Skip to content

Hommage till Gary Moore (1952 – 2011)

februari 6, 2011

När det inte finns ord
får man lyssna till
några av de vackraste tonerna
som skulpterats
i vibrerande
elektromagnetiska fält
bland sprudlande elektroner.

Hans plektrum var hans hammare
och högg i tremolo ut
melodiska solon
med ett vemod och en marmorstark känsla
med eventuella släktband
till Jussi Björlings röstband.

Statyerna blev utplacerade
på pidestaler
invid hörselgången
i sin inre trädgård
mellan snäckan
och trumman
när man tryckte på play.
(Detta går att göra till presens.)

En Gibson Les Paul
och Gary Moores händer
var en sammansmältning
av människa och materia
där det inte gick att se
skarvarna.

Tills idag
då hans händer släppte taget
och en perfekt ton
försvann
i ett portamento
till evigheten.


2 kommentarer leave one →
  1. februari 6, 2011 23:50

    fint skrivet. r.i.p. gary.

    • februari 7, 2011 18:46

      Tack så mycket du okände (men mycket välkomna) läsare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: