Skip to content

Commedia dell’arte

oktober 27, 2010

Ibland griper mig ett icke-vara svart.
Det blir mig övertygande,
och tar mig i sitt övertagande.

Det ingjuter en transparent känsla,
som visar världens innehåll
och affektens innebörd:

Där är varat en tyst regi,
av ett textlöst manus,
inför en ensam publik.

Och med en tom scenografi
iscensätts föreställningen
på mina ögons blanka sfärer.

Förpassad till bakgrundens säte
ser jag en overklig pjäs,
befolkad av välkända skådespelare.

De kallar mig för ”kollega”,
och erbjuder mig rollen som Pierrot,
på verklighetens scen.

I den stärkande pausen,
väntar jag i foajén,
på andra sidan verkligheten.

Där glömmer jag,
allt vad jag sett och tänkt.
Tar av mig kostymen och lär mig att känna igen.

Men när klockan ringer,
och nästa akt ska börja,
inser jag min fångenskap:

Bunden till att se och spela pjäsen
såsom tvungen att bryta
den fjärde väggen;

En teatervärld,
med spelade känslor,
är min skickelse.

Jean-Antoine Watteau, The Italian Comedians (ca 1720)
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: