Skip to content

Den riktade och beroende skönheten

mars 14, 2011

Skönhetens skönhet består i att dess värde och njutning helt är frånkopplat – och omöjliggör – ägandet av detsamma.
De ytligt skönaste bär alltså även på den bittraste förlusten; att ha blivit fråntagen möjligheten till att få uppleva det skönaste; sin egen uppenbarelse utanför sig själv.

Men medan denna yttre skönhet bjuds oavlåtligt rent passivt till alla som ser – där ingen aktiv handling krävs av betraktaren – med snabbheten hos ett ögonblick, så färdas den inre skönheten långsamt och sätter sin kurs endast till de aktivt utvalda. Dessa vet: i väntan på skönhet krävs tålamod och tilltro.

Mot de utvaldas strand seglar hon sedan sakta, för att få lossa sin last, för att få medverka i ett utbyte och i en förädling i en vald hemmahamn.
Allt beroende av en ömsesidighet, lika unik och skör som en nyans i ett prisma.
Därför är den inre skönheten den mest unika skönheten, den beroende skönheten.
Därför är denna den skönaste skönheten; den riktiga skönheten är den riktade skönheten.

Caspar David Friedrich, Moonrise over the Sea (1822)

3 kommentarer leave one →
  1. mars 17, 2011 11:39

    ”De ytligt skönaste bär alltså även på den bittraste förlusten; att ha blivit fråntagen möjligheten till att få uppleva det skönaste; sin egen uppenbarelse utanför sig själv.”

    Vackert. Det är väl ungefär så många troende förklarar Guds motiv med skapelsen, om jag inte missminner mig… Som alla våras ”en idiot på resa” sa: ”Hellre bor jag i en grotta med utsikt över ett palats än i ett palats med utsikt över en grotta”😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: