Skip to content

Hejdå brevbärarkarriären. Eller:En postiljon av rang; om varför epitetet brevbärare är bättre än civilingenjör, del 3

december 19, 2010

Under de två kommande veckorna kommer jag, kanske för sista gången, att få betitla mig som brevbärare. Anledningen är att jag efter nyåret helhjärtat måste fokusera på mitt examensarbete för att framemot sommaren förmodligen ta min examen och – på grund av denna – därefter få titeln civilingenjör istället. Det enda värdiga med denna titel är att jag då delar den – och min ambivalens för den –  med både Ulrich i Robert Musils Mannen utan egenskaper och Hans Castorp i Thomas Manns Bergtagen.

På grund av detta är min sista tid med brevbärartitel (eller snarare: brevbäraridentitet) så ser jag därför extra mycket fram emot dessa (sista) två veckor. Jag kommer att njuta under varje minut. Detta intalar jag mig. Och det bör jag göra emedan det kommer att bli arbetspass på ca 10 timmar om dagen, oändligt mycket julkort och paket, tjock och tung reklam, rejält kall väderlek, oplogade cykelvägar och urladdade batterier. Det sista innebär att ens fina eldrivna moped lägger av mitt under utdelningsrundan och måste bli hembogserad av en servicefirma.

Men till dylika malörer och när snön rispar ens ögon, kölden nyper ens fingrar och reklambuntarna tynger ens armar ler man bara och försöker att njuta på samma sätt som Hans Castorp gör när han blir fast i snöstormen i Bergtagen. Ty i hela julbrevbärarupplevelsen råder en sann julkänsla, och de ädla arbetsuppgifterna delar man med – och ibland också föregår – självaste Tomten; utdelningen av paket och kärleksfulla hälsningar. Vid själva utdelningen bemöts man (oftast) av glada leenden och känner den sanna vackra människokärleken gnistrande som nysnö. Människkärleken önskar man då att man kunde fånga, destillera och ge, i form av en injicering, i julklapp till de människor som inte förmår att framkalla denna kärlek till nästan på naturlig väg.

Även på utdelningskontoret råder en fin och varm julstäming; cheferna bjuder på julbord varje dag så att man orkar de långa arbetspassen (som ni skattebetalarne betalar naturligtvis), en massa skolungdomar sorterar julkort och dricker glögg och alla de gamla brevbärarna kommer tillbaka efter turen med en tomtesäck med presenter, som de fått av sina kunder. Förra julen fick jag själv förresten en massa karameller och en hel hundralapp. Självklart av hjärtliga äldre damer.

Ja, det är sannerligen ett fint arbete att vara brevbärare, speciellt i juletider. Ett arbete med en meningsfullhet, direkta resultat och en trevlig social kontakt med vänliga medborgare som jag förmodligen aldrig kommer att få uppleva som civilingenjör.

Lite av charmen (i alla fall sommarcharmen) fångas i Jacques Tatis 14 minuter långa sketch L’École des facteurs (Brevbärarskolan) från 1947. För en tid sedan så gick att se hela på youtube men den har nu tagits bort på grund av rättighetsskäl. Här är emellertid ett litet sammanklipp av hela sketchen, med tyska undertoner.

Som tur är så finns även detta lilla gulliga segment där min favoritscen i hela kortfilmen inträffar ca 2 minuter in i klippet. Tatis brevbärare får då sig ett järn av pubägaren för väl genomfört arbete när det plötsligt hej vilt börjar att rycka i brevbärarbenen, ty medryckande musik och dans utövas i lokalen. Något liknande hoppas jag naturligtvis att jag själv kommer att drabbas av under dessa två veckor.

Till sist nu bara en uppmaning: se till att ni – kära läsare – såsom Posten-kunder ler åt er brevbärare när han/hon kommer med er post nu i veckorna här. Det är ett tufft jobb, med dåligt betalt, där just det bästa hela i yrket – för många orsaken till att de jobbar där –  är att få se och möta era vackra leenden och ”tack”. Denna lilla gest värmer i iskylan och en ögonblickstro på att det finns något gott i människans stundom dystra hjärta infinner sig, både i brevbäraren och hos er. Tänk på detta, och gör det sedan mot alla serviceyrken ni stöter på, och mot människor i snöyran överhuvudtaget, så skall ni se att ett litet tomtebloss tänds i er! Jag lovar!

3 kommentarer leave one →
  1. december 20, 2010 13:17

    När jag växte upp hade vi Post-Nisse som brevbärare. Det var kutym att en gång varje år, lämpligen på sommaren – när man kunde sitta i bersån, bjuda honom på kaffe med dopp. Detta fick inte försummas, ej heller var det lämpligt att bjuda in honom fler gånger.

    Nu har Post-Nisse gått i pension och sedvänjan har upphört att existera. Dessutom kommer posten mycket senare på dagarna.

    • december 20, 2010 18:12

      Åh! Det var mig en allt gemytlig sedvänja! Ja, det där med att posten kommer senare är främst därför att alla postterminaler lägger ner och människor sparkas i effektivitetens tecken. Dessutom får kunden vänta en dag extra på paketförsändelser på grund av detta, om man inte är hemma just den dagen paketet kommer vill säga. På utskicket om ändringen skrev Posten att allt detta görs för kundens skull. Detta är lögner, min herre, lögner! Ett tips: titta in min väns filmtips, något du sett? http://alicevarld.wordpress.com/2010/12/20/en-stilla-flirt/

  2. december 20, 2010 23:19

    Älskar en titeln! Lite dirty dessutom, det är ju förmyndaren som hon är kär i! Och låten! ”Jag är en liten Eva, som funnit lust att leva, i det paradis som omger mig. Jag gör vad jag behagar, för mig finns inga lagar, som förbjuder det som lockar mig. Vem kan lägga band på den trånande mund och den känsla som föds denna stund. Varför försaka en enda liuten stilla flirt….”. genialt.

    Sa jag det? Jag fick en duk att hänga framför handdukarna i handukshängaren. På den är ett hembiträde broderad och texten Vi som går köksvägen! Lämpligt för mig som just nu är hemsamarit.

    Varför har du inte twitter? Skaffa! Här är min: http://twitter.com/ravjagarn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: