos mig och är egalitärt lika mycket värda. Om något skulle fattas mig skulle min existens bli skev, ranglig och mindre värd.

I dessa svårigheter (men mycket uppskattade svårigheter) är jag emellertid inte ensam: en kulturälskande presumtiv statsminister uttalade sig på ett liknande sätt för två år sedan (läs förresten hans mycket vackra kulturinlägg på DN Debatt idag (21:a april). Det bör också påpekas att den presumtive statsministerns kultursmak faller mig oändligt mycket bättre in än den rådande statsministerns ensidiga vurm för vidriga Da Buzz.

Hur ska jag kunna väga dans vid mitt bröllop mot psalmer vid min farmors begravning? ’Guernica’ mot Gösta Adrian Nilsson, Dalis vansinne och genialitet mot Monets frid och genialitet. Stig Lindbergs rena design, som jag så njuter av mot skönheten i Bruno Mathssons möbler och den som inte varit på designhotellet i Värnamo måste ta genvägen dit. Hur ska jag väga läsupplevelser med Robinson Crusoe och stora äventyr i hängmattan vid sommarstugan hos farmor och farfar mot resor i våld, förtvivlan och vrede i sotsvarta böcker jag njuter i medelåldern. Hur ska jag kunna mäta Bruce Springsteen och kyssar av en ung flicka, till tonerna av ’Dancing in the dark’, mot ’Den inbillade sjuke’ på Dramaten? Filmen blev i det sammanhanget enklast, då jag med trogen regelbundenhet återvänder till och återupptäcker ’Fanny och Alexander’.

2 kommentarer leave one →
  1. maj 7, 2011 12:40

    Tack för detta – nu kan jag plötsligt inte längre komma till någon annan slutsats än att jag gillar honom, Juholt. Hunden min pissade dock på honom när han satt på löpsedlarna… till männen-som-verkar-bo-i-spelbutiken’s stora glädje:
    – Det är helt rätt, han behöver gödslas så att han växer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: