Skip to content

Michel Houellebecq skriver böcker för alla och ingen

mars 7, 2011

Den svartsynt pessimistiska litteraturen/filosofin är något av förutsättning för ett fritt och öppet samhälle. Detta eftersom (bra) verk sprunga ifrån dessa läger – genom sin vägran att strycka medhårs och bereda läsaren ett förutsägbart sammetsinlindat gullgull – erbjuder ett gravallvarligt motstånd, (relativt) nya perspektiv och en vass och oknusslig kritik mot gällande (optimistiska) föreställningar, ordningar, sätt och moral. Och framförallt: en klarsyn mot detsamma. Samt – och detta kanske det viktigaste av allt – humor.
Denna sista egenskap kanske inte alltid kan utläsas direkt utan framkommer – i alla fall hos mig – som något asymmetriskt i en jämförelse. Eller bättre; den gör det när den avgrundsdjupa, iskalla och bäcksvarta synen i ett läst verk ställs mot den ytliga, varma och ljusa synen som man ibland (och oftast) själv kan ha. När dock ens egen syn mer och mer börjar likna verkets (vi är alla oscillerande varelser) så kan humorn försvinna och föreställningen lägga sig; den att man tror sig ha genomskådat allt.

Kort  sagt; pessimismen krävs som pendang till optimismen – livet blir till en halvt förljugen lögn om någon del är utesluten.

Undertiteln till Friedrich Nietzsches verk Sålunda talade Zarathustra är en serie ord som enkelt kan ryckas loss för att med fördel användas som kvalitetsstämpel, eller snarare genrestämpel, för böcker och verk från den bittra skuggsidan. Undertiteln lyder: En bok för alla och ingen.

Jag stämplar härmed den kontroversielle fransmannen Michel Houellebecqs böcker med denna.

I Michel Houellebecqs (uttalas wellbeck) skrivande blandas tankestoff – skuggor framhävs – från gamla favoriter såsom Baudelaire (skräck-/ondskeromantik), Marx (ekonomisk och sociologisk samhällsgranskning), Spengler (undergångstematik) och Cioran (misantropisk och aforistisk stilisering) för att utmynna i bokkonstruktioner med inslag av essä och idéroman (som doftar Robert Musil och Thomas Mann). Han påminner också om några samtida, levande och skapande ”generation x”-favoriter såsom Chuck Palahniuk (i meningen överraskande, nytänkande och ”helt crazy”), Bret Easton Ellis (i meningen moralistiska dekadens-attacker samt brutala sex- och våldbeskrivningar) och Douglas Coupland (i meningen knivskarpa analyser av samtidsfenomen). Ytterligare en delad egenskap: roligheten.

Människor är i Houellebecqs romanvärld egoistiska spelpjäser på marknadens spelplan; starkt hierarktiskt uppdelade och utan någon som helst sympati eller medkänsla för vare sig sitt eget lag eller motståndarens uppställning. Spelstrategi och färg är ofta redan på förhand vald och i egenskap av människa med ett genetiskt och socio-ekonomiskt arv tillhör man – och spelar som – antingen Mars eller Venus. Mars symboliserar makt, rädsla och pengar medan Venus symboliserar förförelse och sex. ”Vinsten” eller snarare lyckan (spelets mål) grundar sig på att erövra så mycket poäng och status som möjligt, uppmätt i hur mycket Mars och Venus man är. Men eftersom storleken på lyckan och vinsten är komparativ, det vill säga baserad på en jämförelse mellan andra spelpjäser, och på spelpjäser som dessutom hela tiden medverkar i en konkurrens till döds (för att använda titeln på Houellebecs första roman) blir lyckan omöjlig, eller åtminstone väldigt kortvarig.

I en sådan hedonistisk njutningsmaximerande värld får kärleken svårt att existera, om den nu överhuvudtaget existerar. Och genomgående i Houellebecqs böcker är att hans skrivande söker och behandlar kärlekens (i det analytiska finns den i alla fall) när- och frånvaro i de relationer som samtidens liberaliseringscancer har spridit till människans alla nivåer och verksamhetsplan; allt (och framförallt det sexuella) har blivit en marknad där nationalekonomins krassa villkor gäller. Då blir människor till beräknade maximeringskalkyler för sitt egetintresse, där styrka, individualitet och oberoende hyllas. Vad som dessutom gäller för denna marknadsliberala spelplan är att den, vartefter livet fortgår, allt mer blir till en marknadsliberal sluttande spelplan, där pjäserna snabbt och förgängligt faller mot den oundvikliga döden. Allt slutar i glömska och intighet till sist.

Svårt att älska i denna vår samtid som sagt. För att prata med Houellebecq i två citat:

Det är omöjligt att älska utan att på något sätt kapitulera, utan att åtminstone för stunden acceptera ett visst tillstånd av beroende och svaghet. Starka känslor för den andra och sexualdrift har samma ursprung, båda kommer sig av att man delvis glömmer sig själv; det är inga områden där man kan förverkliga sig själv utan att förlora sig själv.

Kärleken är ett ovanligt, konstgjort och sentida fenomen som bara kan uppstå under speciella, sällan sammanfattade psykiska omständigheter, som på alla sätt är motsatsen till den lössläppthet som den moderna tiden kännetecknas av. […] Kärleken som oskuld, som förmåga att lura sig själv och att koncentrera hela det motsatta könet i en enda älskad varelse klarar sällan av ett år av sexuellt vagabondliv, aldrig två. I själva verket undergräver och förstör de sexuella erfarenheterna som man succesivt samlar på sig under tonåren hastigt alla möjligheter till känslomässig eller romantisk projektion. Gradvis, och faktiskt ganska snabbt, blir man lika oförmögen att älska som en gammal trasa. Och därefter framlever man givetvis sitt liv som en trasa. När man åldras blir man mindre förförisk, och därför bitter. Man avundas ungdomarna och därför hatar man dem. Det hatet, som förblir omöjligt att erkänna, förgiftas och blir ännu häftigare, sedan dömpas det och slocknar, precis som allt slocknar. Kvar finns bara bitterhet och avsmak, sjukdom och väntan på döden.

På fantastisk översatt svenska finns romanerna (i kronologiskt skriven ordning) Konkurrens till döds (1994), Elementarpartiklarna (1998), Plattform (2001) och Refug (2005). Jag har under de senaste tre veckorna läst alla förutom den sista. Små mästerverk, som vid ett flertal tillfällen gjorde mig så berörd att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken en stund. Det är vid sådana tillfällen kroppen skälver vid insikten om att i det man läst – i svartsynen – också finns en klarsyn.

Som sagt: böcker för alla och ingen.

Michel Houellebecq vinner det franska Nobelpriset i litteratur (Prix Goncourt) hösten 2010 för sin "La carte et le territoire", vilket jag hoppas just i skrivande stund genomgår en svensk översättning.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: