Skip to content

Dagens Proust

maj 27, 2010

Ibland, när ett smärtsamt avsnitt blivit kvar på utkaststadiet, drabbas man av en ny kärlek, ett nytt lidande som gör att man kan genomföra och fullborda det. På dessa stora, nyttiga sorger finns det ingen anledning att klaga: de saknas aldrig, de låter inte vänta på sig. Men man måste skynda sig att utnyttja dem, ty de varar inte länge; antingen tröstar man sig eller också så dör man, om de är alltför starka och man har klent hjärta. Ty endast lyckan är hälsosam för kroppen, men det är sorgen som utvecklar de andliga krafterna. Och även om den inte varje gång lät en upptäcka en lag, skulle den likväl vara oumbärlig genom att varje gång återföra en till sanningen, tvinga en att ta saker på allvar, att ständigt på nytt rycka upp vanans, svartsjukans, ytlighetens och likgiltighetens ogräs. Denna sanning, som inte är förenlig med lycka och hälsa, är visserligen heller inte alltid förenlig med livet. Sorgen blir i längden dödande. För varje alltför stark smärta känner man hur en ny åder sväller upp, hur den utvecklar sina dödliga vindlingar vid tinningen, under ögonen. Det är på så sätt som den gamle Rembrandts fruktansvärt härjade ansikte växer fram, eller den gamle Beethovens, han som var en skottavla för gyckel. Påsarna under ögonen och rynkorna i pannan vore betydelselösa om inte plågan i hjärtat funnes. Men eftersom kraften kan förvandlas till en annan kraft, en brännande hetta som i längden blir till ljus och blixtens elektricitet kan fotografera, eftersom vårt hjärtas dova smärta kan ge varje ny sorg som drabbar oss en synlig, bestående form, höja den över sig själv likt en signalflagga – därför bör vi acceptera den kroppsliga plåga den vållar oss i utbyte mot den andliga kunskap den ger, låta kroppen gradvis upplösas, eftersom varje beståndsdel som frigör sig från den till priset av lidanden som andra, mer begåvade personer, inte har behov av, läggs i förvandlad och förklarad form till vårt verk, som växer sig starkare allteftersom vårt liv mals sönder av smärtsamma upplevelser. Idéerna ersätter sorgerna; när dessa förvandlas till idéer förlorar de en del av sin skadliga inverkan på hjärtat, ja, till en början utlöser själva förvandlingen en plötslig glädje. Så förhåller det sig rent tidsmässigt, men troligen är idén det ursprungliga elementet och sorgen endast den gestalt vari vissa idéer först vinner inträde hos oss. Men inom idéernas släkte finns flera familjer, och vissa av dem har redan från början glädjens form.

Rembrandt van Rijn, Self Portrait at the Age of 63 (detalj) (1669)

Rembrandt van Rijn, Self Portrait at the Age of 63 (detalj) (1669)

Rembrandt van Rijn, Self Portrait at the Age of 63 (1669)

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: