Skip to content

Nietzsche om mustaschens och människans pejorativa natur och det predikament som är Mustaschkampen

maj 28, 2010

Förutom det som sägs i ovanstående rubrik så bereder aforism 381 ur Morgonrodnad (1881) en vackert sorgmodig och biografisk suck från Nietzsche själv om att hela sitt liv ständigt ha blivit avvisad, frånstött, sedd, mätt och värderad utifrån sitt eget yttre. Detta är essentiellt för att förstå bakgrunden till hans extremt individuella existensialism som han kom att utveckla i den Schweiz-alpistiska ensamheten innan han blev Schweiz-alpistiskt galen på grund av Schweiz-alpistisk ensamhet. Om man byter ut mustaschen i citatet mot den, hos många, felaktiga bilden av Nietzsches verk som fascistiska, elitistiska, militäriska och våldsamma utsagor så får citatet dessvärre ytterligare en mening och klangbotten: Nietzsches alienation och bortstötande från samhället bereds av samma människor som denna gång, lika fördomsfullt och utan eget tänkande som tidigare, bedömer Nietzsches inre (det vill säga hans verk).

Få människor har varit i behov av så mycktet kramar som Nietzsche eftersom få har blivit så fördomsfullt dömda och missförstådda.

Efter läsningen av aforismen så får ni gärna betrakta och analysera de två tillhörande bilderna. Efter en stund framkallas ett litet dovt skratt när ni inser det kongruenta i Nietzsches mustasch anno 1875 och Mustachkampens kampanjbilds mustasch anno 2010.

Vi glömmer alltför lätt att vi för de främmande människorna, som ser oss för första gången, är något helt annat än det vi själva anser oss vara: för det mesta ingenting mer än en i ögonen fallande säregenhet, som blir avgörande för intrycket. Så till exempel kan den stillsammaste och hyggligaste människan om han bara har en stor mustasch liksom sitta i skuggan av densamma, och sitta alldeles ostörd – för vanliga ögon utgör han bara ett tillbehör till en stor mustasch, det vill säga: en militärisk, lätt uppbrusande, i vissa lägen våldsam natur – och bemödandet blir därefter.

Friedrich Nietzsche

2 kommentarer leave one →
  1. maj 28, 2010 18:36

    Finns Schweiz-alpisk galenskap i slät-överläpp-form så har jag den, jag sörjer inget värre än min mustaschlöshet. Å andra sidan sade min favoritmustasch alltid att man inte är galen förrän man erkänner att man är det.

    Jag insåg bara att jag borde börja kommentera mer, ursäkta. Upp till kamp!

    • maj 29, 2010 14:47

      Ja, låt oss inte erkänna något nu! Nietzsche var ju lite inne på den analytiska filosofin (den att granska språket) redan innan Wittgenstein och det skiner lite igenom i det att man inte är galen om man inte säger det. Men låt oss göra Wittgensteins tes till sanning för att hävda att om dylika galenskap kan vi inte tala och därför är det enda rätta att vi tiger som muren! Ingen märker nåt – jag lovar!

      Om du sörjer mustaschlöshet så kan du göra som Chaplin och Groucho Marx – använd skokräm!

      Upp till kamp!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: