Skip to content

Hommage till Arthur Schopenhauer

september 21, 2010

En av världens bästa pessimister och filosofer, Arthur Schopenhauer, har idag varit död i 150 år.

Hans systematiska livssyn över livet – som framläggs i hans fantastiska ungdomsverk (!) Världen som vilja och föreställning (1819) – beskriver den förgörande livsvilja som fullständigt spänner upp en värld – som just är en föreställning, ett bländverk, en illusion, en partiell nyckelhålsblick av den riktiga världen –  där livet beskaffas antingen med lidande eller leda för individen. För den fattige är det lidandet som gäller, och för den rike ledan. Schopenhauer själv led ledan. Det enda sätt att temporärt fly från detta indiska samsara, denna onda cirkel av meningslöshet och tarvlighet, är genom konsten, där Schopenhauer högst satt musiken och längst ned ”nyttig” konst såsom arkitektur.

Om man inte har upplevt Schopenhauerkontakt bör man göra det någongång i livet, om inte annat för att den värld han beskriver stundtals är just den värld man lever i. Han är dessutom, tillskillnad mot de flesta tyska filosofer, såsom Hegel eller Heidegger, läs- och förståbar. Och inte bara det: Schopenhauer är en fantastisk stilist och aforistiker, utrustad med sitt egna språk. Just läsbarheten och det pregnanta i hans författarskap bröt upp ny mark mot slutet av hans liv då han erhöll en viss ryktbarhet i Frankfurt am Mein, staden där han levde större delen av sitt liv, ensam med sin pudel Atman (döpt efter världssjälen i indisk filosofi). Detta poem av Alf Henriksson sammanfattar det hela både roligt och bra:

Livet är utan värde,
sa Schopenhauer bestämt.
Det är bara en sorgsam strävan
mot något man inte har.
Och med tiden blev Schopenhauer berömd
och vann framgång och lovord jämt.
Han blev lycklig på gamla dar.
Men lyckan trodde han inte på
och föraktet för livet fanns kvar.
Han var fullkomligt otänkbar.

Förutom att Schopenhauer själv är en personlig favorit så inspirerade han även flera av mina andra, däribland Thomas Mann, Marcel Proust, Oswald Spengler, Samuel Beckett, Friedrich Nietzsche, Richard Wagner, Thomas Bernhard, Ludwig Wittgenstein, E.M Cioran och August Strindberg. Den senares Drömspel utspelas helt på den Schopenhauerianska världsscenen och berör vår ständiga strid mot den förgängliga materien och vår livsvilja som i alla former alltid skadar någon annan levande varelse. Här är den avslutande monologen från pjäsen som bara osar Schopenhauer och svart härlig misstro mot livet. ”Det är synd om människorna” skrev Strindberg, och detta skrev han inte helt oväntat i just Drömspel.

Vårt avsked förestår och slutet nalkas;
farväl du mänskobarn, du drömmare,
du skald som bäst förstår att leva;
på vingar svävande utöver jorden,
du dyker ner ibland i mullen
för att den snudda vid, ej fastna!
– – – – – – – – – –
Nu när jag går … i avskedsstunden
när man skall skiljas från en vän, en plats,
hur stiger icke saknaden av det man älskat,
och ångern över det man brutit …
O, nu jag känner hela varat’s smärta,
så är det då att vara människa …
Man saknar även det man ej värderat
man ångrar även det man icke brutit …
Man vill gå bort, och man vill stanna …
Så rivas hjärtats hälfter var åt sitt håll,
och känslan slits som mellan hästar
av motsats, obeslutsamhet, disharmoni …
– – –
Farväl! Säg dina syskon att jag minns dem,
dit nu jag går, och deras klagan
skall i ditt namn jag bära fram till tronen.
Farväl!

Vad bättre än att avsluta det hela med att gratulera Schopenhauer på dödsdagen – ty det skulle han i stånd av pessimist tyckt om! – genom att delge några citat ur hans mästerverk Världen som vilja och föreställning som eventuellt kan ge ett smakprov på hans stil, språk och filosofiska strävan.

Kunde man för varje människa åskådliggöra de gruvliga kval och lidanden, vilkas hemsökelse hon när som helst riskerar, så skulle hon gripas av fasa. Och finge man leda den mest förstockade optimist genom hospital, sjukhus och operationsrum, genom fängelser, pinokamrar och slavbaracker, över slagfält och inför domstolar, öppnade man för honom alla de mörka kyffen, dit eländet krupit för att gömma sig undan den kalla nyfikenheten, och om man slutligen läte honom blicka in i Ugolinos hungertorn, så måste väl också han till sist inse beskaffenheten hos denna meilleur des mondes possibles (Den bästa av möjliga världar). Var annars skulle Dante funnit modellen till sitt helvete än just i vår verkliga värld?

——–

De oupphörliga ansträngningarna för att bli kvitt lidandet åstadkomma ingenting annat än att det förändrar sin karaktär, vilken ursprungligen består av brist, nöd och bekymmer för livets uppehälle. Har man under stora mödor lyckats undanröja smärtan i en form, så inställer hon sig åter i tusen andra – hon växlar allt efter ålder och övriga omständigheter som könsdrift, lidelsefull kärlek, svartsjuka, avund, hat, ångest, äregirighet, snikenhet, sjukdom o.s.v o.s.v. Kan hon slutligen ej finna tillträde i sådana former, så kommer hon grå och bedrövlig som övermättnad och ledsnad, mot vilka man prövar åtskilligt. Och lyckas man bortjaga även dem, så smyger sig vanligen kvalet in i något av de förra gestalterna, och då får man börja samma dans ånyo. Ty varje människoliv slungas hit och dit mellan smärtan och ledsnaden.

——–

Konstnären låter oss skåda in i världen med sina ögon. Att han äger dess ögon, att han uppfattar det hos tingen väsentliga, som ligger bortom alla relationer – det är just geniets gåva, det medfödda. Men att han förmår skänka oss samma förmåga, att han kan ge oss sina ögon – det är det förvärvade, konstens teknik.

——–

Varje livlig glädje är en villfarelse, en dårskap; ty ingen uppfylld önskan tillfredsställer i längden och alla ägodelar och all lycka äro vidare bara lån av slumpen på obestämd tid och kunna nästa timme återkrävas. Men all smärta beror just därpå, att en dylik villfarelse försvinner. Både smärtan och villfarelsen uppkomna alltså ur bristfällig kunskap. Därför håller sig ock den vise på avstånd från såväl jubel som jämmer och ingenting stör hans αταραξία (ataraxia – orubbliga sinnesro).

——–

Det ögat är i rummet och för den sinnliga uppfattningen, det är i viss mån förnuftet i tiden och för den inre uppfattningen.

——–

”Intet objekt utan subjekt” är en sanning som för alltid omöjliggör all materialism. Solar och planeter utan ett öga som ser dem och utan ett förstånd som uppfattar dem låta sig visserligen sägas med ord, men de orden äro för intellektet en orimlighet.

——–

Livet och drömmarna äro blad i en och samma bok, vars läsning i sammanhang innebär det verkliga, vakna livet. Men så snart dagens läsning slutar och vilan, den nattliga sömnen kommer, då bläddra vi allt fortfarande i den boken: utan ordning och sammanhang slå vi upp ett blad än här, än där; ofta blir det ett vi redan genomläst, ofta ett ännu oläst, men alltid är det en och samma bok vi syssla med.

Arthur Schopenhauer

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: