Skip to content

(En naiv och okritisk) Hommage till Olof Palme. Eller: Sverige – 25 år utan samvete, röst och famn.

februari 28, 2011

När den svenska socialdemokratin villrådigt försöker prognostisera varför så många svenskar valt det försumliga ”nya arbetarpartiet” framför det egna i två rakt på varandra följande riksdagsval, samtidigt som man försöker att hitta en  ny politik och en ny ledare, bör man kanske just idag, den 28:e februari 2011, ta en liten stärkande paus från allt detta och fråga sig: Vilka är vi? Ställa svaret man då får mot: Vilka var vi? Följt av: Hur blir vi så igen? Eller hoppa direkt till kärnfrågan: Hur ska vi bli demokratiska socialister med stolthet och med glädje?

Om de – socialdemokraterna – lär sig vad det aristoteliska begreppet enteleki betyder, likställer detta begrepp med den statsminister som sköts till döds för exakt 25 år sedan, samt ser följande 29-åriga klipp med densamme, bör de få gott om djup och moralisk inspiration till en välbehövlig omdaning av partiet. Och våga tro på socialdemokratisk politik för en gångs skull. För inte mycket har förändrats i Sverige- och världsbilden sedan detta klipp.

Om det sedan inte finns några människor – eller mer bestämt: några svenska medborgare – som inte är villiga att rösta på ett parti med en sådan inriktning som den Palme här nedan ger uttryck för, ja då är det så. Hoppet blev dödat av de samtida människornas vurm för det egna Jaget och rädslan för Duet och den Andre.

Synd i så fall.

För den forne statsministern med den:

  • Retoriska färdigheten (värdig Horatius)
  • Humanistiska utåtriktade rösten och människosynen (värdig Martin Luther King)
  • Välvilliga förhoppningen på allt vad FN står för (värdig Dag Hammarskjöld)
  • Viljan och tron på människan såsom helt och komplett moralistiskt ansvarig för sin situation (värdig Jean-Paul Sartre)

fanns på riktigt. Och behövs nu mer än någonsin igen, i ett Sverige och i en värld än mer genomsyrad av accepterad feghet, rationell kortsiktighet, cynisk beräkning, ogrundade fördomar och oansvarig egoism. Allt det som saknar hjärta, känsla och solidaritet.
Vi behöver ett samvete för de törstande, de hungrande och de för demokrati, frihet och rättvisa stridande. Vi behöver en röst för miljön och en famn med en trygg, hel och hållbar värld för de kommande generationerna.

Idag bör vi betänka på att det går.
Av den enkla anledningen att det gick – åtminstone i en person.
Idag bör vi tänka på Olof Palme och – gällande kvaliteten på de nuvarande statsministern – med fullt allvar säga (för det är ovillkorligen sant): det var bättre förr.

8 kommentarer leave one →
  1. februari 28, 2011 12:21

    Detta med Palme! Jag har aldrig gillat honom och det skyller jag helt på min barndom, ty på den tiden var han inte populär bland bönderna på landsbygden. Han uppfattades som dryg och arrogant. Den senaste boken som skrevs som honom hade jag tänkt läsa för att bilda mig en egen uppfattning av honom.

    Jag tror att jag är mer förtjust i den gamla socialdemokratin, den som fanns på 20-40-talen, även om den stundtals var lite väl regelstyrd. Jag tror att det är ett sådant parti jag skulle önska mig idag.

    (Detta stycke hamnar inom parentes, ty det handlar om Palmes död. Jag var 15 år och skulle fylla 16 till hösten. Mitt bestående minne var landssorgen och att det spelades sorgemusik på radio och tv hela tiden. Jag tror att det var i tre dagar. Alla underhållningsprogram försvann och jag tyckte det var oändligt trist. Hmm, så var man på den tiden.)

    • februari 28, 2011 17:40

      Jo, Palme var en riktig vattendelare! Och tur var väl det, eftersom en sådan sak förutsätter och stärker demokrati samt klargör människors ståndpunkt. Fälldin (som jag också tyckte om delar av) var ju mer slätstruken, men att avgå och lösa upp en regering för att man inte lyckas komma överens om ens partis kärnfråga (kärnkraften) – sådant skall hyllas!

      ”Vattendelarheten” hos Palme tror jag låg i att han hade tydliga, stora och breda visioner. Dessa tog många anstöt av. Men samtidigt – tydliga, stora och breda visioner bereder också ett klarlagt underlag för debatt och ställningstagande, oavsett om man tycker om det eller inte; det blir tydligare att se var man själv står. I dagens politiska Sverige saknas dessa visioner och vi medborgare har att välja på ett jolmig mischmasch av liberalt kompromissade överenskommelser. Detta medverkar till att vi har ett lite tråkigt (men å andra sidan stabilt) politiskt klimat som jag tror inte använder hela sin maktapparat till förändring. Som sagt: lite mer tal om visioner hos de svenska partierna (minus KD och SD) skulle inte skada.

      Jag antar att boken du nämner är Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss”? Här har du en länkt till UR:s ypperliga dagliga program ”En bok, en författare” (där tåls att titta runt!) där Berggren, från i höst, talar om just den boken.
      http://urplay.se/159769

      • februari 28, 2011 22:21

        ”I dagens politiska Sverige saknas dessa visioner och vi medborgare har att välja på ett jolmig mischmasch av liberalt kompromissade överenskommelser. ” Ja, usch! Visioner är otroligt viktiga, likväl som en pragmatisk syn på de problem som kan uppstå.

        Nu skall jag se Lisbet-dokumentären!

  2. februari 28, 2011 17:57

    Jag har inga minnen av en levande och verkande Palme. Han råkade visst dödas ett år innan jag föddes, otur! Men trots detta tenderar jag att rysa lite grann när jag ser klipp från något av hans tal. Vad jag grunnar på är om det blivit omöjligt för oss idag att vara som Palme, eller vara som någon av de tidigare brinnande, engagerade kämparna? Är det någon grundläggande förmåga till hopp och utopitänkande som vi förlorat? När hände det, och varför?

    • februari 28, 2011 19:11

      Hej Charlotte! Själv var jag blott ett antal månader när skotten föll så jag är i samma situation som du gällande saknaden av riktiga minnen. Och vilka frågor sen! Vad du grunnar på är något mycket viktigt och som verkligen sätter fingret på vårt samtida politiska problem.

      Jag kommer osökt att tänka på den österrikiske författaren Robert Musil och dennes två begrepp möjlighets- och verklighetssinne, som han skriver om i första bandet av hans oavslutade magnum opus ”Mannen utan egenskaper”. Dessa två begrepp är precis vad de låter som; möjlighetssinnet är platsen för drömmarna, reflexivitet, de gränslösa tankarna, känslorna, medan verklighetssinnet är platsen för förnuftet och rationaliteten. Var Palme idag skulle placerats är uppenbart då man hela tiden talar om att han och hans dåtida politik idag skulle vara omöjlig eftersom ”världen och politikens villkor har förändrats”. Jag frågar som dig: när hände det, och varför?

      Att polemiskt omöjliggöra människors hopp, tankar och alternativa lösningar utgör kärnverksamheten i varje ideologi. Och en ny sådan måste då ha införts i all implicit hemlighet utan klara förtecken. När den sedan har tagit över makten och tolkningsprivilegiet så framstår man som naiv och idiot om man ifrågasätter den. Och där dog just en bit demokrati.

      • februari 28, 2011 19:36

        Det var väl kanske någon slags idealism som dog, någon gång efter Palme, för att sedan ersättas av…. ja, vad? Av en räddhågsenhet och eftertänksamhet, en absolut icke-naivitet, eller dylikt. Eller med andra ord: någonstans glömde vi nog bort att man kan tänka sig att det omöjliga bli möjligt. Någonstans nöjde vi oss med att matt hänge oss endast åt det möjliga, det förväntade och väntade, det rimliga. Ingenting utanför ramarna. Det låter som en mycket våldsam idévärld! Och jag vet fortfarande inte varför den kom till… Vi får i vilket fall hoppas att det kommer en ny renässans, det borde det göra.

        Den där ”Mannen utan egenskaper” borde jag kika närmare på, känner jag…

  3. Lotta Friström permalink
    april 28, 2011 10:33

    Charlotte – du fångar hela diskussionen i en liten mening: någonstans glömde vi nog bort att det omöjliga kan bli möjligt.
    Det kan inte bli mer sant än så. I februari 1986 var jag 24, skulle fylla 25 år, jobbade inom den socialdemokratiska rörelsen och tog Palmes död hårt. Med honom försvann det Sverige jag växt upp i och oerhört snabbt försvann hans tankesätt, att ha visioner så oändliga att det krävdes mycket tänkande för att förstå vart han var på väg. Men när man väl fattat, var man fast. Med honom försvann även en annan viktig sak, nämligen att stå för vad man har sagt, hur kontroversiellt det än varit.
    Som några av er redan sagt var han en visionär och en idealist av stora mått och jag, som med åren blivit en ibland alltför jordnära realist, kan bara drömma om den dagen jag vågar släppa fotsulorna från marken och sväva iväg för att göra det omöjliga möjligt. För det går – han gjorde det.

    • april 28, 2011 13:25

      Tack för din kommentar Lotta! Vackert! Låt oss våga vara drömmare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: