Skip to content

Fragment 227

augusti 2, 2010

Två gånger i min ungdom, som jag upplever som mycket avlägsen och som därför förefaller mig vara något som jag läst om, en berättelse om mitt själsliv, två gånger har jag fått njuta av förödmjukelsen att älska. När jag från dagens utsiktspunkt riktar blicken bakåt mot det förflutna, som jag varken kan beteckna som avlägset eller näraliggande, tror jag att det var bra att jag fick erfara denna besvikelse på ett så tidigt stadium i livet.

Det var ingenting, förutom det som jag upplevde inom mig själv. Vad beträffar denna inre angelägenhets yttre aspekt så har mängder av människor blivit utsatta för samma tortyr.

Alltför tidigt fick jag genom en samtidig och kombinerad erfarenhet av känsligheten och intelligensen uppfattningen att fantasilivet, hur sjukt det än må vara, ändå är det som passar bäst för ett sådant temperament som mitt. Fantasifostren i min föreställningsvärld kan visserligen vara påfrestande, men de varken skadar eller förödmjukar. Om man uteslutande drömmer om omöjliga älskarinnor behöver man inte frukta falska leenden, kärlekssvek och beräknande smekningar, och de överger en aldrig och upphör hellre aldrig att finnas till.

Fernando Pessoa

Egon Schiele, Liebespaar (Mann und Frau I) (1914)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: