Skip to content

Henri Vincent Frédéric Amiel van Gogh

april 25, 2010

För ett tag sen så fick jag tips av Sveriges bästa Rävjägare om en bok skriven av någon schweizisk 1800-talsfrämling som hette Henri Frédéric Amiel. Boken i sin tur hette En drömmares dagbok och skulle vara ett ca 300-sidigt urval från hans testamenterade 14000-sidors långa efterlämnade dagboksanteckningar. Som tur var fanns boken på ett antikvariat nära mig. Jag fick senare reda på att Amiel varit på besök hos familjen Geijer i Uppsala. Det var roligt eftersom antikvariatet ligger ca 200 meter från Erik Gustav Geijer-statyn som i sin tur ligger ca 700 meter från där jag bor. Emellan ligger en vacker kyrkogård som tyvärr saknar Amiels grav. Men det är nästan så att jag känner hans närvaro här ändå.

Hursom.

Man ska aldrig döma en bok utifrån omslaget sägs det. Detta var svårt när antikvariatsägaren i min hand lägger en bok från 1921, i perfekt skick, inbunden med ett mjukisdjurssmjukt och ljusbrunt mockaband med titeln stansad i guld och med ett helt guldsnitt på tjocka härliga äggskalevita sidor. Tyvärr saknar jag kamera, så närmare en bild än så här kommer vi inte. ”Denna boks yttre skönhet kan väl aldrig motsvaras av dess inre?”, tänkte jag och slog upp första sidan och började läsa förordet av Ellen Key:

Denna bok är icke för alla, kanske icke ens för många. Den är endast för dem vilka kunna gripas av en brasas drama, från den första eldiga minuten till dess sista, under falaskan förglimmande, ögonblick; för dem vilka en sommardag i timmar kunna ligga i en hage, tjusade av fjädermolnens skiftande hamn; för dem vilka kunna stilla försjunka i den stund då dagen dör och natten födes… En, vilken icke förmår något av allt detta, bör däremot icke försöka sig på denna bok, i vilken man skall möta de nyss nämnda skådespelen upprepade i en själ, dessa skådespel, som intet hava att säga nyttighetsmänniskan när de möta hennes yttre öga!

Efter att ha läst detta så köpte jag boken så fort jag någonsin kunde med uppmaningen från antikvariatägaren att akta det vackra mockabandet. Man skulle helst inte läsa med smöriga fingrar, sa han, följt av följande retoriska reflektion: ”men vilken drömmare har egentligen smöriga fingrar?”. Vad han menade går jag fortfarande och funderar över samtidigt som jag slaviskt följer hans råd.

När jag sedan hemma började läsa Amiels text blev jag helt hänförd; bindningens och guldsnittets skönhet bleknade totalt i jämförelse med Amiels aforismer, iaktagelser, tankar och beskrivningar kring livet. ”Ska jag börja med Amiel-citat på min blogg efter att jag läst klart Proust?”, frågade jag mig men valde direkt att kanske vara lite mer sparsmakad då jag i så fall nästan skulle vara tvungen att citera varje ord Amiel har skrivit.

Jag vet inte om Amiel och Vincent van Gogh nån gång träffades, men detta borde de ha gjort för att i mötet bland annat prata om sina olika typer av utanförskap och sina olika personliga modelleringar av den kristna tron och Gud. Hursomhelst, om man vet lite om Vincents själsliv och hans konst så är följande Amiel-citat bland de mest lakoniska som skrivits om van Goghs måleri och speciellt då hans landskapsmålningar. Amiel dog tyvärr sju år innan Vincent under sina två sista levnadsår skapade all den konst som han idag är känd för, så tyvärr är nog mötet dem emellan mest en dröm hos mig, men som sådan passar den ju ganska bra in i Amiels tematik och bokens titel.

Innan jag skriver citatet vill jag bara enormt mycket tacka Rävjägaren för boktipset! Tack!

Ett landskap vilket som helst är ett själstillstånd, och den som läser i bägge häpnar över att återfinna likheten i varje detalj. (31:a oktober, 1852)

Vincent van Gogh, Wheat Field with Cypresses (1889)

6 kommentarer leave one →
  1. april 29, 2010 21:41

    Å, vilken tur du hade med bandet och så bra att den föll i god jord! Mitt exemplar är ett marmorerat halvklotband. Snyggt, men inte som ditt.

    Klara Johanson, som översatte Amiel till svenskan, har skrivit en hel del om honom (bl.a. i samlingsvolymen K.J. själv). Hon tyckte mycket om honom.

    Nu skall jag följa din lösning av denna intressanta bok.

    • maj 1, 2010 17:55

      Åh, ”K.J. själv” måste jag läsa nån gång! Det är bara för mycket bra böcker just nu; Proust har jag sista boken och ca 50 sidor av sexan kvar, sen är det hela Amiel och Pessoa plus en massa seminarielitteratur. Återigen så räcker nuet inte till.

  2. maj 5, 2010 10:42

    Förresten, på tal om boktips, har du läst Malla Silfverstolpes Minnen? Jag tjatar alltid om dem, ty jag är mycket förtjust i dem.

    • maj 5, 2010 11:35

      Tack återigen Rävjägarn! Jag har nu spanat runt på din blogg om henne samt på nätet. Verkar vara en mycket spännande person! Och eftersom jag själv studerar här i Uppsala, älskar salonger och starka personligheter (och främst då kvinnliga) så kommer den nog att bereda mig mycket nöje. Men jag hittar ingen bok som heter ”Minnen”, är det memoarerna du menar? Det verkar också finnas en något mer urvalsbaserad version i endast ett band också. Är det måhända en bra start att gå via den senare?

  3. maj 5, 2010 13:04

    Det är memoarerna, de kallas Minnen, om jag inte minns fel, i min upplaga som är allt annat än ny. Läs också Lotten Dahlgrens Grannarna på Kungsängsgatan (Malla och Knösarna), Ransäter (ett avsnitt handlar om livet hos Geijers och Malla i Uppsala). Dahlgrens Lyran är också fin, ty den handlar om Fredrika Limnell och Limnellska salongen i Stokholm (samt sommarnöjet Lyran i nuvarande Bredäng).

Trackbacks

  1. En drömmares och en pessimists dialektik och diskurs « Pyrrhonism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: