Skip to content

Drakflygning á la De Stijl

september 23, 2010

I söndags hade jag den stora glädjen att på Gärdet i Stockholm se fram emot drakflygning och umgänge med mina nyaste vänner. Vad som väntade mig var dock helt utanför drömmeriets gränser.

Vad som först uppmärksammades var själva vindläget. Eftersom det var valdag blåste det stundom både borgerliga och rödgröna vindar, med ett litet övertag för de borgerliga, över de grönt maskinklippta, lätt välvda vidderna. 5,7 procent av vindarna kunde man inte flyga på enär de var främlingsfientliga och odemokratiska. Dessa hyste därför vårt förakt och siffran var större än vi någonsinn vågat ana.

Efter inspektionen av Gärdets fallenhet för drakflygning var det så dags att avtäcka den nyinköpta drakvarelsen. Härom frapperades vårt kotteri. Ty ut ur förpackningen kom målningen Composition with red, yellow blue and black (1921) av Piet Mondrian – beskuren och uppfläkt på ribbor, stänger och med en massa trådar till. Hur denna målning hade hamnat här vete Gud allenast. Hursom så var geometri, färgkomposition och hantverk såsom hämtade urbilder ur Platons idévärld. Och lika omöjligt som det är att få något värdsligt att upphöjas till idévärldens perfekta urbildshimmel, lika svårt var det för Mondriandraken att överhuvudtaget nå några enstaka meter upp i vår. Mycket svett och idogt arbete krävdes och min vän fångade detta prekära projekt med kameran. Eftersom jag inte vill hålla en kulturupplevelse för mig själv så publiceras nu dessa bilder vilket också medför att jag personligen framträder på ett så verklighetsfullt sätt att till och med självaste Gud i himlen aldrig sett på maken!

Bäst flög Mondrian-draken framför Cinemateket upplyft av en varm rödgrön vind som viskade lovord om en kulturmiljard och ett avskaffande av filmstödet till polis- och deckarfilm.

Mondrian-draken visade också upp en utsökt kompetens i fri tango och annan modern dans som väl var i klass med författarens. Resultatet blev, som ni själva ser, sensuellt.

När främlingsfientliga vindar blåste fick man medelst lekamlig kraft försöka få det abstrakta att lyfta. Detta var omöjligt enär främlingsfientliga vindar verkligen inte tycker om abstrakt konst, vilket de också redogör för i sitt politiska manifest som borde läsas för skrattmusklernas tränande.

Piet Mondrian, Composition with red, yellow blue and black (1921)

2 kommentarer leave one →
  1. september 24, 2010 12:44

    De kalla högervindarna blåser alltid uppe på Gärdet! Mondrian är fin. Astrid Sampe, textiltanten, var mycket förtjust i honom.

    Gärdesfältet kan vara rätt spännande att korsa sena kvällar när man varit på Cinemateket. Jag brukar skrämma upp mig själv och är alltid lika glad när jag levandes anländer hemmet. Det finns också en minimal liten sänka på fältet och där samlar sig kylan och dimman. Vackert!

    • september 24, 2010 16:57

      Åh, jag önskar verkligen ibland att jag bodde i Stockholm! Då skulle jag ofta besöka Cinemateket, där jag hitintills aldrig varit, för att se Sveriges bästa biorepertoar. Och den där sänkan och irrfärderna över Gärdet – herregud – det ger mig associationer till skotska dimhöjda heder! Underbart! Jag antar att en fin rökig skotsk Islay-whisky väntar när man kommer hem också.
      Nu i oktober ser jag att de ska visa sex Kurosawa-filmer och Bergmans ”Sjunde inseglet” och ”Smultronstället”. *Suck*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: