Skip to content

Dagens Proust

februari 24, 2010

Man ger sin förmögenhet, ja sitt liv för en människa, trots att man vet att man tio år förr eller tio år senare aldrig skulle offra sin förmögenhet på henne och givet skulle föredra att behålla sitt liv. Ty då vore denna människa lösgjord från en, fristående, det vill säga betydelselös. Det som fäster en vid människor är de tusen rötter, de oräkneliga trådar som utgöres av minnena från gårdagskvällen och förhoppningarna om nästa morgon; det är denna oavbrutna väv av vanor som man inte kan göra sig fri från. Liksom det finns giriga som samlar av frikostighet, så kan man sägas vara en slösare som ger ut av girighet; man offrar sitt liv inte så mycket för en människa som för allt som denna människa dragit till sig av ens dagar och stunder – allt sådant som kommer det liv man ännu inte levat, den relativa framtiden, att te sig som mera fjärran, utan något verkligt samband med en själv, mindre intim, mindre ens eget. Man borde göra sig fri från alla dessa band som har så mycket större betydelse än denna människa, men deras verkan är sådan att de kommer en att känna tillfälliga förpliktelser mot henne; man vågar inte gå ifrån henne av fruktan för hennes ogillande. På ett senare stadium skulle man däremot våga det, ty när man frigjort sig från henne är hon inte längre en del av en själv – och verkliga förpliktelser (som kanske rentav på ett skenbart motsägelsefullt sätt kan driva en ända till självmord) skapar man endast gentemot sig själv.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: