Skip to content

Rackarbergets kråkor (of Doom)

mars 4, 2010
tags:

Runt omkring mig där jag bor, bor också en elegant bunt kråkor. De lever och gör som de flesta kråkor gör. Speciellt sitter de i träd och glänser sin sidensvarta svärta.

När kråkorna sitter i träd så gör man själv väldigt rätt i att också sätta sig, fast då på en stol i sitt rum. Vad man gör sen är att betrakta trädet. Då blir man i bästa fall fascinerad av hur svärtan i kråkornas kroppar smälter ihop med trädets dito. När fascinationen för hur ett levande träd och levande djur kan sammansmältas har upphört, även fast deras biologi är så skild, börjar man istället räkna kråkorna i brist på annat. ”1 kråka, 2 kråkor, 3 kråkor…”.

Då, precis när man räknat ”21 kråkor, 22 kråkor, 23 kråkor” bryts plötsligt stillheten och kråkindividerna blir till en flygande singuläritet; lystringsropet från kråkkaptenen genomljuder och de feta, glänsande vingarna lyfter var och en – från svart detalj till flockens luftiga helhet. En hel pulserande kropp av näbbar, fjädrar och klor tar sikte på dig. För varje ögonblick som förflyter närmar de sig ditt fönster, du stolssittande kråkobservatör, och för varje ögonblick ser du inte 22,23 eller 24 kråkor utan en enhetlig kråkkropp. Snart ser du gnistrandet i deras ögon, helheten blir upplöst till enheter igen och du hör genom ditt tvåglasfönster deras diskanta kraxande. När du tror att de kommit för att hämta dig, när du tror dig i kråkornas kraxande höra ekot av Dödens röst, när du tror dig vara mitt inne i Hichcocks The Birds, då, i denna isande sekund, flyger de rätt över dig, de skonar dig, bara nån meter från ditt fönster så att du nästan kan känna vinden från deras vingslag. I detta ögonblick är du lycklig eftersom du fått uppleva en konstig sida av naturens skönhet samt fått bevisat för dig att du lever och borde vara glad för det.

Sen, efter nån minuts kontemplation, tackar du dig själv för att du inte bor i Frankrike, speciellt inte i Arles, att du inte är en makalös målare, att det inte är juli och speciellt inte år 1890. För då skulle kråkorna inte lojt ha flygit över dig, de skulle istället ha kraxat till dig, i morbid B-moll, att du omedelbart borde gå hem och där måla din sista tavla över vad du just upplevt. Kort därefter skulle du ha tagit ditt liv.

Du tackar dig själv för att du inte heter Vincent van Gogh och aldrig har målat, eller kommer att måla, denna tavla.

Vincent van Gogh, Wheatfield with Crows (1890)

2 kommentarer leave one →
  1. sara permalink
    mars 4, 2010 17:15

    Yeasch counting crows???

    • mars 4, 2010 18:33

      Haha! Vilken ypperlig kommentar Sopp-Sara!😛
      Hur många kråkor räknar du till? Syns nästa helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: