Skip to content

Otidsenliga betraktelser. Eller: Anakronistiskt anarkistiskt måleri. Eller: Drömfabriken fixar! Del 3

december 7, 2010

Nästa i raden av lyckliga konstverk som får ta del av den Pyrrhonistiska vårdgarantin för att ha blivit missplacerade, är följande fyra tavlor av Michelangelo Merisi da Caravaggio. Känsliga läsare ombedes att hålla för ögonen, för det fullständigt dryper av utstrålad symbolisk, och påtagligt elokvent, erotik i all denna olja!

Från Vänster: Young Sick Bacchus (ca. 1593), Boy Bitten by a Lizard (ca. 1593)

Från Vänster: Boy with a Basket of Fruit (ca. 1593), Bacchus (ca. 1595)

– Men herregud!, säger ni – kära läsare -, dessa ytterst vackert målade efeber, omgivna av frukt och vin i sin gestaltning av rusdryckens, extasens och fruktbarhetens gud Bacchus, ser väl ut att vara väldigt lyckligt placerade? Ja, förutom för den lille pajasen som blir biten av en ödla då, förmodligen som straff för att, i mer allegoriska temer, försöka smaka alltför mogen och saftig frukt. Varför skall dyr behandling och tidsmaskinsanvändande slösas på dessa nästan rent paradisiska tavlor? Finns det inga som förtjänar detta bättre?

Så här kan ni – kära läsare – eventuellt prata och fråga er. Och detta är förvisso helt rätt pratat och undrat; det är, om man nu är lagd åt det hållet, väldiga paradis som dessa målningar manifesterar . Men ibland, kanske även alltid, måste man också ta hänsyn till målningarnas sammanhang och uppkomst.

För Caravaggio lyckades tyvärr att med sitt ljusdunkel och sin penselföring imponera på vissa katolska kardinaler då han, urfattig och med en vandel som en machogangster på Roms mest våldsamma gator, försökte göra karriär som världens bästa målare sedan Titian. Detta blev han ju också, och det förhållde sig faktiskt som så att Caravaggio fick patroner och mecenater i och med kardinalerna Scipione Borghese och Francesco Maria Del Monte.

Att dessa herrar tyckte om att beskåda de ovanstående efebernas porlande blickar, vackra händer, blottade axlar och armar får vi väl ta som givet då alla dessa fyra tavlor ägdes av dem och var bland de första verk de såg av Caravaggio. De blev berusade av Bacchus, helt kort.

Tavlorna Young Sick Bacchus och Boy with at Basket of Fruit hänger förresten i kardinal Borgheses nu museuminrättade villa Borghese i Rom. Jag släcker lite lungt nu också den låga som i mig vill flamma upp och påminna om den tydligen aldrig sinande flod av anspelningar på pederasti som verkar finnas inom den katolska kyrkan. Men jag slutar här. Jag går vidare.

Och genom att gå vidare så kommer den Pyrrhonistiska vårdgarantin in: konstverken är alltså lite kort sagt missplacerade i sitt sammanhang, genom att de målades för att bli utnyttjade och ägda av äldre män med pengar som skulle försörja den unge strebern Caravaggio, som likt en sutenör skodde sig på avbildningarna av de unga pojkarna.

De stackars utnyttjade målningarna måste alltså få hjälp att lämna Rom och sina ramar, för att på en annan plats,  utan en massa grånade män i scharlakansröda kardinalsdräkter, hitta frid och mening. Vad som söks är därmed en plats med tolerans och allt som inte hör katolska kyrkan till.

Utifrån denna preferens, framtagen av våra psykoanalytiker, har Pyrrhonisms konst- och litteraturhistoriker i hätska samtal kommit fram till följande maximering av lokalisering: fotografier på dandyn, epigrammatikern och den fullständigt underbare Oscar Wilde.

Att Caravaggios modeller får det betydligt mer trevligt på fotografier tillsammans med Oscar Wilde, än hängandes i torra kardinalsrum, är väl självklart. Och detta ger dessutom upphov till en synergieffekt då Oscar Wilde förmodligen också får det lika trevligt. Detta eftersom herr Wilde, när modellerna inträder i hans fotografier, verkligen kommer att få titta på stjärnor.

För att kalla modellerna för något annat än just sjärnor är tvivelsutan ren humbug. Även om de faktiskt levde, liksom Caravaggio själv, i slummens rännsten, så utstrålas en stjärnglans av sällan skådat slag i deras blickar och stolta gestalter. Se förresten hur bra allt detta passar in i ett Wilde-citat:

Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna.

I fotografierna får också modellerna – med sitt fördelaktiga yttre – fortsätta att stoltsera med detsamma i väldiga koketta utsvävningar, fast nu i adertonhundratalets senaste mode. De får alltså frottera sig i dandyism med den bäste dandyn av dem alla – detta är sannerligen få förunnat!  Och i samröret med Wilde så kommer de även att få lära sig hur ens inre intellekt kan utsväva på liknande sätt som det yttre, fast här i brilljanta sofismer och i intellektuellt utmanande iaktagelser.

Allt detta betyder också att världshistoria skrivs då Caravaggios små unga pojkar helt fräckt byter medium i sin flykt från färgrika oljemålningar till svartvitta fotografier. Detta har så vitt Pyrrhonism vet aldrig tidigare hänt.

Till slut kan vi meddela att modellerna passade även på att sno med sig några fruktiga artefakter från sina ursprungliga tavelmiljöer in i de fotografiska. Låt oss nu hoppas att allt detta sammantaget inte blir för mycket för den unge herr Wilde att hantera. Ja, så att deras samtal och samröre inte utmynnar i sinnlighet menar jag. Ty det finns viss risk för det, för som Oscar Wilde själv sa om sig själv:

Jag kan motstå allt utom frestelse

Pyrrhonism låter detta gå för den här gången.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: