Skip to content

Försök till namnbyte av Konungadömet Sverige. Eller: En liten introduktion till Drottning Kristina och hennes gärningar.

november 30, 2010

Att Sverige betecknas som konungadöme är enligt mig veterligen helt utan reson. Ty vad har konungarna givit oss egentligen – från Vasaättens olika nepotismiska överlämnanden till importeringen av den franske fältmarskalken Bernadotte – förutom patriarkala despoters envälde och krig betalda/bemannade genom utarmning av de mindre bemedlade? Lite mer samtida kungliga gåvor är osedlighet samröre med kaffeflickor. Nä, tvi vale! Borde inte en annan beteckning än konungadöme nu vara på sin plats?

Jo, naturligtvis, för den ende värdige monark som Sverige har haft är den enda värdiga monark som Sverige har haft. Och det borde vara efter detta man sätter epitet på landet! Ni ser att enda värdiga är feminin form; feminint i form av Drottning Kristina (1626 – 1689), regent av drottningadömet Sverige!

Sébastien Bourdon, Drottning Kristina till häst (1653)

Ingen annan monark kan väl, till exempel, skryta med att indirekt ha dödat den moderna filosofins urfader René Descartes? Och detta enbart på meriter av hennes intelligens!

För det var med den (och eventuellt ett löfte om ett stort slott) som Kristina lyckades locka hit en av Europas mest namnkunniga vetenskapsmän för att där (här) verka som drottningens privatlärare. Och inte nog med detta: när han väl var här så kritiserade hon djärvt och uppkäftigt Descartes för att hans idéer inte var så moderna som han själv ansåg, samt läxade upp René för att hans mekaniska tankar om människans känsloliv var tomt prat. Det var krut och pondos i monarken, uppenbarligen!

Nils Forsberg, René Descartes i samtal med Sveriges drottning, Kristina (1884) - kopia efter Pierre Louis Dumesnil

Nils Forsberg, René Descartes i samtal med Sveriges drottning, Kristina (detalj) (1884) - kopia efter Pierre Louis Dumesnil

Det hela tog slut då Descartes råkade ådraga sig en lunginflammation till följd av en hovuppställning som varade en halv dag på Tre Kronors borggård mitt i den svenska vargavinterns isande ylningar. Dessa ylningar blev för mycket för den redan djupfrysta fransmannen som sedermera dog av sviterna därav.

Förutom medverkan i denna omedvetna omskakning av världshistorisk betydelse – och de egenskaper i form av djärvhet, intelligens och intellektuell nyfikenhet som denna lilla historia berättar om Kristina – sysselsatte sig den svenska drottningen med att tala latin, tyska, franska och italienska, bära byxor som en karl, bedriva kometforskning, skickligt balansera den svenska mansdominerade stormaktspolitiken som hon övertog efter sin stupade tyranniska fader Gustav II Adolf samt att utöka den svenska adeln med utlänningar. Detta senare betyder att hon gjorde landet föredömligt multikulturellt och bedrev därmed under denna tid en mycket framgångsrik och nytänkande invandringspolitik, förmodligen – beroende på att alla blev adliga – den mest solidariska och framgångsrika i Sveriges historia.

Utöver allt detta var hon dessutom mycket intresserad av konst och litteratur. Med hjälp av trettioåriga kriget som fasad kom svenska trupper över två krigsbyten, dels ett litet mindre i München 1632 och dels ett enormt i Prag 1648. Det senare tillhörde den tysk-romerska kejsaren Rudolf II och befunno sig i Prags slott, där bland annat två ovärderliga och världsberömda handskrivna böcker låg och väntade på att bli bestulna: den av Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva nu ägda Silverbibeln (Codex argenteus, skriven med silverbläck) och den av Kungliga Biblioteket nu ägda Djävulsbibeln (Codex giganteus, eller Codex Gigas, förmodat skriven av en Djävulsbesatt munk).

Kristina gjorde även dylika kulturella inköp med lite hjälp från Kronans kassa som skulle få Mona Sahlins Toblerone-affär att – i jämförelse med detta – miljon-mångfalt krympa till en osynlighet. På det hela taget kan det alltså sägas att Drottning Kristina, det vill säga den svenska staten, vid 1600-talets första hälft ägde en av dåtidens förnämsta konst- och bibliotekssamlingar.

Nu över till mer gärningar och osannolika vändningar:

Kristina hade vissa religiösa tvivel gällande sin protestantiska tro och ville ändra sin vandel till en mer Vatikan-vänlig sådan. Detta kan man tänka var jobbigt för stackars Kristina eftersom Sverige just hade dödat katoliker i det religiöst grundlagda trettioåriga kriget. Hon drog emellertid nytta av en ståndsmässig parlamentarisk kris mellan bönder och adel för att den 6:e juni 1654 i Uppsala (statsmakten hade flyttat hit emedan en epidemi härjade i hufvudstaden) helt fräckt abdiktera från den svenska tronen. (Detta betyder ju för övrigt att vi svenskar ändå på något sätt har en republikanskt doftande nationaldag.)

Vad den riksregalie-lösa Kristina sedan gjorde var att rida ut genom Uppsala slotts portar – inte långt ifrån Pyrrhonisms huvudkontor – för att därefter konvertera till katolicismen, bosätta sig i Rom, bli beryktad kulturmecenat och till slut bli begravd i Peterskyrkan i Vatikanen (som en av fyra kvinnor någonsin). Hon lyckades även ta med sig den inköpta och krigsbytestagna konstskatten, med verk av bland annat Titian, Dürer, Veronese och Rafael (!), och räddade därmed många mästerverk från den brand som 1697 skulle drabba slottet Tre Kronor. Efter Kristinas död skingrades samlingen och den kan nu beskådas på några av världens främsta konstmuseum: National Gallery i London, Pradomuseet i Madrid (där även en massa antika statyer samt porträttet av drottningen till häst, sänd som gåva till Filip IV, kan beskådas), National Gallery of Scotland i Edinburgh, Louvren i Paris, The Frick Collection och The Met i New York samt Kunsthistorisches Museum i Wien.

Som om inte allt detta vore nog så finns det ytterligare två anledningar som gör Drottning Kristina till Sveriges bästa monark genom tiderna. och varför riksdagen borde genomföra ett namnbyte till Drottningadömet Sverige.

Den första är att världens vackraste varelse gestaltade drottningen i filmen Queen Christina (1933). Att någon annan än söderbönan Greta Garbo skulle spela den intelligenta, integritetskrävande och starka drottningen fanns väl inte, då hon delade Kristinas nämnda egenskaper samt också liksom hon förblev ogift, bar gärna byxor, älskade att läsa, var utsatt för bisexuella rykten samt verkade i en mansdominerad yrkesvärld. Detta gjorde också så att Sverige, i alla fall rent fiktivt, har haft världens vackraste drottning, tätt följd av Grace Kelly (som ju dock var riktig drottning).

Som historiskt dokument är filmen dock rena rama smörjan, men som superromantisk förströelse och exempel på vad Hollywood kunde producera under sina glansdagar är den helt fantastisk. Filmen erbjuder också en mycket ovanlig upplevelse då Greta säger ”Ebba” på ett ”svenskt vis” till sin hovdam, vilken hon sedan kysser hårt och passionerat rakt på mun (!). Det finns nämligen inget ljudmaterial bevarat då Greta Garbo pratar svenska, utan det är bara i denna film och i hennes ljudfilmsdebut Anna Christie (1931) som man kan – genom att Garbo ibland säger ”svenska” namn – få ett hum av hur det lät när Den Gudomliga pratade svenska med eventuell söderdialekt.

Filmens mest känd scen är slutscenen, där Garbo står likt en galjonsfigur på skeppet som skall ta henne från Sverige till Rom, alltmedan vi förs mot henne med en kameraåkning så att hela bioduken – precis innan filmen slutar – fylls till brädden av Garbos stolta ansikte. Garbo fick instruktioner av filmens regissör Rouben Mamoulian att inte tänka på någonting. Och det gjorde hon, och resultatet är helt magnifikt (dock är videokvaliteten undermålig)!

Filmens näst mest kända scen involverar Kristina och hennes älskare, det spanska sändebudet Don Antonio de la Prada, spelad av John Gilbert (Garbos riktiga älskare några år tidigare). Dessa två har under natten njutit kropparnas sammansmältning och scenen tar sin början på morgonkvisten dagen efter då drottningen ljudlöst går runt i rummet och smeker de platser som är förbundna med minnena från igår. En sådan utstrålning och ett sådant totalt ägande av en hel scen tillhör Garbos specialiteter och gör henne till en av de största någonsin. Tyvärr är klippet behäftat med dubbad spanska de sista sekunderna, man bör därför stänga av det just då, innan man börjar skratta.

Den andra och sista anledningen till Drottning Kristinas häftighet och orsaken till att Sverige borde bli ett drottningadöme – och egentligen hela anledningen till detta blottinlägg – är Kristinas efterlämnade maximer. Dessa uppgår till 499 stycken och skrevs under hela hennes liv ofta som marginalanteckningar – och alltid på franska – i de böcker, brev och andra texter som hon läste. Några av dessa kommer jag att citera, i Sven Stolpes översättning, i små temata sammanställningar här på bloggen framöver så att ni får möta drottningens intellektuella skärpa. Den sista maximen är bra att hålla i minnet av läsningen av alla de andra:

Dessa tankar härrör från en människa, som inte vill påtvinga någon något, och som inte heller fruktar något.

En avslutande maxim om Drottning Kristina, författad av mig själv:

Herregud vilken människa!


Greta Garbo är världens vackraste fiktiva drottning

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: