Skip to content

Aldrig såg jag något med en sådan oändlig längtan in mot sitt eget hjärta

oktober 11, 2010

När du möter en människa på gatan skall du inte försumma att iakttaga hur kroppen vid hälen plötsligt kröker sig uppåt, lämnande ensamt åt foten att vila mot jorden, själv i former, fulla av längtan, stigande upp från marken, och hur den vid länderna blir grövre, hur därifrån bålen reser sig blodig och tung inom sin stomme av ben, hur den sedermera vrider sig ut i armarnas och handens spensliga former och äntligen hur halsens senor köra styva ut ur skuldrorna och bära upp de väldiga drömmarna där inne i hjärnans knutna näve. Alltför sällan betänka vi, när vi på gatan möta en människa, hur hennes kropp sålunda med plåga och ångest vrider sig ut i de sällsammaste former, stegrande sig som ett piskat djur mot himlen.
Vidunderlig, vidunderlig är människan! Aldrig såg jag något med så oerhörda köttiga läppar. Aldrig såg jag något med så oerhörda tomma valv ovan ögonens glober. Aldrig såg jag något med en sådan oändlig längtan in mot sitt eget hjärta.

Pär Lagerkvist, Prosastycken ur Ångest (1916)

Edvard Munch, Angst (1894)

2 kommentarer leave one →
  1. oktober 11, 2010 14:33

    Aaaaarghhhhh!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: