Skip to content

En postiljon av rang; om varför epitetet brevbärare är bättre än civilingenjör (del 2 av 2)

juli 8, 2010

Just nu är jag brevbärare. Det är den identitet jag har tills jag i höst eller i vår hittar ett vettigt examensarbete, gör det som det vettiga examensarbetet innebär, blir godkänd på det vettiga examensarbetet för att till slut ta ut min vettiga civilingenjörsexamen i System och Teknik och Samhälle vid Uppsala Universitet. Då blir jag vettig civilingenjör och får en identitet som jag i alla fall nu saknar patetik för. Jag hoppas att detta vänder.

För civilingenjör var sannerligen inte den formidabelt vansinnige och otänkbare palatsbyggaren Ferdinand Cheval. Han var brevbärare i Hauterives, sydöst om Paris och det centrala mittens Frankrike, inte så väldans långt från sin kollega Joseph Roulin i Arles.

Liksom för landsmannen Marcel Proust fick trippandet över en sten en viktig betydelse i Chevals liv. Cheval var dock mycket tidigare än Proust med att trippa på stenar då Proust vid denna tid, 1879, blott var en 8-årig ungspoling.  Trippandet var också av ett annat slag. När Proust trippade (observera hur bra det fungerar med den mer LSD-betonade betydelsen här) fungerade stenen som en katapultavfyrning tillbaka till en speciell singularitet i Prousts minnesrymd (på samma sätt som den mer berömda madeleinekakan gör liksom styva servetter, kyrkklockor osv.) och allt det upplevda, och det som sinnena då kände, kommer omedelbart tillbaka och man gör liksom en tidsresa inom sig själv. När Cheval trippade på sin dagliga postrunda fungerade stenen däremot som ett intresseväckande och positivt järtecken för hans framtida öde. Ty stenen blev till en kristallkula som Ferdinand Cheval såg något i. Eller snarare såg något på, ty stenen hade en lustig form. Dagen efter, vid samma ställe som trippningen skedde dagen, hittade den 43-åriga brevbäraren flera stenar med lustiga former. Här måste något epifaniskt skett, för Cheval, som varken var arkitekt, byggnadsarbetare, snickare eller murare, utan just brevbärare, började från och med denna postrunda att samla stenarna och diverse material för att allena uppföra Le Palais Idéal. Han började med att bära stenarna i händerna, sedan i nån form av postiljonväska för att sedan förmedelst skottkärra frambringa byggnadsmaterialet till byggnadsarbetsplatsen. Med murbruk och cement som sina bästa vänner skapade Cheval, ofta på natten under en oljelampas gulnade sken, under de kommande 33 åren sitt livsverk.

Le Palais Idéal är som ett potpurri av det naiva och det österländska, med en viss gnutta västerland. Den nästan organiska och naturinspirerande tempelformen och dess extrema skulpturala utsmyckning för tankarna till Gaudis ”art noveau”-byggnader i Barcelona sammansmälta med diverse hinduistiska tempel, sandslott, droppstensformationer och viss utvald rekvisita från David Cronenbergs eXistenZ.

Eftersom Cheval inte fick bli begravd i sitt underbara drömpalats vilar han sedan 1924, så klart, i sitt egenutformade mausoleum Le Tombeau du silence et du repos sans fin (Graven av tystnad och vila utan slut) som tog ytterligare 8 år att skapa och som blev färdigt på Hauterives’ kyrkogård ett år innan Cheval slutade andas.

Surrealisternas prelat, egenutnämnde Påve och tillika författare och förste uttydare av det Surrealistiska Manifestet, Andre Breton, blev hänförd av Cheval och såg hans verk som en magisk materiellisering av det drömska och ovanvärldsliga. Cheval blev också hyllad av Max Ernst med ett collage. Även Pablo Picasso framförde sin fascination.

Breton, Ernst och Picasso diggade en helt vidunderlig människa och brevbärare. Inte en civilingenjör. Titta nu på det fantastiska templet och mausoleumet, bli imponerade och gör upp era pilgrimsresplaner. Gör detta nu.

Brevbärare – Civilingenjör: 2-0

En smältdegel av urflippat sandslott och hinduistiskt tempel.

Ett ornament i templet är till och med ett eget hinduistiskt tempel i miniatyr. Helheten blir lite som en ryskdocka, eller en tautologi. Bestäm själva.

På ett ställe har Cheval konstruerat en egen grotta med någon sorts stenrelik i mitten. Här skulle jag enkelt kunna bli religiös.

Det var just den här stenen som Cheval trippade på. Därför är den satt, som sig bör, på pidestal.

En fasad med en liten västerländsk kolonnrad, toppade med charmerande krukor.

Små söta figurer balanserar på något som liknas vid stora musselansamlingar. Men vi är faktiskt inte under vatten.

Till varje idealt palats medföljer härligt skulptuerade interiörer.

Dessa stackars långa kvinnor har sedan bygget varit anställda som bärande fundament. Utan OB.

Chevals krussedulliga mausoleum. Här är det nog nästintill omöjligt att inte för alltid sova sött.

Idolbild på den makalösa karln med läckra post-kragspeglar på sin postuniform. Även vackert knuten fluga.

Max Ernst, The Postman Cheval (1932)

4 kommentarer leave one →
  1. juli 10, 2010 13:28

    Men jesus, jag har ju ett brevbärarbidrag till dig!

    Har du sett Il Postino? En brevbärare levererar post till min favoritpoet Neruda och lär sig att skriva poesi. Den är bland de bästa filmer som gjorts, det tycker man när man förstår den.

    • juli 11, 2010 23:32

      Awesome tips Alice! Har inte sett den, och så får det inte vara så länge till! Hör av mig om jag inte förstår.

  2. juli 12, 2010 15:25

    Den har jag också sett för längesedan. Minns att jag tyckte om den!

Trackbacks

  1. Försenade immatriella upplevelsepresenter till en stockholmstös « Pyrrhonism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: