Skip to content

Försenade immatriella upplevelsepresenter till en Stockholmstös

juli 25, 2010

I två tidigare inlägg har försök gjorts för att credda världens brevbärarkår, speciellt i relation till civilingenjörer. Exemplen har rört sig i bildkonstens och byggnadskonstens världar. Sen fick jag ett exempel till, ett tipsexempel, som kom att röra sig i den rörliga bildkonstens dito.

I Il Postino har den oerhört fina, blyga, enkla och ordekonomiska brevbäraren Mario uppfyllt alla brevbärares omöjliga dröm: den om att ens eget postdistrikt endast ska bestå av en kund. I Marios fall råkar kunden, eller postdistriktet, inte vara någon mindre än den från-Chile-flyende nobelpristagande poeten och socialisten Pablo Neruda. Det kortvariga överlämnandet av beundrarbrev och paket blir snart till längre samtal då den nyfikne och nyförälskade Mario utfrågar Neruda om poesins natur och väsen. Är poesin kanske svaret på hur Mario kan ingjuta en Mario-kärlek i hans vackra och onåbara drömkvinna Beatrice? Under postöverlämningarna växer en varm vänskap fram där brevbäraren och den världsberömde poeten tillsammans bland annat utforskar och utmålar metaforernas betydelse och poesins yttersta grundvallar. Allt med lapidarisk precision och poetisk touche naturligtvis. Och allt, naturligtvis, för att med poesins och ordens hjälp själva bli till känsliga instrument som bättre kan förnimma och registrera världen så att man bättre och mera kan älska densamme. Och i allt detta blir på något sätt filmen i sig både målet och medlet och jag drar lite fräckt slutsatsen att om man inte älskar filmen kommer man aldrig att älska poesi.

När jag satt och njöt av filmen så rördes jag, förutom av innehållet, också av musiken. Speciellt då av huvudtemat som lät alltför bekant. När det sedan i en av filmens dialoger uttalas ”Mi Mancherai” så ramlar den berömda och efterlängtade polletten ner. Det är ju en låt med Josh Groban! Mi Mancherai med Josh Groban! Precis samma Josh Groban som min mamma tycker sjunger så fint och som jag då också, naturligtvis, tycker sjunger så fint. Speciellt hans italienska och franska sånger. I låten Mi Mancherai med Josh Groban fungerar ”Il Postino”-huvudtemat som melodi och det i filmen så betydelsefulla uttalandet ”Mi Macherei” (Jag kommer att sakna dig) som omkväde. Och vips så har låten som jag hört sedan 2003 nu, sju år senare, erhållit en annan betydelse eftersom den är satt i ett annat sammanhang.

Dessa nedanstående gratisvideos är mina immateriella upplevelsegåvor till dig, Stockholmstös Alice, du som möjliggjorde detta inlägg och mina upplevelser, i filmtittningen och i lördags. Tack.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: