Skip to content

27:e oktober, 1856

maj 1, 2010

I livets väsentligaste förhållanden äro vi alltid ensamma, och vår verkliga historia kan nästan aldrig läsas av andra. Den förnämsta delen av detta drama är en monolog eller snarare en debatt som försiggår i vårt inre mellan Gud, vårt samvete och oss själva. Tårar, sorger, besvikelser, kränkningar, onda och goda tankar, avgöranden, vankelmod, överläggningar, allt detta är vår hemlighet; det är nästan alldels omöjligt att meddela eller överföra, till och med när vi vilja tala om det, till och med när vi nedskriva det. Det dyrbaraste av oss visar sig aldrig, finner intet utlopp ens i förtroliga stunder, når säkert endast delvis till vårt medvetande, träder näppeligen i verksamhet annat än i bönen och uppfångas kanske endast av Gud, ty vårt förflutna blir oss ständigt främmande. – Vår monad kan i högsta grad påverkas av andra, men den förblir dem icke desto mindre ogenomtränglig i sitt centrum, och vi själva stanna, när allt kommer omkring, i förgården till vårt eget mysterium. Vårt medvetandes innersta är omedvetet, liksom solens kärna är mörk. Allt vad vi äro, vilja, göra och veta är mer eller mindre ytligt, och den outgrundliga substansens dunkel ruvar under alla strålar, blixtar och uppenbarelser i vår periferi.

Henri Frédéric Amiel

 

Antonio Gisbert, The Execution of Torrijos and his Companions (1886-88)

 

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: