Skip to content

Ord, tecken och Jacques Derrida

februari 17, 2011

I Derridas stora teckenfamilj
är alla släkt med alla.
Där har varje teckenindivid ärvda historiska led
och man bryr sig om varandra.
För man vet att man inte kan existera som enskilt tecken
utan bara som kopplingar till andra.
Ett incestiöst betingat omöjliggörande av individualitet
kallar jag det.

Jacques intresse låg hos ordens tecken.
Ett ord har inte mening,
sa han,
utan ett ords mening är meningar
i ett system av ord
relaterat till deras olika
systematiska och historiska meningar;
Ett teckens mening är ett annat teckens mening
och meningen kan vi inte kontrollera.

När du uttalar ett ord
buktalar du tyst och osynligt
det ordets ordkopplingar och historiska arv och genealogi.
Utan dessa finns inte det uttalade ordet.

Detta föder en enorm textmassa
av möjligheter, alternativ och perspektiv
i en polysemisk teckenbiologi
som sträcker sig över alla alfabet och tider
igenom alla människor som använt det.
Vi begangnar det begangade.

”Jag vet inte vad jag menar”
– detta borde vi säga
väldigt ofta.
För det vi gör när vi talar
är att undertrycka ords oönskade meningar.
Det vi gör
är att nedteckna
eller uttala
en omedveten och oönskad lögn.
Även när vi tänker
är tecknen där
och meningarna redan ditlagda.

Inget ligger utanför kontexten
av tecken och text.
Där finns bara skillnader som
A
och
Ö
samt
Jag
och
Du.
I den skillnaden
– i detta snitt –
lever vi som ordbeklädda lögnare
med drömmar
om att få vara teckennakna sanningssägare
ibland.

Jacques Derrida, (1930 – 2004)

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: