Skip to content

Vanitas Vanitatum: Best of Predikaren, del 1.

oktober 24, 2010

Bibeln är inte en bok – Bibeln är böcker. Och högst upp på min Bibel-topplista står, under Uppenbarelseboken, den bästa boken av alla Bibel-böcker således: Predikaren. Och liksom Uppenbarelseboken är den också en särling i den Heliga Skrift.

Förmodat författad under Alexander den Stores efterlämnade tidsperiod hellenismen (ca 324 f.Kr. – 31 f.Kr),  som möjliggjorde – via blodiga erövringar och fälttåg – för en västerlänsk och österlänsk kultur-och-tanke-smältdegel, påminner Predikaren i ton och innehåll mycket om denna tids tankeströmmningar. Den tomhet och meningslöshet i människans tillvaro som både de indiska urkunderna samt den delade syn som de dåtida grekiska filosofiskolbildningarna cynismen, skeptecismen, epikurismen och stoicismen – grundlagda av Pyrrho, Epikuros, Timon, Diogenes och Zenon – påvisar, går även igenom i Predikarens pessimistiska aforismer. I Predikaren är emellertid meningslösheten och fåfängligheten inte sekulär utan söker att fyllas av ett innehål som till syvende och sist endast kan vara den orubbliga tron på Gud.

Vad som också framkommer i läsningen av Predikaren är den dåtida – både för väster- och österlandet – härskande cykliska historiesynen; att allt återförs och återsluts (inom hinduismen samsara), att allt är ofrånkomligt låst att hända igen, på samma sätt, varifrån den nästintill omöjliga flykten från samsara till nirvana – ett språng bort från lidandets hjul – tar sin gestaltning.

Predikaren – och de grekiska filosofiinriktningarnas grundton – får återigen genklang under 1500 till 1600-talet, denna gång främst och störst inom det holländska måleriskrået, i form av ett alternativt stillleben – Vanitas-moviet. Denna stilla avbildning av alltings förgänglighet och värdelöshet kontrasterat mot den oundvikligt säkra döden, som gäller för såväl atomernas sönderfall i tavlans färgpigment som för den mänskliga blicken och dess betraktare.  Vanitas = vanity = fåfänglighet. Bibelöversättningen är från 1917.

Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp. Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp. Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter. Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen. Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss. Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.
(Kap 1, 1:11)

Gustave Doré, Predikaren

 

Jan Davidsz de Heem, Vanitasstilleben med dödsskalle, bok och rosor (okänt)

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: