Skip to content

I min värld. I min föreställning.

april 19, 2010

Om man bara vill så kan man addera vad som helst. Man kan faktiskt kringgå matematiska floskler som att alla additiva termer måste tillhöra samma värderum. 1 Schopenhauer-inledning + 2 Vermeer-tavlor blir faktiskt till en summa som säger något om att det finns en relation termerna emellan; att de just tillhör samma värderum och som summa just blir något större än de enskilda delarna för sig. Nedan följer beviset:

Johannes Vermeer, The Geographer (1668-69)

Johannes Vermeer, The Astronomer (1668-69)

Se på mannen med det lockiga håret i Vermeers enda riktiga pendangpar (som då naturligtvis inte hänger på samma museum, såsom Vermeers eventuella andra pendangpar gör, A Lady Seated at the Virginal och A Lady Standing at the Virginal). I ena tavlan gestaltar han astronomen och i den andra geologen; två vetenskapsmän som medelst okular respektive hacka, spade och passare ämnar förstå universums och jordens sammansättningar och dess naturlagar. De tror, liksom de flesta vetenskapsmän, att dessa saker är epistemiskt tillgängliga, det vill säga att det går att nå kunskapsfakta om detta, och dessutom att det går att nå en objektiv sanning obehäftad av den subjektiva socio-kulturella kontext som experimenten, instrumenten, tolkningen och teoribildningen skett inom. Att vetenskap och fakta skulle vara något väsenskilt från människan, dess skapare och uttolkare, som subjektoberoende sanningar om den objektiva verklighetens beskaffenhet.

Detta går ju så klart starkt att ifrågasätta vilket gjordes av en rad vetenskapsteoretiker under 1900-talet. Men hos Vermeers två vetenskapsmän tycker jag mig se två väldigt tidiga exempel på människor, två outsiders, som går emot och ifrågasätter det vetenskapliga paradigmet och den dåvarande kunskapsteorin. De börjar tänka kritiskt och har redan innan Upplysningstiden fattat att när vetenskapen ersätter religionen så händer det inte speciellt mycket. Titta bara på dem! De har ju supertråkigt och är helt loja i sin arbetssituation. Hur stor tilltro verkar de ha till att vetenskapen skall lösa de riktigt stora frågorna, de till vilka det inte finns några svar?

Se bara hur astronomen liksom sträcker sig efter globen, globen som här avbildar himlavalvet. Astronomen försöker få kunskap, försöker koncentrerat nå en djupare kunskap, om världsalltet. Men det går ju inte. Så det är nog snarare en spirituell kunskapstörst som vi ser prov på hos astronomen. Samma tema ekar också från Moses-tavlan som hänger på väggen bakom honom. För här är det, som så ofta i Vermeer-tavlor, en tavla-i-tavlan och här är det fråga om en återgivning av Moses tid i Egypten. Och Moses visste allt. Han hade all kunskap. Och var en helig man. Men astronomen är inte Moses och hans hand möter krasst istället globen, som blott är ett jordiskt ting; en hand som känner en jord. En hand på all den kunskap som är möjlig för en människa, det vill säga den kunskap som helt oavlåtligt går via en människohand för att sedan gå in i människan och där tolkas i ett subjekt. Astronomen håller sin hand på en föreställningsvärld, närmare Immanuel Kants tinget-i-sig, närmare den verkliga verkligheten, kommer man inte.

Se nu på geografen som, med handen lite letargiskt på någon geografisk teoribok, i vetenskapens värld håller på att mäta upp nåt jordiskt avstånd med sin passare. En kunskapsökning helt skilt från djupare spirituell kunskap som i den mondäna vetenskapliga världen, eller i någon annan, naturligtvis inte går att nå. Plötsligt så lyfter han blicken och tittar ut genom fönstret som lägger en gyllene matta av solljus på hans ansikte. Och det är då Vermeer målar tavlan, precis i det vermeerska ögonblicket då människan är insjunken i sig själv; ett öga som ser en sol. Geografen är försatt i en paus och i en reflektion kring vad han egentligen håller på med. Han frågar sig: Vad är det jag mäter? Till vilken nytta mäter jag? Hur mäter jag? Kan jag vara säker på att det jag mäter är objektivt? Vad är det jag ser och känner? Vad är egentligen världen för något?

Läs nu Arthur Schopenhauers inledning till hans Världen som vilja och föreställning från 1818:

”Världen är min föreställning” – det är en sanning, som gäller om varje levande och förnimmande väsen, fast det bara är människan som kan bringa den till abstrakt reflekterad medvetenhet, och gör hon det verkligen, så har den filosofiska besinningen vunnit insteg hos henne. Det blir då tydligt och visst för henne, att hon ej känner till någon sol, ej heller någon jord, utan alltid endast ett öga som ser en sol, en hand som känner en jord; att den värld, som omger henne, endast finns till som föreställning, d.v.s helt och hållet endast i förhållande till något annat, till det som föreställer, till henne själv. Om det finns någon sanning, som kan utsägas a priori, så är det denna.

Det är uppenbart att Schopenhauer har sett Vermeers tavlor (varav den ena, The Geographer, faktiskt råkar hänga i hans hemstad Frankfurt) och utifrån dessa byggt sitt kända filosofiska system. ”ett öga som ser en sol” och ”en hand som känner en jord” skriver han och det är just detta vi ser i målningarna; när människan kommer till insikt om att hon är en unik tolkare av den värld hon lever i, att det hon tror sig se och känna inte är något annat än en målad betraktelse av sig själv på yttervärldens tavelduk. Och detta ser vi på en annan tavelduk. I alla fall vill jag att det ska vara så och jag struntar i att mestadels av Schopenhauers system bygger på Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet. Detta är min föreställning, detta är min verklighet och den är sann för mig. Dock så har jag lite kritik mot Schopenhauer då han ju i citatet här ovan verkar ha trott att mannen i Vermeers målningar varit kvinna då han ju faktiskt skriver i feminin form. Men det är OK för vi har ju alla alldeles egna subjektiva glasögon som vi tyvärr inte kan låna ut till varken våra vänner, familjemedlemmar eller älskade. Och det är OK. Eller som Marcel Proust sa, också han ett fan av Schopenhauer och Vermeer:

Verkligheten är sann för oss alla, men olika för var och en.

Q.E.D (quod erat demonstrandum)

3 kommentarer leave one →
  1. april 20, 2010 08:46

    Bra sett och väl skrivet! Dina texter och reflektioner är fantastiska och roliga att följa!

    • april 20, 2010 09:42

      Erik! Hej hej!🙂 Stort tack för din kommentar! Uppskattas mycket! Hur är det med dig? Var länge sen vi sågs!

Trackbacks

  1. K-special om Johannes Vermeer « Pyrrhonism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: