Skip to content

Die Winterreise

februari 2, 2011

Jag har under den senaste tiden lyssnat mycket på Franz Schuberts makalösa tonsättning av Willhelm DMüllers melankoliska diktverk Die Winterreise (1827). Fröet till detta var Thomas Manns fiktiva karaktär Hans Castorp som i romanen Bergtagen håller en av sångerna i Die Winterreise som sin absoluta favorit. Om bland annat detta skrev jag tidigare på bloggen om här.

Diktverket, ytterst gotiskt och romantiskt till sin natur, följer via 24 dikter en fullständigt modstulen man som planlöst driver runt i och kring en liten tysk stad. Anledningen är så klart av kärlek kommen, och naturligtvis av den allra värsta: den olyckliga. Ty hans stora kärleks känslor har häftigt växlat till en annan mans favör.

Hans fruktansvärt iskalla känslolandskap får en projicering i det riktiga landskapet utanför honom själv där hela naturen och staden verkar harmonisera med hans inre och lämnar honom osedd och osynlig; allt medan isvindar piskar honom och  frysta tårar faller till marken.

Schuberts tonsättning består endast av ett lungt och mycket vackert textreflexerande piano, som med alla sina 88 tangenter skänker en musikalisk motsvarighet till textens svårmod och ofta försöker imitera olika ”ljud” som texten frambringar. Franz Schubert, som själv dog ett år efter det att sångcykeln var klar, skrev följande vackra uppmaning: 

En dag kommer dessa sånger att trösta er, liksom de har tröstat mig. För ni kommer att höra vingsuset av den ängel som kallar mig hem.

Sångcykeln finns överförd till svenska av Bo Setterlind. Jag lånade för ett tag sedan ett exemplar av denna översättning på Uppsala Stadsbibliotek. Till min stora glädje hade någon Müllerälskare antecknat sönder exemplaret med små odiösa kommentarer om varje dikt. Denne okände hatiske Setterlind-kritiker slog bland annat fast att:

[…] denna översättning är kass. Müllers hopplöshet har du förringt till svenskans mest hoppfulla språkskrud. Att du inte skäms eländiga rimsnickare!

Den sista sången i diktverket är en metafor för döden, och har döpts till Der Leiermann. Titeln kan ungefär översättas med Vevlirspelaren; alltså en speleman som har en vevlira som levebröd. Detta instrument är kanske främmande för de flesta och ett solo med denna vevlira kan därför avnjutas här nedan. Detta för att dels förstå hur det fungerar (att man vevar), att dels förstå att det har ett roligare engelskt namn (hurdy-gurdy) samt att dels förstå att det låter oerhört läckert. Solot sker för övrigt under en konsert med två av mina första musikidoler, Robert Plant och Jimmy Page – mer kända som sångare respektive gitarrist i Led Zeppelin.

Om man skall lyssna på Die Winterreise – och det skall man! – skall man lyssna på någon inspelning med den tyske barytonen Dietrich Fischer-Dieskau. Ingen tar det hela lika allvarligt – för detta är en allvarlig sångcykel! – som just honom. Lyssna bara på hans version av Der Leiermann! Se bara på hans version av Der Leiermann! Fullkomligt lysande!

Först kommer Setterlinds översättning med rim, döpt till Positivhalaren, följt av det tyska originalet med min översättning utan rim i kursiv stil.

Positivhalaren

Bakom ”positivet”
står en ensam man,
som med stela fingrar
vevar vad han kan.

Utan skor på isen
går han av och an,
och hans tomma tallrik
– lika blek som han!

Ingen orkar höra,
ingen tycker om,
folk och hundar morra
vilt på samma gång.

Trött han låter allting
löpa som det vill,
vevar ”positivet”,
det står aldrig still.

Underliga gubbe!
Skall jag veven dra?
Vill du till din låda
mina visor ha?

Der Leiermann

Drüben hinterm Dorfe
Där borta bakom byn
Steht ein Leiermann
står en vevlirsspelare
Und mit starren Fingern
Och med stela fingrar
Dreht er was er kann.
spelar han vad han kan.

Barfuß auf dem Eise
Barfota på isen
Wankt er hin und her
vankar han hit och dit
Und sein kleiner Teller
Och hans lilla tallrik
Bleibt ihm immer leer.
förblir för honom alltid tom.

Keiner mag ihn hören,
Ingen vill lyssna på honom
Keiner sieht ihn an,
Ingen ser på honom
Und die Hunde knurren
Och hundarna skäller
Um den alten Mann.
runt den gamla mannen.

Und er läßt es gehen,
Och han låter det gå
Alles wie es will,
Allt som det vill
Dreht, und seine Leier
Vevar, och hans vevlira
Steht ihm nimmer still.
står aldrig stilla.

Wunderlicher Alter !
Underliga gamla man!
Soll ich mit dir geh’n ?
Skall jag följa med dig?
Willst zu meinen Liedern
Vill du spela mina visor
Deine Leier dreh’n ?
på din vevlira?

6 kommentarer leave one →
  1. februari 2, 2011 20:04

    Vilket fantastiskt framförande av Die Leiermann…
    Jättebra inlägg!

    • februari 3, 2011 19:34

      Tack så hemskt mycket Noémi! Och bra med DIE Leiermann! För jag vill gärna tro (och gör det!) att vi människor saknar kön gällande mycket som försegår i våra liv, inte minst på känsloplanet. Jag tror på den sociala konstruktionen! En kvinnlig Leiermann är därför mycket välkommen, även om det enligt denna teori kanske hade varit mest värdeneutralt att välkomna en DAS Leiermann.

  2. februari 2, 2011 20:05

    Rättelese: Der Leiermann ska det vara, förstås—

  3. februari 2, 2011 20:06

    Och naturligtvis lyckas jag skriva rättelse fel. Du kan nonchalera dessa extra struntkommentarer.

  4. Lars permalink
    september 14, 2011 21:48

    Kul att Winterreise uppmärksammas. Men jag måste nog hävda att Dietrich FD:s efterträdare Thomas Quasthoff överglänser honom. Quasthoff för er som inte känner honom är ett fenomen som måste höras; han är född allvarligt neurosedynskadad och har trots detta utvecklat sin konst till en fantastisk nivå. Vill ni höra och se honom kan jag rekommendera siten medici.tv. Gå in och regga er (inte speciellt betungande, man kan välja att automatisk logga in, så slipper man tänka på det sen) så kan ni höra på mycket bra musik sen, mycket live-framträdanden med vår tids stora samt ganska mycket gamla bra inspelningar, bl.a. Winterreise med Quasthoff och Barenboim (vid pianot). Vilket utspel, vilken känsla! Rekommenderas starkt.

    • september 15, 2011 15:35

      Hej Lars och hjärtligt välkommen!

      Ja, Winterreise är allt fin, och om en månad eller så när hösten gjort sin entré på allvar ligger naturen till sin rätt att ha denna cykel som sitt soundtrack igen.

      Tack så mycket för tipset om Quasthoff och merdici.tv! Detta var två helt nya saker för mig. Jag reggar mig och lyssnar på direkten!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: