Skip to content

Brutal Bernhardsk Betong, del 1

augusti 29, 2010

Människans hela varelse och natur vilar på ett fundament; ett betongfundament gjutet av den österrikiske författaren Thomas Bernhard.

I årtionden hade jag ju levat i den tron att jag absolut inte kan vara ensam, att jag behöver alla dessa människor, men i verkligheten behöver jag inte alla dessa människor, jag har funnit mig väl tillrätta utan dem. De kommer ju bara att avbörda sig och lasta över allt sitt elände och alla sina bekymmer och den därmed förbundna smutsen på mig. Vi tror att de tar med sig någonting till oss, helt naturligt någonting glädjande och uppfriskande, om vi bjuder in dem, men de tar bara ifrån oss allt vi har. De tränger in oss i en vrå i vårt eget hus, ur vilken det till slut inte finns någon undflykt längre och suger ut oss på det mest hänsynslösa sätt, tills det inte längre finns något annat inom oss än äcklet över dem; sedan tar de farväl och lämnar oss stående och åter ensamma med alla våra förskräckligheter. Genom att vi tar hem dem, tar vi ju bara hem våra plågoandar, men vi har inget annat val än att åter ta hem just dem som klär av oss helt och hållet, och som när vi sedan står nakna inför dem skrattar ut oss. Den som tänker så får naturligtvis inte förvåna sig över att han med tiden står där fullständigt isolerad, att han en dag står där totalt ensam, med vad det innebär, i dess sista och allra yttersta konsekvens! (Betong)

Thomas Bernhard ståendes på mänsklighetens uppbärande Betongfundament?

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: