Skip to content

Ursäkta mig, men jag är jävligt ”Bergtagen”!

januari 13, 2011

Så har jag då bläddrat mig igenom och samtidigt läst (det funkar bäst så) de ca 1000 sidor som är Thomas Manns roman Bergtagen (1924) i Karin Boyes originalöversättning från 1929. I lika gamla pärmar dessutom, för känslans skull!

På tyska heter verket Der Zauberberg, vilket man kanske tycker har lite likheter med namnet på Mozarts opera Die Zauberflöte (Trollflöjten). Det har den! Och på engelska är den översatt till The Magic Mountain.

Ja, med detta sagt vill jag bara poängtera att romanen kanske just innehåller övernaturliga, mystiska och trollska element, vilket då  den svenska – i alla andra meningar helt underbara – titeln måhända undanröjer.

Denna legendariska bok – varmt skriven med den (berömda) mannska ironin, humorn och allvaret – behandlar, såsom antagonist och hjälte, den redan blaserade och tveksamme 24-åriga fartygsingenjören Hans Castorp. Eller snarare: fartygsingenjörsstudenten Hans Castorp som snart skall börja sin praktik och först därefter bli fartygsingenjör. I och med det blaserade och tveksamma i tillvaron, det kommande ingenjörsyrket (sic!) och praktiken finner jag – just i detta januari-2011-nu då jag gör examensarbete för att få min civilingenjörsexamen tills sommaren – personligen väldigt mycket gemensamt med Hans Castorp.

Alltnog.

Innan denna lilla språngbräda till arbetslivet skall beträdas passar dock vår käre Hans på att under tre veckor år 1907 besöka hans (Hans och hans – ni ser redan här att svenska inte är rätta språket för denna bok!) målmedvetna soldatkusin Joachim Ziemssen. Denne raka motsats till Hans, i termer av just målmedvetenhet och begränsningar i att problematisera världen och livet, är sjuk och befinner sig därför på det mondäna kurstället Berghof, underbart vackert beläget högt uppe i de schweiziska alperna i Davos.

Undersköna Davos, som tyvärr varje år i januari blir infekterat av World Economic Forums sammankomst.

Till Davos kommer människor från ”hela” världen (Tyskland, Kina, Egypten, Ryssland, Danmark osv.) för att, såsom Joachim, tillfriskna av acklimatiseringen som den högt belägna positionen av kurhotellet möjliggör.

Detta intag av den höga och ”friska” luften har på Berghof blivit institutionaliserat i en namnlös terapiform där patienterna åtnjuter  ”det horisontella livsläget”, det vill säga: ligga varmt insvept i kamelhårsfilt på kurstolar och överblickandes det magnifika landskapet och därtill andas, understundom. Detta ”horisontella livsläge” får bland annat Hans Castorp testa på medan han under  kusinbesöket också blir utsatt för överdådiga måltider (två frukostar, en lunch och en middag per dag!), sammankomster med de besynnerliga doktorerna Behrens och Krokowski samt samtal med ett myller av aparta kurhotellsgäster, det vill säga patienterna.

Hans blir, när de tre veckornas besök närmar sig sitt slut, medicinskt undersökt av hovrådet (chefsläkaren) Behrens efter det att den unge Castorp bolmat på en kvicksilvercigarr (alltså en termometer) som visat tal som tyder på sjukdom. Anledningen därav förblir höjd i dunkel och romanens hjälte och huvudfigur blir fånge i bergsvärlden, långt borta från de utvecklingar och problem som sakteligen drabbar Europas slättland nedanför Berghofs snöklädda toppar, prunkna blomsterängar och isblå himlar.

Men detta är endast ramen för boken som sedan sväller ut i att bli, liksom Prousts På spaning efter den tid som flytt, ett verk där det centrala underliggande temat är det om tidens subjektivitet och einsteinska relativism. Detta uttryckt och fångat i bland annat de rutiner och procedurer som vardagen i Berghof består av – där tiden försvinner och en dag får samma längd som en månad, en månad samma tyngd som ett år.

Gentlemannen Thomas Mann (som påminner om min morfar till utseendet) elegantmyser med bok och cigarr.

Ett annat starkt tema är det om sjukdom (även här tangerar Mann Proust och även Nietzsche) och Hans Castorps fascination för döden; det att aldrig glömma bort dessa villkor för våra liv. För genom att spegla sitt liv mot döden blir essenser, kontraster och schatteringar mer pregnant framstående. Detta kan upplevas och inses då och endast då människan blir utsatt för dödens närmande, dess andedräkt utgjuten i det vi kallar sjukdom och lidande. Endast genom att gå igenom dessa kan livet helt förstås – det vill säga att både det pessimistiska och optimistiska bejakas i tillvaron -, och vi får i och med förståelsen av detta ett utökat och förstärkt spektrum av känslighet och för att avläsa livets mening och innehåll. Kort sagt: melankolins existensberättigande.

Bergtagen är också stöpt som en idé- och bildningsroman, men utan idé- och bildningsromanens slut; alltså att protagonisten skall lära sig något och gå ut i livet som en mer målmedveten och mindre förvirrad människa. För någon bestämd uppfattning får inte Hans Castorp om alla de filosofiska, politiska och kulturella dualismer som han blir utsatt för i diskurser mellan de två egenutnämnda ”pedagogerna” Settembrini (som står för humanism, sanning, tanke, förnuft, rationalism, borgerlig demokrati) och Naphta (som står för det religiösa, kroppen, känslan, anden, revolutionen, kommunismen). Några av diskurserna äro: humanism vs. icke-humanism, borgerlig demokrati vs. proletariatets diktatur, konst vs. kritik, vetenskap vs. religion samt frihetens och sanningens problem och egenskaper. Under dessa två herrars dispyter blir Hans liksom det tredje hörnet i ett triangeldrama över hans egna intellektuellt-politiska kärleksval i fråga om Settembrini och Naptha; dels rent fiktivt och dels allegoriskt för vad som hände i verkligheten på slättlandet nedanför; upprustandet och närmandet av det förlösande första världskrigets vansinne och terror.

Hans Castorp, detta ”livets sorgebarn”, väljer genom att inte välja ståndpunkt och blir liksom Ulrich i Mannen utan egenskaper mer av en reflexiv betraktare, en intellektuell flannör över tankens möjligheter, snarare än en övertygad aktiv deltagare i en riktning och i ett ställningstagande till synes fritt från problem och begränsningar. Även här känner jag stor gemenskap med Castorp.

Den unge Hans blir naturligtvis också kär. I detta fall i ryskan – som mest talar franska (och franskan är inte översatt i boken!) – med det dubbelt kattlika namnet Clawdia Chauchat (efternamnet  skall tydligen betyda ”hot cat”, på franska då). Återigen finns likheter med Proust då romanens huvudperson faller in i en till synes heterosexuell kärleksaffär men som bottnar i, blir påverkad av och egentligen handlar om en homosexuell dito; Hans Castorp faller för Clawdia för att han ser sin första kärleks (en pojke) ansiktsdrag i hennes. Att ytterst flärdfullt och intelligent skriva om sådana kärleksting, dessutom i en tid då en homosexuell hållning och dennes digra öde blev förlagd till Sodom, skulle ju naturligtvis inte gå om inte författarna själva, det vill säga Proust och Mann, uppfyllde kriteriet att både vara modig och ”sodomit”.

Utöver allt detta finns vackra passager om biografer, snö, landskap, känslostormar, snöstormar, fantasi, drömmar, erotik och mycket mera. Samt mycket om musik.

Ty Hans Castorps favoritsång är Wilhelm Müllers dikt Der Lindenbaum i sång-och-dikt-cykeln Die Winterreise, bäst ihågkommen genom Franz Schuberts underbara klaviaturtonsättning. Häri finns kanske gåtan koncentrerad som är hela Hans Castorps person, och hos många av oss som ibland slås ned av melankoli och sensibilitet i ett – för att använda de för Thomas Mann så typiska dubbeladjektiven – mystiskt-avslöjande tillstånd, samtidigt som vi tycker om att ensamma befinna oss där, bara det inte sker allt för länge. Är lindträdet i Der Lindenbaum kanske en metafor för den plats där detta sker?

Lyssna, njut och läs boken, samt ursäkta min översättning av texten:

Der Lindenbaum

Am Brunnen vor dem Tore
Vid brunnen framför porten
Da steht ein Lindenbaum:
står en lind;
Ich träumt in seinem Schatten
Jag drömmer i dess skuggor
So manchen süßen Traum.
så många söta drömmar.

Ich schnitt in seine Rinde
Jag karvar i dess bark
So manches liebe Wort;
så många kära ord;
Es zog in Freud und Leide
i glädje och i sorg
Zu ihm mich immer fort.
drogs jag alltid till den.

Ich mußt auch heute wandern
Idag har jag vandrat
Vorbei in tiefer Nacht,
förbi den i djupa natten,
Da hab ich noch im Dunkel
Och i dunklet var jag tvungen
Die Augen zugemacht.
att sluta ögonen.

Und seine Zweige rauschten,
Och dess grenar rasslade
Als riefen sie mir zu:
och ropade till mig:
Komm her zu mir, Geselle,
Kom hit till mig, min vän,
Hier findst du deine Ruh!
Här finner du din ro!

Die kalten Winde bliesen
De kalla vindarna blåste
Mir grad ins Angesicht,
mig rakt i ansiktet
Der Hut flog mir vom Kopfe,
Hatten flög av mitt huvud.
Ich wendete mich nicht.
Jag vände mig inte om.

Nun bin ich manche Stunde
Nu är jag många timmar
Entfernt von jenem Ort,
ifrån den platsen.
Und immer hör ich´s rauschen:
Och alltid hör jag rasslet:
Du fändest Ruhe dort!
där skulle du ha funnit ro!

5 kommentarer leave one →
  1. januari 14, 2011 21:59

    En av mina absoluta favoritböcker. Den var en gång näst intill stört omöjlig att få tag i, sökte i flera år på antikvariat, tills en dag…ren och skär njutning.

    • januari 15, 2011 15:21

      Ja, omöjlig att få tag i samt dyr att äga. Ska det vara så med en bok? Nej!

      Vad tar du med dig från ”Bergtagen” Niklas? Vad betyder den för dig? Vad går du tillbaka till? Skulle vara kul att veta!🙂 (Förresten, tack så mycket för länkningen, kan du bara ändra länknamnet från ”Schniff” till ”Pyrrhonism” så blir jag mycket glad!)

  2. januari 16, 2011 17:32

    Vilka frågor! Var och en en uppsats.:) Men kort och gott kan jag säga att jag älskar samtalen mellan individerna, betraktelserna men även beskrivningen av ett sanatorium som numera inte finns längre. Individer som ständigt lever med döden så nära inpå sig, år ut och år in, präglar och isolerar. Jag tycker att Mann har lyckats fånga dessa människoöden på ett helt fantastiskt sätt. Karaktärerna är helt underbara, inte minst vår italienske vän Settembrini.
    Jag kan slå upp ett avsnitt var som helst och snabbt falla in i en känsla som funnits där tidigare när jag läste boken. Helt fantastisk läsupplevelse!
    Tack för att du frågar. Jag lovar att ändra länken!

    • januari 16, 2011 23:07

      Tack så hjärtligt för svaren!
      Det där om att falla in i en speciell känsla när man återkommer till ett verk – och då uppleva deja vu med ett tidigare själv! – är sannerligen en härlig känsla och ett tecken på att boken torde vara något makalöst som är i stånd till att göra just detta. Tidsmaskin? Vem behöver det när det finns böcker?

Trackbacks

  1. Die Winterreise « Pyrrhonism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: