Skip to content

En drömmares och en pessimists dialektik och diskurs

april 27, 2010

Jag har alldeles nyss framkallat ett leende på mig själv och upplevt historiens tidshopp och sammankopplingar mellan två skriftställare och mig själv. Fast där tog jag i; det var snarare jag, slumpen, Henri Frédéric Amiel och Fernando Pessoa som i en unik samarbetsform trotsade faktumet att två av dem är döda. Det är mycket enkelt att trotsa ett sådant faktum. Ty alla människor lär sig nämligen, precis samtidigt som man lär sig läsa, att också kunna återuppväcka döda författare; häxkonsten är inte svårare än att bara öppna och börja läsa en död författares bok.

Hursom.

Efter att ha lyssnat på ett fantastiskt radioprogram om olika litterära pessimister, blev jag enormt sugen på att läsa den bok som gjorde den portugisiske författaren Fernando Pessoa känd – Orons bok; ett postumt utgivet alster som baseras på en mängd efterlämnade dagboksanteckningar, precis som Amiels En drömmares dagbok, vilken jag nyss börjat bläddra i.

Båda verk delar alltså dels roman- och utgivningsform samt att det är för dessa båda verk som författarna nu är berömda, för , under deras livstid, var dem det inte. I Lissabon i början av 1900-talet och i Genéve under mitten av 1800-talet var Pessoa och Amiel förhållandevis osynliga som handelskorrespondent (Pessoa) respektive professor i estitik och allmän filosofi (Amiel). Detta medgav en viss uppåtrörelse hos mungiporna, men en större skulle komma.

Idag gick jag iväg till biblioteket för att låna Orons bok. Och eftersom den är uppbyggd som en dagbok slog jag upp godtycklig sida och började läsa. Tillvägagångssättet var alltså precis likadant som när jag började läsa i Amiels En drömmares dagbok och kom över citatet om att ett landsskap är ett själstillstånd. Efter att läst några sidor på ett visst ställe, och då på direkten blivit hänförd av svärtan och den cyniska klarheten (liksom jag omvänt blev av Amiels ljus och drömska klarhet), så bläddrade jag lite till och kom till fragment nummer 25 där Pessoa skriver:

Amiel har sagt att ett landskap är ett själstillstånd, men detta påstående är bara en förvekligad drömmares klena tröst. I och med att landskapet blir ett landskap upphör det att vara ett själstillstånd. Att objektivera är att skapa, och ingen påstår att en färdigskriven dikt är det tillstånd i vilket man befinner sig när man funderar på att skriva den. […] Det hade varit riktigare att säga att ett själstillstånd är ett landskap. Det påståendet skulle ha fördelen att inte innehålla en falsk teori utan bara en sann metafor. […] Varje gång jag betraktar en storslagen vy och bortser från min längd på en och sjuttio och min vikt på sextioett kilo som konstituerar mig fysiskt ler jag ett synnerligen metafysiskt leende åt dem som drömmer att drömmen är en dröm, och jag älskar yttervärldens absoluta sanning med förståndets ädla kraft.

I nästa dagboksanteckning, fragment 26, står det:

Jag tror inte på landskapet. Så är det. Jag säger det inte därför att jag tror att landskapet är ett själstillstånd som Amiel påstår i en dagboksanteckning där den mest outhärdliga självbespegling uttrycks på ett mycket välformulerat sätt. Jag säger det därför att jag inte tror på det.

Jag älskar när sånt här händer eftersom jag är en stor älskare av slumpen, eller som jag brukar säga, ödet, och detta eftersom jag älskar mystik. Det var alltså nu jag log. Jättemycket. Amiel, Pessoa och jag hade blivit sammanvävda.

Huruvida jag ska tro på landskapet eller ej vet jag inte. Jag vet inte heller om yttervärlden har en absolut sanning eller om drömmen om drömmen är lika sann. Det jag vet är att jag kan växla och tycka olika, att jag är motstridig och osäker, att jag kan förstå och byta perspektiv och detta eftersom jag själv i mitt inre består av samma diktoma pendelrörelse som den diskurs som här målats upp mellan Amiel och Pessoa; den mellan drömmaren och pessimisten. Och jag tackar mitt inre för detta, för med denna pendelrörelse ständigt gungandes i ens centrum kan man älska både Pessoa och Amiel; en likgiltighet inför någon av dem skulle vara en själslig förlust. Och alla människor borde hata att förlora, speciellt något sådant.

Fernando Pessoa

Henri Frédéric Amiel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: