Skip to content

Naturalistiskt oljestinna tavelminnen från ett besök i Helsingfors. Eller: Ett inlägg i någon form av konstdebatt. Eller: En ursäkt till att åka Finlandsfärja.

april 21, 2011

Ateneum, Finlands nationalmuseum för konst i Helsingsfors, visar fram till den 15:e maj utställningen Vardagens hjältar. Temat är hur naturalismen uttrycktes – i (huvudsak) Finland, Frankrike och USA – via konsten, fotot och litteraturen. Utställningen har, liksom Nationalmuseums utställning Lust och last, fått kritik, väldigt liknande kritik. Det heter ungefär att indententerna inte tillräckligt (med teoretiskt resonemang och anknytning) har problematiserat avbildningsformen, blicken (med vilket det är målat och med vilken vi betraktar) samt vad avbildningen vill förmedla (i termer av naturligt, åtråvärt etc.).

Kritiken rörande den finska utställningen hörde jag från P1:s Kulturnytt (lyssna och läs här) och gick ut på att de finska bidragen i utställningen (de folkkära verken av Edelfelt och Järnefelt, se nedan) avspeglar en nationalism – en tydlig manifesterad finskhet – som gynnar det främlingsfientliga och ”det-var-bättre-förr”-partiet Sannfinländarna. Jag såg utställningen precis dagen innan det finska valet iscensattes och där det främlingsfientliga partiet efter rösträkningen blev Finlands tredje största parti delat med socialdemokraterna. Annorlunda uttryckt: usch!

Jag tänker att om en svensk liknande utställning i höstas hade visats i samband med riksdagsvalet i Sverige med tavlor av ABC-konstnärerna skulle förmodligen samma kritik ha kunnat frambringats om dessa herrars folkkära verk. En typisk ingress till någon valfri recension skulle ha varit: ”Anders Zorns, Bruno Liljefors och Carl Larssons naturalistiska bilder av ”svenskhet” gynnar Sverigedemokraterna.”.

Gällande Vardagens hjältar, den svenska ad hoc-utställningen och Lust och last: jag tycker tavlorna är fina men jag förstår och värdesätter också kritiken.

Detta leder till en paradox och en tudelning som jag stöter på i mångt och mycket här i livet: detta att dels problematisera och inse berikningen med att betrakta exempelvis ett konstverk eller ett samhällsfenomen ur ett visst teoretiskt perspektiv, samt dels att betrakta samma konstverk eller samhällsfenomen ur en estetisk synvinkel och enbart njuta av det. På ena sidan står en rad akademiska inriktningar (feminism, marxism, nyhistoricism, poststrukturalism etc.) och på den andra sidan står den amerkanske litteraturprofessorn Harold Bloom, eller någon annan som försöker predika att det estetiska värdet är obesudlat oavsett om den andra sidan via sina teorier förkastar det. Till exempel Axess’ Johan Lundberg.

Jag sitter på två stolar och jag faller emellan två stolar. Om vartannat.

Ett konstexempel: jag inser problemet med naturalismen (en selektiv förbättring/förfining av verkligheten som inte motsvarar något verkligt) men jag kan fortfarande njuta av dess estetiska värde (skönheten och det fina hantverket, i brist på bättre ord). Eller ett samhällsexempel: jag inser problemet med ett kungahus (odemokratiskt, moraliskt förfallet (prillig kung etc.)) men jag kan fortfarande njuta av dess estetiska värde (Nobelfesterna, alla slott, allt möblemang, all konst, alla klänningar, all historia etc.).

All konst, liksom varje sinnesförnimning av livet, är precis vad Ateneums utställning Vardagens hjältar heter på engelska: Illusions of Reality. I dessa engelska ord ryms nog min paradoxala inställning: illusionerna finns på båda sidor och emellan varandra. Det svåra är då att vädra sanningen i ett försök att hitta ytterligare en sida, ytterligare en stol. Några rader av Tomas Tranströmer belyser detta:

Radikal och reaktionär levde tillsammans som i ett
olyckligt äktenskap.
Formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!

Med allt detta sagt: låt oss nu njuta av några av tavlorna ifrån utställningen! Mycket problematiserad skönhet utlovas! Klicka på bilderna för maximal upplösning.

Eero Järnefelt, Trälar under penningen (1893)

Albert Edelfelt, Ett barns likfärd (1879)

Jules-Alexis Muenier, The best days (1889)

Fernand Pelez, Grimaces and misery (1888)

 

Thomas Anschutz, The Ironworkers' Noontime (1880)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: