Skip to content

A Woman Holding a Balance

februari 28, 2010
tags:

Vermeer har i perfekt balans framkallat ett allegoriskt Vermeerögonblick om perfekt balans. Tautologi? Nej, dumsnut!

Balanspunkten för vågen som kvinnan, smekt av det mjuka ljuset, håller i handen är centrerad exakt i mitten av tavlan. Bakom hennes lugna ansikte, med små, små drag i läppar och rundade kinder som just kanske håller på att bygga upp ett subtilt litet leende, är hon, liksom alla solitära Vermeermänniskor, totalt insjunken i sig själv och i en mondän aktivitet. I detta fall att väga ting på en balansvåg.

Men vad väger hon? Varför det där eventuellt kommande lilla leendet?

Pärlorna, guldet och den blå sammeten glimrar och skimrar, men vågskålarna är tomma. Bakom henne hänger en tavla om den Yttersta Domen där falnade kroppar väntar på livets slutbetyg och beskedet om de gick vidare. Till vänster, i ansiktshöjd, hänger en spegel som möjliggör vad alla speglar gör; det att först se sig själv för att sedan fälla ett omdöme. Samt också: möjligheten till koketteri och fåfänglighet. Under henne det schackrutiga golvet, det som bär upp hela scenen och motivet, ger kontrast till och påminner oss kanske om att vi alla ändå inte är förmeer (förlåt humorn) än pjäser utan vilja på en spelplan.

Detta är vanitas för Vermeer, men borta är de vanligt förekommande förgänglighetssymbolerna såsom dödskallen och timglaset och de krassa tingen är elegant avskalade till lite pärlor, guld och sammet.

Kvinnan väger sitt liv.

Framför henne de efemära lockelserna, det tomma utan innehåll som aldrig kan uppfylla henne. I henne ett ofött barn som ytterst tydliggör och gör henne medveten om det ansvar som dels ligger i henne själv, i hennes kropp och dess handlingar, och dels utanför henne, i dess snart kommande förlängning. Bakom henne det ofrånkomliga; livets slut och det levda livets bifogade värde och mening.

För mig har hon precis insett detta och lite till. Hon och hennes älskade barn kommer att gå in en gemensam framtid och bli för varandra det vackra smycke som inget guld-, pärle- eller sammetsbeklätt materiellt dito kan klå.

Mer att förstå om livet än att de osynliga band som knyter människor till varandra är livets riktiga guld-, pärle- och sammetsskimmer, som dessutom fyller det med innehåll, finns inte att förstå.  Förutom att även detta skimmer, dessa relationer, också innehåller en tidsbegränsning, en förgänglighet, och med tidens gång, en ändring i skimret.

Precis då, vid denna insikt, stannar vågen. Balans. Och en början på ett leende.

Johnannes Vermeer, A Woman Holding a Balance (1662-63)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: