Skip to content

Fragment 418

maj 13, 2010

Konsten innebär en illusorisk befrielse från varats smuts. Så länge vi lider med den danske prinsen Hamlet i hans olyckor och oförrätter känner vi inte av våra egna, som är tarvliga därför att de är våra och tarvliga därför att de är tarvliga i sig.

Kärleken, sömnen, drogerna och berusningsmedlen är elementära former av konsten, eller snarare enkla medel att åstadkomma samma effekt som den. Men kärleken, sömnen och drogerna leder var och en till sin besvikelse. Kärleken blir man trött eller besviken på. Ur sömnen vakar man, och under den tid man har sovit har man inte levt. Drogerna betalar man för genom att förstöra just den kropp som de skulle stimulera. Men konsten leder inte till någon desillusion därför att illusionen fanns med redan från början. Ur konsten vaknar vi inte, ty i den sover vi inte även om vi drömmer. För konsten betalar vi ingen tribut, och vi behöver inte erlägga några böter för att vi har njutit av den.

Eftersom nöjet som den skänker i viss mening inte är vårt eget behöver vi varken betala för det eller ångra det.

Med konst avser vi allt som ger oss njutning utan att det är vårt – minnet av det förgångna, leendet riktat åt en annan, solnedgången, dikten, det objektiva världsalltet.

Att äga är att förlora. Att känna utan att äga är att ha kvar, ty det är att utvinna essensen ur något.

Fernando Pessoa

Johannes Vermeer, The Art of Painting (1666)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: