Skip to content

Det var inte en sån här födelsedag jag ville ha

maj 17, 2010

Ronnie James Dio (1942-2010)

När man önskar sig något fantasifullt, otänkbart och underbart i drömmen, såsom en liten underlig fruktkorg, så slänger verkligheten tillbaka en fantasifull, otänkbar och fruktansvärd sorg. Denna verklighetens smutspresents existens vill jag ytterst betvivla, i en oerhörd skeptisk pyrrhonism, eftersom:

  1. Ronnie James Dio inte kan dö, det är lika fantasifullt som hans texter om drakar, regnbågar, stjärnstofft, änglar och demoner.
  2. Ronnie James Dio inte kan dö, eftersom det är lika otänkbart som att ta bort konstanten π ur ekvationen om cirkelns omkrets eller area. Han var själv en konstant, dels i hårdrockens ekvation och dels i min hårdrockslyssnandes ekvation. Att se honom borta är som att se just en cirkels area utan π; det går inte.
  3. Ronnie James Dio inte kan dö, eftersom det skulle vara fruktansvärt. Och göra ont.

Vid punkt 3 raserades mitt tafatta resonemang. Fruktansvärdigheten måste tydligen få finnas. Mot den verkar det tyvärr inte finnas nån skeptisism. Jag får finna tröst i det metafysiska resonemanget att det för att få finnas glädje måste få finnas sorg, att svart enbart kan beskrivas om det finns något som är vitt; att allt faller under det relativa världsalltets tyranni och lag. Och att livet ständigt växlar mellan två extremlägen.

Vid de orden kommer lite tröst, eftersom jag då hör den lilla mannen med den stora rösten sjunga i omkvädet till det makalösa titelspåret på Black Sabbaths Heaven & Hell: ”It goes on and on and on. Heaven and hell!”. Och det är just precis så; diktoma växlingar, med ett slut. Och uppmaningen om att inse att slutet kan komma när som helst – och att nuet då är det enda som existerar – besjunger han majestätiskt i refrängen i nedanstående, helt förbisedda pianolåt som jag hoppas ni lyssnar på (det låter lite Queen till och med).

För Dio är min fina lilla rara kung och hans död är således min Elvis-död, min Michael-Jackson-död.

Och det är sorgset. Speciellt på min och hela Norges födelsedag. Och på Rubens namnsdag.

Kungen är död, länge leve kungen!

This Is Your Life
Who cares what came before
We were only starlight
One day, then nevermore
Because we’re
whispers in the wind

Once upon a time
The world was never blind
Like we are

Right now it seems
You’re only dreams and shadows
If wishes could be
eagles how you’d fly

This is your life
This is your time
What if the flame
won’t last forever
This is your here
This is your now
Let it be magical

Who cares what came before
We’re only starlight

Once upon the time
All the world was blind
Like we are

This is your life
This is your time
Look at your world
This is your life

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: